spaderlord

Den progressiva livsledan har ersatts av nytt vansinne. Förutom att er käre blogghjälte är nära att bli b-kändis så består hans dagar av ömsom juldekorationer och fekalier. Bokstavligt talat. Fekalier och julprydnader i lager på lager. Man står där och undrar vad som gått snett och samtidigt så kan man inte låta bli att njuta av den psykotiska verkliget som man står knädjupt i. Idag toppade jag dessutom kvällen med att få soppatorsk med moppen i Vargön. Sedan gick jag på den folkligaste av folkliga festivaler - fallens dagar i thn. Nu sitter jag full (FULL) och dricker vin, lyssnar på "...and out came the wolfs" och dricker morsans vin. Vad ska man säga - hunden vänder kappan efter håren. Jag har aldrig skämts för min sunkighet och jag tänker inte börja nu.

När man hört frasen "Du kommer att brinna i helvetet för det här!" tusen gånger på en dag från en och samma sjuka människa så blir man lite trött i huvudet, men det uppvägs med råge av minen på en man med kungsmustasch som dricker öl och ler för enda gången någonsin. Jobbet tar kol på mig men jag "utvecklas". Jag inser ständigt att jag kan ha bättre jobb. Nu går jag hur som helst runt systemet och blir känd från scratch.

Det enda som betyder något nu är att jag lyckas få många gratisdrinkar. Det är mitt mål i livet: Att kunna vara fullfjädrat alkad utan att hamna i ekonomiskt trångmål. Jag är nära nu.

Trutten (f.d. Skrammel) kom in på sin masterutbildning när det var femhundra sökande och femton platser, så varför skulle jag inte kunna komma med i en dokku-såpa med tjugofem sökande och femton platser?

Ni kanske har hört att jag blivit en tradera-junkie. Jag har köpt ett par pinupp-jeans till Trutten för 41kr. Jag har köpt ett par art deco-örhängen till Trutten för hemlig summa och en militärmotorcykelhjälm för trehundra.

Bilder från bluesfesten i åmål kommer. Det var den bästa så här långt. Trutten var fotograf. Jag blev nästan nekad inträde p.g.a fylla. Vi kompletterar varandra på ett så harmoniskt vis. Tilss dess - Kosmos älskar er, västgötar.

Självklart är jag inte först med att gnälla över: Hur kommer det sig att vackra saker bara tillverkades förr? Borde det inte vara enkelt för dagens mopedproducenter att titta på äldre mopeder och sedan kopiera allt vad de orkar? Är det för dyrt att bygga i metall idag? Är det bara jag som hatar plastkåpor och dålig design utan kurvor? Tjejmoppar från femtiotalet är det som gäller. Då såväl som nu.

När jag i förra veckan läste om den förste man som sprungit i 100km/h så fick jag en klump i halsen. Vi har alltså kommit dit att vi kan bygga bättre ben i stål och kolfiber än de som Gud gav Adam. Med pneumatiska pistonger istället för muskler, med flera hundra rull- och kullager istället för några få leder av ben och brosk så kan vi uppgradera vår kropp till att utföra våra meningslösa sysslor i högre hastighet än vad som tidigare varit möjligt. Utvecklingen går framåt säger dagens vetenskapsmän. Framåt vart? undrar jag. När rullstolen kom och man kunde byta sina gudsgivna ben mot hjul så var det många som höjde sina röster i protest, som vanligt för döva öron. Låt oss hoppas att fler protesterar nu och med än högre röster. Om Gud hade velat att vi skulle kunna springa så fort så hade han givit oss bättre ben från början. När Gud tog Ben "Hermes" Kingsleys ben så var det för att Ben inte skulle kunna gå mer, inte för att Ben skulle slå nytt världsrekord i löpning.

Åter i träldom. Det sämsta som kan hända en människa är att hon tvingas arbeta för att överleva. När helgen bara är en enda nedräkning till nästa arbetsdag. När man drömmer om menlösa vardagssysslor på nätterna för att det är allt man utsätts för. När man inte orkar läsa för att det tar för mycket kraft. När tv blir den enda fritidssysselsättning man orkar med. När man inte kan dricka för att det är strävt att vara bakfull på jobbet. Att samtidigt skapa något som är av värde för mig själv är otänkbart.

Om ni fick välja, vad skulle ni vilja göra?
Lyfta för tunga saker hela dagarna eller vada i avföring och vansinne, det ena marginellt bättre avlönat än det andra? Priset på min själ är uppenbarligen knappt högre än pengarna som går till mat och hyra. Jag får se om jag orkar gå ur "sängen" imorgon. Det enda som skulle kunna tänkas motivera mig till det är träsmaken från golvet jag sover på.