spaderlord

Det enda jag med säkerhet kan säga om mig själv är att man inte ska lita på något jag påstår om min person.

Efter att ha bytt ett par ord med en gammal vän så har jag kommit över ett nytt, sanslöst mackrecept. Jag varnar er, det här är inte ett recept för nybörjare på mackfronten. Det här är hardcore. Följande är Mack-Nickes ord:


Du tar en stekpanna och smälter massor av smör. I smöret tar du och bryner en skiva ljust bröd. När det är klart steker du fyra falukorvsskivor och två ägg, glöm inte två STORA klickar smör. När allt är färdigstekt tar du fram majonnäs, tänk inte fettfri utan "the real deal". Majonnäsen används istället för smör på mackan, dvs du fördelar ett två cm tjockt lager majonnäs över hela smörgåsen. Sen lägger du på dina smörstekta korvskivor och ägg. Om du vill "piffa" upp den kan du lägga en kvist persilja på ena ägget. Personligen tycker jag det bara förstör majonnässmaken. Jag kan rekomendera getmjölk till denna smakupplevelse.


Jag vill tacka Mack-Nicke för att han delar med sig av detta utomordentliga mackrecept. Det är både inspirerande och trösterikt att veta att jag inte är själv om att vurma för mackor i alla former. Följ gärna Mack-Nickes exempel och dela med er av era bästa mackrecept, så kanske de hamnar här.
"Spread the love" som Mack-Nicke skulle ha sagt

Jag har bestämt mig för att dela med mig av det bästa mackrecept jag någonsin råkat på. De jag tidigare skrivit om är skitäckliga i jämförelse. När jag och fru påse var i rumänien så träffade vi två tågkonduktörer som bjöd på dessa smakbomber. De hade med sig en liten duk och dukade upp en liten lyxmåltid på tågsätet bredvid oss med vin och öl. Så, här är receptet:

En burk laxpastej
En stark ost, ex. västerbottenost
En burk chilipasta
1 Tomat
Ett ljust bröd

Bred laxpastejen på brödet, skär en tjock skiva ost och lägg ovanpå. Bred chilipastan på osten och toppa med en tomatskiva. Avnjut med ett gott, fylligt rödvin helst på ett tåg.

I brist på livsglädje så satt jag imorse med de grundläggande alternativ som en konstnärssjäl alltid har.

1. Stoppa en gaffel i elutaget

2. Börja måla oljemålningar

Det fanns inga diskade gafflar. Efter några timmars maniskt slit med slitna penslar och brist på lacknafta så började jag inse att det finns en anledning till att folk viger sina liv åt oljemålning. Det är så svårt att det är för jävligt hur jävla svårt det är och det är hur roligt som helst. Jag har inte målat i olja på säkert tio år, men nu känner jag mig nästan pånyttfödd. Jag ska gå upp extra tidigt imorgon bara för att få rätt ljus. Annars är det svårt att se texturerna man skapar. Det här är mitt nya liv.

03:53 och fortfarande sömnlös. Risken för kallbrand i hjärnan ökar med tvåhundra procent om man är vaken så här länge. Tankarna viner som en dement elgitarrist. Minnen kommer tillbaka av saker som inte ännu skett. Rummet krymper och man funderar på att hissa vit flagg. Anledningen till att jag inte sover?
Jo, det ska jag berätta för er.

När jag var liten fanns det en gumma som bodde bredvid skolan man var förvisad till på dagarna. Hon var ungefär lika lång som jag var då och hade en duk på huvudet. Jag kan inte minnas hur gammal hon såg ut, med djupt fårade drag och skumögda blickar. Hennes man hade gått bort innan hon fyllt trettio, men hon  hade huvud nog att skaffa sällskap på annat håll. Detta sällskapsdjur, som jag kallar det endast i brist på bättre ord, har jagat mig i mina drömmar ända upp i vuxen ålder. Det var en dag i slutet på höstterminen då jag av misstag kastade en röd gummiboll genom föntret till gummans hus. Efter att ha samlat mod och tagit av mig mössan så knackade jag på hennes lilla mörkblå dörr, både för att be om ursäkt och för att få tillbaka min favoritboll. Det var kallt för årstiden och kylan nöp mig i öronen medan jag väntade på svar. Efter en lång stund öppnades dörren och den kutryggiga gumman vinkade in mig utan ett ord. Jag var på väg att öppna munnen men samtidigt som gumman stängde dörren bakom mig så möttes jag av en syn, långt värre än någon något jag tidigare skådat. Gummans djur stirrade med ett simmigt öga på mig och det andra pekade åt ett helt annat håll. Jag var för första gången i mitt liv helt vilse i skräck. Det såg ut som om någon klippt och klistrat ihop de defekta delarna från ett dussintal gravt inavlade djur av olika art. Gumman såg min fasa inför vidundret och förklarade med knarrig röst vad det var som glodde så vanskapt på mig. Efter att hennes man gått bort så hade saknaden efter en livskamrat drivit henne till att försöka avla fram ett bättre alternativ till hund och katt. Ett djur som var smart som en katt och lojal som en hund. Detta försök hade i mina ögon falierat med råge, men gumman fortsatte att förklara. Problemet var, sade hon, att få en katt och en hund att para sig. De två raserna har legat i fejd sedan tidernas begynnelse och en gummas nycker var inte något som skulle förändra det. På grund av min ringa ålder så besparade hon mig detaljerna om hur detta vådliga avelsprojekt hade gått i lås. Gumman sade bara att nyckeln till att få djuren mindre motsträviga var brännvin. Komplikationerna vid födseln hade enligt gumman varit av sådan dignitet att både far och mor till valp-ungen hade strukit med på fläcken. Gumman hade tur att komma undan med livet själv, påstod hon. Jag målade för mitt inre upp en bild av hur detta fasliga spektakel skulle ha kunnat ta sig sådana proportioner. Medan gumman berättar detta har vi förflyttat oss in i hennes kök, jag bort från det vederstyggliga djuret och hon mot kaffepannan. Jag satt med uppdragna ben på en köksstol och var nöjd med att djuret hade så svårt att gå, att det omöjligt skulle kunna ta sig igenom köksdörren. Gumman satte kaffet på spisen samtidigt som hon förklarade att när ungen var nyfödd hade den ätit sin egen vikt i köttfärs varje dag och att den växte så fort, att det pälsiga skinnet helt enkelt inte hunnit med. För att täcka de fula hål som som blev i pälsen när skinnet sprack så hade gumman flätat fast tygbitar i pälsen runt fläckarna, men dessa hade ideligen ramlat av. Så när hon var säker på att besten vuxit klart så hade hon slagit katt-hunden medvetslös med ett vedträ och utan pardon sytt fast bitar av luggslitna trasmattor på de ställen där det var mest behövligt. Dessa mattbitar hade med tiden vuxit fast och blivit  hundens egen hud. Resultatet talade för sig självt. Efter att gumman med alla medel försökt få mig att dricka kaffe med henne, utan någon som helst framgång, lyckades jag äntligen ta mig tillbaka till skolgården. Jag var i uselt skick efter att ha beskådat frukten av gummans illgärning. Jag svimmade halvvägs ut på fotbollsplanen och vaknade hemma i min säng. Jag berättade inte för någon om mitt besök hos gumman, inte ens för min bäste vän, när jag efter en veckas sängliggande kom åter till skolan. Rädslan för att återuppväcka minnena var förmodligen för stark. Jag såg aldrig katt-hunden eller gumman igen och jag vågade inte ens titta åt hennes stuga. Ibland tänker jag på min boll och om katt-hunden har den nu, men oftast är de tankarna förvisade till nattens och sömnens timmar. Bollen är jag inte så noga med längre, men den goda sömnen önskar jag fortfarande ha tillbaka. En sömn fri från katt-hundens stirrande, skelande ögon.

Så. Nu vet ni varför jag inte sover. En sömnlös spillra av en Påse önskar er härmäd godnatt.

På grynd av Varanen så har jag inte uppdaterat "Veckans macka" på ett tag. Därför känner jag mig nu skyldig att lämna ut två fantastiska mackrecept eller "recipé de penne" som fransmännen säger. Det första kulinariska mästerverket är en gammal klassiker på mackfronten. Det som behövs är:

Knäckebröd
Senap
Gurka

Ha senap på brödet. Ha gurka på senapen. Klart!

---

Nästa macka är en fantastisk uppfinning som jag tyvär inte kan ta på mig skulden för. Det är en amerikansk helyllemacka som kan få vilken frisk tandläkare som helst att säga upp sig av avsky.
Här är den: The fluffernutter! Om ni också älskar musiken som gjorts till smörgåsens ära så är ni inte ensamma. Jag är helsåld!

Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag. Jag har varit frånvarande på flera plan. Ibland romantiserar jag och inte minst mina vänner (läs varanen) det som i folkmun kallas för "galenskap". Det visar sig dock nu att det är en fasa större än livet självt att stirra denna "galenskap" i vitögat. Jag har inte riktigt kommit på fötter än efter denna fasansfulla resa till helvetets nedre regioner. Det ända jag för nuvarande kan uttrycka i ord, är att mitt liv är lite som den där Mio-reklamen som går på tv. Om den nakna mannen som äter nötter i slutet av reklamen tänker "Fuck, var är jag!"
Jag har för övrigt beslutat mig för att lägga ner vän-tävlingen. Jag ska fan vara glad att jag har några vänner alls.
Förlåt, alla inblandade. Det menar jag från djupet av det som finns kvar av mitt hjärta.

Bildtexten råkade ramla bort till bilden jag slängde in längre ner på sidan. Jag ber om ursäkt för detta och bifogar texten nedan:

"Nästa års mode kommer vara mustasch. Precis som detta året."

Eftersom jag behöver tid till skolan har jag bestämt mig för att skära ner på antalet vänner till ungefär hälften. Detta för att de vänner som jag kommer ha kvar, kommer få mer "quality time" med undertecknad. Jag kommer jobba på en lista över vilka jag ska fortsätta att umgås med under hösten och redovisa den här på bloggen när arbetet är summerat och klart. Jag kommer utgå från vissa kriterier, som längd, vikt och hårfärg när jag gör första gallringen och sedan gå ner till mindre viktiga egenskaper som monetära tillgångar och politisk färg. Den tredje och sista gallringen kommer vara någon form av fys-test. Kanske irländsk julafton. Allt kommer avslutas med en stor gala, allt till mina kvarvarande vänners ära. Var vänlig anmäl om ni har några hemliga sparkonton eller skills som jag borde ta hänsyn till i gallringsprocessen. Att sänka andra tävlande med sliskigt skvaller för att öka sina egna chanser går också bra. Lycka till allesammans!

Dalsland inom snar framtid. En värdig gravöl för en sommar som den som nu ligger i dödsryckningar. Om ett par dagar är det dags. Att lita på Varanen är som att spela rysk roulette med fulladdad pistol, men jag hoppas av hela min sålda själ att han tar sitt förnuft tillfånga och sätter sig i baksätet på forden när den lämnar götet. Sist Varanen var med på en snarlik resa så slutade det med buller och bång. Efter två dagar stod han och höll sig i bordet, medan han lyfte knäna högt upp och stampade i köksgolvet och tuggade fradga som en häst. Sabla karl!
Nu tvåtusen rikare tänker jag fylla ett par systempåsar med nubbe och kräftor och i dionysisk prakt, följa Varanens exempel och bara ge mig hän.

Om jag ska iaktta den kontrasternas lag, som styr den moraliska och fysiska ordningen, blir jag tvungen att dela in de kvinnor som är farliga för författarna i följande klasser: den ärbara kvinnan, blåstrumpan och skådespelerskan; - den ärbara kvinnan, därför att hon nödvändigtvis tillhör två män och som därför är en medelmåttig föda för en poets tyranniska själ; - blåstrumpan, därför att hon är en ofullgången man; - skådespelerskan, därför att hon umgåtts med litteraturen och därför att hon använder jargong, - kort sagt, därför att hon inte är kvinna i ordets egentliga bemärkelse - publiken är för henne en mera värdefull sak än kärleken.

Kan ni föreställa er en poet som är förälskad i sin hustru och som tvingas genera sig över att se henne spela en mansroll? Jag tror att han sätter eld på teatern. Kan ni tänka er honom som är tvungen att skriva en roll för sin hustru som saknar talang? Och han som svettas för att med några epigram, tillägnade avantscenens publik, söka återge de smärtor som denna publik förorsakat honom genom hans älskade; - brukade inte österlänningarna låsa in sina käresta bakom regel, innan de kom till Paris för att läsa juridik? Det är därför att alla sanna författare i vissa ögonblick avskyr litteraturen som jag för dessa fria och stolta, ibland trötta själar, som behöver vila på sjunde dagen, bara tillåter två klasser av kvinnor: skökorna eller de enfaldiga kvinnorna, - kärleken eller vardagligheten. - Bröder, behöver orsaken till detta förklaras?

Charles Baudelaire
Ur Råd till unga författare (1846)

Tävling!
Den som kan lokalisera Grott-Erik vinner en bok.
Vinnare och rätt svar publiceras nästa vecka.
(Grott-Erik får inte gissa)

När jag var i Malmö för ett tag sedan så hade jag på mig ett par arnette-glasögon. Vems är dom? Det som hände efter att vi åkt runt i Volkabussen är lite dimmigt. Någon lånade ut sina solbrillor till mig och sade något i stil med "Det är bussens glasögon. Ha på dig dom." Var är bussen nu? Varberg? Vems buss var det? Peffens? Saltmackans? Om någon har några upplysningar om ägaren till glasögonen, bussen eller var jag var den kvällen så skriv ett meddelande. Om glasögonen hör hemma i Varberg så är jag beredd att göra ett byte mot min skinnhatt som kanske finns hos Pettan och Måns, eller mot något annat klädesplagg med klass.

Efter många om och men har jag fått igång min telefon. Jag har förstått att somliga varit irriterade över att jag inte går att få tag i. Nu är det åtgärdat.

Jag var i skolan idag. Föreläsaren eller vad det är, var sjuk, så vi fick sitta i grupper och diskutera Zola. Det verkar som om jag har trevliga klasskamrater. Utom en, som jag inte förstår mig på. Han är helt galen och jag börjar undra om det kan vara något missförstånd, för han har uppenbarligen inte alla hemma. Det är skönt att plugga igen. Det ska bli roligt att se om jag någonsin i mitt yrkesverksamma liv kommer att kunna dra nytta av mina kunskaper om naturalistiska författare. När jag körde truck så kändes det inte som att min utbildning uppskattades till fullo.

En vän fyller år idag, men jag vet inte vad hon kallas. Jag får kolla med Varanen om hon har ett etablerat namn eller om det är fritt fram att kalla henne vad jag vill. Sockan kanske. Sockan fyller hur som helst år och jag ska ut på stan med Skrammel och köpa present. Varanens present, som jag köpte för länge sedan, är inte levererad till honom än men den behöver bara slås in. Om vi hittar en hälften så fin present till Sockan så ska hon vara jävligt glad. Varanen ska få en kippa. Det har han önskat sig väldigt länge.

Jag har hört ryktas att hängiga byxor har förbjudits i någon stad i någon stat i U.S.A. Det var på tiden att någon tar tag i det här problemet. Varje gång jag ser kanten på någons underkläder så blir jag chockad och äcklad. Barnen som dagligen utsätts för exponerade kalsongkanter kommer förmodligen alldrig att växa upp till anständiga människor. Även U- och V-ringningar borde förbjudas. Polokragar borde vara tvång på allmän plats. Istället för mat och meducin, borde vi skicka livremmar till tredje världen. Ingen kan förvänta sig att ett land i spillror kan ta sig samman om inte alla kan hålla byxorna ordentligt på plats i navelhöjd. Böter på 150 dollar eller 15 dagar i fängelse borde väl kunna lära dagens ungdom att se ut som på 1930-talet. Ingen civilisation som haft byxorna i rätt höjd har någonsin haft snedvriden moral. Bruna skjortor vore också ett steg i rätt riktning.

Idol är igång igen. Det kunde varit värre. Eller nej, jag tar tillbaka det. Det kan nog fan inte vara värre. Programmet är en skam och när jag tvingas titta på det så börjar jag ifrågasätta demokrati på allvar. Det är skrämmande att alla idioter som är med i Idol har rösträtt, om de är gamla nog. Det talar utan tvekan mot hela systemet.

Det är förmodligen samma personer som står i kön till Idoluttagningen som hurrar i biosalongen under filmen 300. De är nog inte elaka människor, de är bara för pantade för att fatta att de hejar på 300 fascister. Ibland tänker jag att vi lever i ett trevligt, fint, upplyst land. Kyrkan och staten är skillda åt och så vidare vilket är en förutsättning för ett vettigt styre, då religion och förnuft är oförenligt. Trots detta blir jag modfälld när jag ser Idol. Jag blir arg och ledsen.

Sitter inte kristdemokraterna i regeringen nu förresten? Då kanske vi inte är så sekulariserade som jag först tänkte. Jag måste vara äldre än jag trodde. Jag är för ung för att tycka att det går utför med världen och att dagens ungdom är sämre än någonsin. Men nu är det så. Det enda som talar mot det är att Carola inte är ung längre, så ungdomen måste ha varit värre. Skönt.

De senaste timmarna har jag suttit och försökt skriva ett par sidor om några dikter.
Samma låt har gått om och om igen i bakgrunden. En låt som inte går att lyssna sönder.
Låten Pelikan av det nu framlidna bandet Kanonen och Mustasch.
Ett band som när de var som störst kunde skapa ett flertal
fantastiska låtar på samma tid som jag äter frukost.

För att återkomma till diktanalysen så går det skit. Jag har skrivit en rad på två timmar.
Det känns som om jag ska få ett hysteriskt utbrott. Städa mig blodig eller baka trehundra kakor.
Jag behöver hjälp med det här. Som vanligt har jag ingen telefon, så jag kan inte få tag i Varanen.
Han hade hjälpt mig direkt eller bett mig dra åt helvete.
Han är rolig på det viset.