Glafängder
Svullna körtlar på gränsen till att brista, bölder och sår som uppstår till synes utan yttre påverkan, klumpar av hårt gulgrått slem som upphostas dag som natt. Hud som lossnar i sjok när den duschas. En stank av förrutnelse som utgår från min kropp, nu så frän att jag själv uppfattar den som kväljande. Kallsvett som färgar kläder och lakan. Mänsklig kompost.
Det våras för min dumhet
Mitt språk räcker inte till, det känns som om jag fördummats. Något har hänt och jag vet inte vad. Jag tänker i samma banor som varenda hippie gjort sedan sextiotalet. Jag värnar om någon form av naturligt tillstånd som jag inte kan sätta fingret på. Jag känner mig lurad, som om jag gått i någon form av fälla. Som att jag inte kan applicera mig, som entreprenörerna säger. Jag tänker snävt, blir avig mot så gott som alla samhällsbyggen. Trots detta fortsätter jag att skriva och hata mina egna tankar om dagens samhälle.
Jag hör trots allt "nya" samhällsfrågor komma på tal. På SVT så kan ni fortfarande se "Konsten att vara människa". De "nya" tankarna verkar gå längre än mina. De pekar inte bara på det orimliga i vår levnadshållning, de förutspår att vi lever i de sista dagarna som "industrisamhället" har kvar. Lågmälda röster nämner i förbifarten att människor har "gått i väggen" förr. När bondesamhället upphörde så genomgick somliga samma sak som många gör idag. Det är svårt för mig att på enbart den grunden uppskatta vårt samhälles kvarvarande tid, jag är övertygad om att det finns krafter som vill framhålla marknadsekonomin som ledstjärna och enda möjliga levnadssätt länge än och gott om folk som inte vet bättre än att hålla med. De internaliserade normer som gör att vi arbetar som vi gör och konsumerar som vi gör är ett resultat av årtionden av "priming". Vi har till och med argument för att försvara dem, det har vi försetts med. Kanske av dem som gynnas av vårt skenbart egennyttiga slit, men det kan vara den konspiratoriska delen av min hjärna som kokat ihop det, jag vet inte längre. Det krävs minst cancer eller ett dödsfall, något riktigt traumatiskt, för att vi ska börja se över vårt levnadssätt. Innan vi kör huvudet i väggen så strävar vi uppenbarligen efter de mest fåfängliga saker utan att alls tänka på varför.
Det sorgliga är inte att vi gör det, det går an, så länga allt fungerar så som vi trott det ska göra. Men, när vi konfronteras med det kontrafaktiska i de levnadsregler vi anammat så händer något. När andra jobbat extra i fyrtio år och snålat in på "lyxen" för att ha en fin pension för att sedan få beskedet om den dödliga sjukdomen i brevlådan samma dag de går från jobbet med guldklockan för lång och trogen tjänst på armen, och du hör om det, då händer något. Det borde hända något. Då är vi tvungna att utvärdera, tänka om. Hoppas jag. I många fall är det nog så. Det är uppfattningen jag har fått. När jag pratar med föräldrar till cancersjuka barn. Med andra som själva har dödlig cancer. Med somliga vars fru dött i cancer. Med åter andra som fått drömmen om det perfekta, konsumistiska livet krossat av oförutsägbara missöden. Om rätt förutsättningar finns så lägger de om sina liv för att passa dem. Inte för att kunna köpa så många saker som möjligt, utan för att de ska kunna förse sig med de saker som faktiskt betyder något för dem. Ibland är detta tragiskt nog någon form av religion, ibland är det ett hus på landet, ibland en halvtidstjänst och en eller flera icke inkomstbringande sysslor.
Tänker man ett steg längre så inser man att man har gjort mer skada än nytta. Hur klyschigt det än låter så kommer den jord som våra barn ärver att vara i sämre skick än när vi ärvde den. Vi har bidragit till att nöta ner den lilla kula vi kallar fast mark till skit och gift och enorma plantager av grödor som vi egentligen inte vill ha. De kakor (och i stort sett allt annat livsmedel, rengöringsmedel, skönhetsprodukter, bio-bränslen) vi köper innehåller palmolja, som odlas i sådana mängder att så gott som all regnskog måste skövlas för att plantagen ska få plats. Vårt behov av att tvätta sönder våra kläder för att vara fina gör att vi slänger tusentals ton av både naturliga och syntetiska tyger på tippen varje år. Vårt behov av att lukta gott och ha len hy, och dessutom lena, nya kläder gör dessutom att vi får vansinniga genetiska rubbningar, då kemikalierna inte bara förstör naturen utan oss, då många av dem går rakt in i blodet, rakt genom huden. Vi ersätter sedan regnskogen (och för all del den svenska skogen) med homogeniserad skitskog (eller svensk granskog) som inte fyller någon som helst funktion, förutom att förära våra företag med en plats på listan över miljömedvetna sådana. Vi ökar produktionstakten för att fylla marknadens "krav" och allt leder till en massa otäcka effekter som alla förfasas över, men som ingen inser vad de har för del i.
Lycka är inte lugn, ro, en promenad i skogen, en fin solnedgång. Det är snarare lite kitschigt, nästan fult. Lycka är att ha en ren bil, en jacka som "uttrycker din personlighet", ett kök i sällsynt grekisk marmor, en rasren hund utan genetiska missbildningar (svårare och svårare att hitta, då det ena ger det andra), en soffa som matchar tapeterna och ett jobb som anses "fint" av andra. Jobbet är det viktigaste. Jobbet är den du är.
Lyckobegreppet har blivit något väldigt mystiskt. Vi associerar lycka med så konstiga saker att vi inte riktigt vet vad det betyder. Man är nöjd så länge man inte gråter sig till sömns varje kväll. Om man gråter sig till sömns varje kväll så behöver man antingen terapi eller medicin.
Men att samhället som vi känner det är på upphällningen, är på väg att gå under, på väg att förändras till något nytt, det tror jag inte. Önsketänkande, fantasier, domedagsprofetsior utan grund. Vi får nog dras med den här skiten länge än. Allt annat skulle ta mig med den största överaskning.
Många djur kommer dagligen att få skinnet avdraget medan de lever så att vi kan ha päls på kragen på våra jackor innan vi tänker om. Många skogar kommer skövlas, många småbönder kommer skinnas, många livsfarliga kemikalier kommer uppfinnas, många dammar kommer byggas, många "mindervärdiga" samhällen kommer "anpassa sig", många hav kommer bli vattentäckt öken, många barn kommer inte att se skog innan de blir tjugo innan vi bränner samhällskontraktet som någon skrivit vårt namn på. Vi förstår helt enkelt inte bättre. Vi tror att samhället är vi och att vi vill oss väl.
Och jag sitter här och tycker inte om vad jag tycker, att jag skriver överflödiga, förut sagda ord som redan har avfärdats av bättre vetande. Små utbrott av missnöje mot allt som jag förväntas sträva mot, trots att jag vet att det är jag som har fel. Jag måste ha det där. Allt som alla andra vill ha. Mitt eget misslyckande enligt samhällets normer sjunker inte in, jag vägrar internalisera det. Jag Motsätter mig systemet som jag straffat ut mig ur, vilket inte är förvånande. Eller så vägrar jag lyckas enligt andras faktiskt rotsjuka, ogenomtänkta kriterier. Vem fan vet.
Dubia? Spuria?
Det nya året inleds som brukligt är med min födelsedag. Vad det nu ska betyda. Att mäta sitt liv i dylika cykler tycks mig ocivilicerat. Räcker det inte att sörja när jag föds och när jag dör?
I övrigt inget iögonfallande i görningen. Tio procent av den svenska vargstammen går i graven. Trots att människan är det enda som borde bedrivas skyddsjakt på. Tonårstjejor gripna för att sälja lindrigt utvecklingsstörda, sexuella tjänster i Malmö. Sveriges bilindustri upphör. Nytt svenskt rekord i fläskkorv. Mot bättre vetande och naturen så planteras nästan enbart gran där stormen redan fällt all gran. Man bäddar för att ligga, som man säger. Nyheterna förmår inte att rubba mina cirklar. De blåser som en kylig vind genom mitt feta, okammade hår.
Visiten i de nyårsfrostade, dalsländska skogarna har tagit hårt på mig. Jag kom tillbaka till civilisationen i bättre form än jag varit i på år och dag, men civilisationen har inte längre något att ge mig. Jag vill tillbaka, till isen i skägget, till det nödvändiga ved- och vattenkånkandet i midjedjup snö, till tystnaden och till ensligheten.
Vi införde, till somligas förtret, en ny tradition: En nyårlig korsbränning! När ringarna fallit av midsommarstången och endast det blottade skelettet återstår, då har man ett fyra meter högt nyårskors som skapat för att brännas. Tillsätt för ändamålet lämpliga bränslen, sätt fyr och skåda den gudstrotsiga röken lysas upp underifrån av sin egen tillblivelse. Om gud misstycker så har den i alla fall inte hört av sig. Somliga skulle kanske dra paraleller till kkk, men å andra sidan så är somliga idioter.
I övrigt inget iögonfallande i görningen. Tio procent av den svenska vargstammen går i graven. Trots att människan är det enda som borde bedrivas skyddsjakt på. Tonårstjejor gripna för att sälja lindrigt utvecklingsstörda, sexuella tjänster i Malmö. Sveriges bilindustri upphör. Nytt svenskt rekord i fläskkorv. Mot bättre vetande och naturen så planteras nästan enbart gran där stormen redan fällt all gran. Man bäddar för att ligga, som man säger. Nyheterna förmår inte att rubba mina cirklar. De blåser som en kylig vind genom mitt feta, okammade hår.
Visiten i de nyårsfrostade, dalsländska skogarna har tagit hårt på mig. Jag kom tillbaka till civilisationen i bättre form än jag varit i på år och dag, men civilisationen har inte längre något att ge mig. Jag vill tillbaka, till isen i skägget, till det nödvändiga ved- och vattenkånkandet i midjedjup snö, till tystnaden och till ensligheten.
Vi införde, till somligas förtret, en ny tradition: En nyårlig korsbränning! När ringarna fallit av midsommarstången och endast det blottade skelettet återstår, då har man ett fyra meter högt nyårskors som skapat för att brännas. Tillsätt för ändamålet lämpliga bränslen, sätt fyr och skåda den gudstrotsiga röken lysas upp underifrån av sin egen tillblivelse. Om gud misstycker så har den i alla fall inte hört av sig. Somliga skulle kanske dra paraleller till kkk, men å andra sidan så är somliga idioter.
