spaderlord

När man googlar olika fraser så får man som ni säkert vet upp en uppskattning av hur många träffar som finns på denna fras. Om man exempelvis söker på "var finns polisen?" så får man upp 318 träffar. Om man söker på "var är polisen" så får man upp 4600 träffar till. Om man räknar bort de artiklar och dylikt som behandlar dessa fraser så som jag gör det just nu så kan man tänka sig att resten av träffarna behandlar dessa klyschor utan självdistans och utan distans till frasen. För mig är det ett skämt att använda en så dum och sliten retorisk fråga för att vädra sin idiotiska åsikt som oftast går ut på att polisen inte är där det begås brott. En synsk polis kan såklart vara på rätt plats vid tiden för ett brott men annars är det nog svårt att lösa detta problem. Ofta vill debatörer och ledarskribenter ha fler poliser, helst så många så att det finns en per medborgare för då kommer det ju oundvikligen finnas poliser på rätt plats hela tiden. För ett tag sedan läste jag en ledare i GP som gick ut på att det var oförlåtligt att det inte funnits en polis närvarande på avenyn när ett fyllo gått bärsärkagång där. Förmodligen skulle skribenten ta sig ett civiliserat glas vin för sexhundra spänn och nu blev hans kväll förstörd av detta missöde. Självklart får man ju hålla med. Poliserna ska ju framför allt finnas på överklassgatan för att beskydda alla höginkomsttagare från det fåtal kriminella som kan ha irrat sig in från Hissingen. Eller så kan det kanske vara så att skribenten borde ta sig sitt glas rödvin i någon av stadens alla förorter? Där finns det gott om poliser så där måste han ju kunna känna sig trygg. Om det nu inte är så att poliserna faktiskt hänger där de behövs. Då finns det ju å andra sidan inte så mycket att klaga på.

Sök sedan på frasen "Var finns föräldrarna?". 5280 träffar. Byt ut "finns" mot "är" och du får upp 2000 till. Vad har man tänkt att tillföra denna slitna debatt när man spyr ur sig denna urholkade kokosnöt till klyscha? Det är som att skicka in insändare under namnet "orolig förälder". Har man tur så skrattar man när man läser det och har man otur så slutar man rösta av uppgivenhet eller så ställer man sig frågan "var fanns grundskolan när oroliga föräldrar växte upp?" Det som kan låta som nonsens, trivialiter och plattityder när det flyter runt i mitt huvud kan på fullaste allvar yttras som dagens unika sanning när det kommer ur munnen på en "orolig förälder". Jag läste någonstans en fråga, det kan ha varit i Apsefiston, som löd ungefär som följer: "När har man egentligen lärt sig att läsa? När man kan läsa en bok eller när man lägger ifrån sig boken för att tänka själv?"

Sov gott, kära läsare och håll er i solen.