spaderlord

Musik är ett ett så genialt medie just för att man kan tolka in nästan vad man vill i det man hör. Tonerna i sig kan ha ett budskap men det är om möjligt ännu luddigare att tolka ut än en ordinär låttext. Skillnaden mellan att se en Turbonegro-text som ironisk eller inte kommer att vara vital om man vill veta vad som faktiskt är författarens syfte men oftast spelar det ingen roll. Man hoppas helt enkelt att det är så bra som man tror att det är.

Annat är det med tidningar och TV. När man läser en hel artikel så är det fullkomligt ofrånkomligt att bli förbannad över vad som faktiskt står i den. Antingen så utgår människan som skrivit den från att jag är en idiot eller så är människan i fråga en idiot. I vilket fall så blir man arg. En tidning som GP försöker oftast hålla sig "neutral" genom att publicera nyheter som är deskriptiva och inte för snaskiga. Det gör mig arg, om inte annat för den ignorans som visas genom ett sådant förhållningssätt. En tidning som Metro försöker smöra sig in i gemene mans känsloliv genom att publicera småskaligt tjafs blandat med oviktiga "fakta" med hopp om att beröra eller roa sälja reklamplatser till företag. Tidningar som Expressen eller Aftonbladet skrivs av cyniska, amoraliska slamsugare som vill sälja lösnummer utan något som helst bakomliggande patos (om man inte räknar lön). Tidningar som Di saknar all relevans för en människa som jag som tycker att allt annat än ekonomi och sport är viktigt

Att det förväntas av mig att jag ska svälja den buffé med avföring som serveras mig av dagens mediasverige ser jag som en personlig förolämpning. Inte ens reklam kan få mig att känna mig så dumförklarad som en dålig artikel i Metro kan. Reklamen vill få mig att köpa saker på grund av den livsstil som uppvisas, de snygga människor som hyrts in eller de påhittade ord som nämns men jag är ändå medveten om att det är reklam och att det är fullt normalt att vara förbannad när jag ser den. Det är en klen tröst att jag vet att reklamen och artiklarna inte är riktad mot mig, utan mot Sveriges klenare rationalitetsresurs: Svensson. Jag tänker ständigt när jag läser tidningar att "alla känner så här, det är inte bara du" innan jag läser insändarna. När jag gjort det så vill jag på rak arm frånta större delen av vårt lands befokning dess rösträtt. Mitt förtoende för oss alla avtar ständigt.

Tidningarna lever på idioterna som utgör Sveriges befolkning, annars skulle de inte kunna finnas till. Hur ensam jag är om att uppleva denna alienering som mediehatandet utgör vet jag inte, det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer att kunna bli journalist på grund av att jag har en själ och att jag aldrig kan bli politiker för att jag inte har varit med i SSU eller MUF eller var fan man börjar sin skola i moralisk korruption. Kontakter är som bekant allt.

Min skepsis mot gemene man växer sig starkare för var dag som går och jag är rädd för att den enda boten är ignorans eller att ta livet av sina rationella krav på relevans och koherens. Jag har mindre bröst än någon som varit med i Big Brother så jag kan inte få en krönika i Metro och jag skriver inte tillräckligt dålig "feministisk" rappakalja för att kunna få en i GP och är inte sugen på att beklaga mig över minoriters utsatthet. Vad är mitt forum? Några enstaka individer får ta del av mina dumheter på min blogg och jag kanske borde nöja mig med det? Det finns inte utrymme bland all skit och ofentligt orbajsande för en människa med min sorg över en stagnerande medvetenhet över vad som serveras oss?

Min dystopiska bild av samhället förstärks såklart ytterligare av att mina vänner- välutbildade i hur man bygger grunden till ett sunt samhälle som de är- omöjligt kan få jobb, till skillnad från de som satsat på kemi eller biologi som huvudämnen. De strikt marknadsinriktade yrkena saknar såklart de faktiskt nödvändiga kunskaperna om moral och logik, en grund där den enskillda individen kan skapa sig en välgrundad åsikt om vad som är rätt eller fel. Eller är det så att de bara inte kan tillämpa sin matte på sin moral? De samhällsfrånvända ämnena är hur som helst de som främjas. De hål av amoral som blir konsekvensen av detta fylls med strunt om enstaka avlidna individer som görs till allmängods på löpsedlar och i direktsända begravningar.

All skuld som läggs på enskilda tidningar möts med den alltid gällande klyschan att "vi ger folket vad de vill ha". Det börjar med andra ord bli dags att införa offentliga avrättningar osv. som på medeltiden då de verkligen visste vad "folket ville ha". Det som gör mig mest illa till mods är dock när jag läser insändare och dylikt. Det visar sig plötsligt att det finns en ivrigt lyssnande publik för dessa gödselslungor som inte bara tar allt detta på allvar utan dessutom orkar författa små brev med ärligt framförda stupiditeter som för min hud att knottras.

Bitterhet är inte rätta ordet. Hat, avsky och förakt är mer likt det jag känner. En gnagande känsla av vanmakt och en insikt om att ifall jag skulle ha ett forum som fick utrymme så skulle jag inte bli förstådd, det gör mig sömnlös. Den ironiskt nog enda boten är såklart att sova gott, som SMK säger. Det eller valium. Låt mig bara vara så kanske det går över. Jag kanske låter mig sjunka in i den dvala som konformiteten tillåter eller snarare påbjuder. Låt oss bara hoppas att det utbildas fler självständiga tjurskallar i nästa generation som kan ta vid där jag gett upp, så slipper jag gråta mig till sömns ända in i ålderdomen.

Vila i frid, förnuft och rationalitet.
Ni kommer att uppstå på den yttersta dagen.