spaderlord

När jag sover så är det oftast drömlöst, mellan koma och nedsatta kroppsfunktioner, som en groda i isen. Inatt drömde jag att jag stod inför rätta. Alla var finklädda, utom jag som var mitt vanliga sunkiga jag. "Du förstår varför du är här" sade domaren. Jag nickar, och processen fortsätter med att alla jag känner är där och vittnar mot mig. Efteråt säger domaren: "Du förstår väl att du är skyldig, att du måste ge upp?". "Du måste ge upp, du måste ge upp" fortsätter han. "Jag förstår", säger jag allvarligt, "Jag förstår och jag är skyldig och jag accepterar er dom, den kan inte vara hård nog".

I nästa stund så står jag i ett flott hotellrum och svidar om till frack. En välklädd herre ger mig en ypperlig whisky medan två tjejer rakar mig och klipper mitt hår kort. Den välklädde ger mig vita handskar och en cylinderhatt innan sceneriet åter ändras.

Jag ligger på rygg på en bänk. Jag hör fågelkvitter och jag ser att bänken står på den högsta punkten på en vacker äng. Den välklädde herren som nu står bredvid mig drar någon form av mask över ansiktet på sig själv. När jag tittar rakt upp så ser jag en träställning och en blankpolerad bila som reflekterar solen åt alla håll. Min hals sitter fast i en klämma som jag inte kan se. Jag kan röra på armarna och benen men jag ligger still. I nästa stund kommer bilan störtandes ner och med en duns så åker mitt huvud ner i en flätat korg av rotting.

Genom springorna i korgen så skymtar kaniner som hoppar, fjärilar som flyger och ängsblommor som vajar i vinden. Jag känner hur tungan krampar och att det inte finns några lungor att andas med. Syrebristen får ögonen att överexponera solljuset och allt fösvinner i en enda ljus punkt. Hatten har tryckts ner lite längre över huvudet i fallet och hattbandet stramar över pannan. Det sista jag uppfattar är vinden som viner lugnande genom rottingflätorna.  Fågelsången som förvrängs allt mer för att sedan tona ut.