spaderlord

En stadsmänniska dras automatiskt in i ett sätt att leva, jobba, äta och vara. Det är mer eller mindre omöjligt att vara självförsörjande genom att odla sin mat eller på annat sätt komma runt stadens betvingande system. Man går till sitt jobb där man utför en specialicerad syssla, gärna monoton, som inte har med maten du äter att göra och sedan får du lön som du köper mat från konsum för. Vi har inget att göra med det vi lever av i egentlig mening. Allt vi stoppar i oss är producerat utanför stadens gränser och vi ser bara lastbilarna som kommer utfrån med livsmedel. Vi förväntas bidra med andra saker. Inte kläder, de tillverkas inte ens i samma land som vi befinner oss. Förmodligen jobbar man inte i en stad med något som har med vår egentliga överlevnad att göra. Möjligtvis sjukvård. Många jobb verkar gå ut på att tillhandahålla tjänster till företag som tillhandahåller andra tjänster till andra företag. Man bidrar till sin egen överlevnad på ett extremt indirekt sätt. Pengarna som sedan kommer in på kontot vet jag knappt hur de har hamnat där eller ur vems ficka de kommit från början.

Min tanke om att kunna bo i skogen någonstans och odla sin egen mat är på gränsen till ogenomförbar. Att odla sitt eget spannmål är svårt, oförutsägbart, tidskrävande och inte minst extremt påfrestande. Att ha sina egna djur kräver att man kan förse dem med spannmål. För att kunna ta hand om en bit skog krävs en traktor som kräver bensin som kräver monetära medel och interaktion med samhället utanför. Jag är uppvuxen vid stora åkrar som sås, besprutas och skördas med hjälp av stora maskiner. Jag vet inte ens hur man skulle kunna göra det i liten skala, för hand och när skörden slår fel så kommer oundvikligen svält att ta vid, både för mina djur och mig.

Jag är genom min okunskap och får jag väl tillägga, lathet, förvisad till att inrätta mig efter stadens system. Att motivera mig till att erbjuda ovilliga privatpersoner idiotiska telefonavtal eller att stå och öppna papplådor hela dagarna tycks mig nästan lika svårt som att odla min egen majs. Hur jag än vänder och vrider på det som jag kan göra i en stad så bidrar jag till något som jag inte tycker borde bidras till. System som jag inte tycker om, hierarkier jag föraktar, produkter jag inte tycker att någon borde köpa, mat som knappt är mat, kläder tillverkade under horribla omständigheter, berusningsmedel som stadsborna använder för att stå ut med att vara stadsbor, tjänster som ingen egentligen behöver. Vad skulle jag kunna bidra med som inte får mig att se ned på mig själv? Finns det någon syssla, förutom massmördare, som inte bidrar till att sakta men säkert nöta ned planeten till en livlös stenkula? Att leva är att nöta och tvärt om.

På tv såg jag en kvinna som bodde i hydda gjord av pinnar, papplådor och plastbitar. Hon får gå långa sträckor för att hämta smutsbrunt vatten. Hon jobbar med att plocka ved som hon byter mot en kopp mjölk och en näve mjöl. Hon och hennes barn äter ett mål mat om dagen. På nätterna så är det stor risk att man blir uppäten av hyenor, om man kan sova alls och på dagarna kan man bli ormbiten och uppäten av de andra rovdjur som dras till hålet där man hämtar vatten. Hon gör det, tänker jag. Hon lever som människor alltid gjort. Hon dricker blod som tappas från levande getter och begagnar en väldigt grundläggande byteshandel. Sedan kommer stora lastbilar. De lastar av säck efter säck med mjöl. Det visar sig att om kvinnan inte skulle få mjölet som via hjälporganisationer levereras till henne så skulle varken hon eller hennes barn kunna överleva. En kopp mjöl blandas i flera liter vatten för att få något som ser ut som välling. Det är det som är det egentliga målet med mat som hon och hennes barn dagligen stoppar i sig. Hon går trots detta ständigt hungrig. Beroende av stadsbors välvilja. Så långt från min självförsörjande dröm man kan komma. Hennes grannar, de som eldar hennes ved, jobbar med att skjuta utrotningshotade djur, helst primater, som blir uppskattad mat till stadsbor långt därifrån.

Jag sitter kvar här i ett av cirkusens nav, landets näst största stad. Folket på gatan tycks mig livsodugligt. Många är säkert experter på att öppna andras från kina importerade kartonger. Eller experter på att få folk att köpa andras saker, på att få folk att känna mening i att sälja andras saker, på att utbilda folk som ska peppa andra att sälja andras saker eller på att leda en grupp med folk som utbildar andra i konsten att peppa folk till att sälja andras saker. Många vet säkert inte , trots åtta timmar på jobbet, vad de faktiskt bidrar med. Reklam-radio på jobbet och reklam-tv på kvällen. Reklam-skyltar på vägen till jobbet och reklam-skyltar i mataffären. Jobbar extra för att kunna köpa större tv, vår egen reklamskylt som vi släpar in i våra hem. Vi förfasar oss över vad som enligt nyheterna, som visas mellan all reklam, händer i världen. Somliga ger pengar som går till mjöl som går till en kvinna i etiopien. Vad gör vi? Hur påverkar vi som världens enda utpräglade konsument-djur resten av världen? Går det ens att reda ut? Finns det något att vinna på att reda ut det? Skulle vi kunna lägga om vår livsstil, gå tillbaka till våra rötter om vi nu ville det? Nej, det tror jag inte. Skulle jag vilja det? Nej, det tror jag inte. Många verkar hitta någon mening i att hålla liv i så många människor i världen som möjligt. Varför då? För att deras barnbarn ska kunna växa upp i ett "bättre" samhälle där de kan jobba med att sälja platt-tv till folk för att själva kunna köpa platt-tv? Är det något som jag skulle vilja syssla med, att hålla liv i så många som möjligt? Nej, jag tror inte det. Jag föredrar att sitta här som råttan i fällan och fundera över det. Det verkar vara min lott. Meningslöst funderande. Fyller jag någon funktion? Nej, jag tror inte det. Men det gör, när allt kommer kring, inte någon annan heller.

Såg den rödgröna röran i morgontvsoffan. Som vanligt känner jag avsmak. Svenska politiker talar som till barn. Retoriken kväljer mig. Givetvis inga skrällar, inget nytt, inget oväntat. De säger precis vad de borde. De gnäller på borgarnas orimliga politik. Med rätta. Det är inte budskapet det är fel på, det är framförandet. De skulle behöva lyfta sig en nivå. Somliga anser säkert att polik bör behandlas på det här sättet, på låg nivå så att medelsvensson lätt kan koppla det som sägs till sin vardag. Jag efterlyser det motsatta, en retorik som speglar svenska politikers förmåga att förstå politik BÄTTRE än vad jag gör. De ideologiska resterna i ett samhälle som vårt yttras enbart på rutin. Den grundläggande kunskapen och den övergripande förståelsen kanske finns, men anses kanske vara tråkig. Det är roligare när toppolitiker leker med lek-skyltar de fått lek-tilldelade sig av lek-programledaren. Och så skrattet. Det är ju viktigt. Att skratta. Jag känner mig kränkt.

Sitter i skrivande stund och lyssnar på "Message beneath contempt" av Raised fist. Plötsligt avbryts lyssningen och in kommer först någon jävla popdynga och en uppmaning att hitta en partner på någon hemsida. Sedan berättar Basshunter att hans nya skiva är ute. Jo. Tack.

Den enda budget jag vill se är den som troligtvis lagt ned miljoner på att omvandla Ohly från en seriös, kunnig  politiker till en lekfarbror som levererar leenden istället för vassa politiska uttalanden. Det är uppenbart så att politikers bemötande av sina väljare speglar deras syn på oss. Skrämmande.

När man rakar sig:

Duscha så att stråna mjuknar.
Tvåla in ansiktet, mycket lödder.
Kom ihåg att se vilken engångshyvel som är minst rostig.
Dra medhårs.
Skölj aniktet.
Se vad som missats.
Upprepa på missade ställen.
Skölj stråna ur brösthåret.
Spola en handduk med varmt vatten.
Lägg den runt ansiktet.
Lägg dig i soffan.
När du blir hungrig, se efter om du fortfarande blöder.
Lägg en torr handduk i soffan för att suga upp det blöta.
Häng den blöta handduken på tork.
Sätt inte på kaffe.
Gör mat.

Kom ur duschen. Efter i runda slängar en och en halv timme. Fick gå in i duschen igen för jag hade glömt att tvåla in mig. Det gick inte. Blev bara stående. Trodde att någon var i lägenheten så jag fick gå ut och se efter. Det är ingen i lägenheten, men något låter konstigt; något visslar, något knakar, något tickar, något väser. Jag ser mig själv i spegeln och mina ögon är jämnrosa. Det hugger i ryggen igen. Måste slappna av, musklerna går sönder. Vem har tänt lamporna, är det jag? Får inte dricka mer kaffe. Måste se till att andas regelbundet, eller är det hjärtats ojämna, styltiga gång som andas åt mig? Min egen tanke om att skärpa mig är halvt på låtsas, svårt att veta vad jag kan kontrollera och inte. Suset i öronen avtar. Håller allt på att gå tillbaka? Att underhålla sig själv, vilket meningslöst uttryck. Hungern är det enda som kommer tillbaka.

En råtta som hålls under vatten dör inte av syrebrist, utan av skräck.