spaderlord

Det är söndag och jag har spenderat halva förmiddagen med att vela mellan hjärndödande TV-surfande och hjärndöd stiltje framför datormaskinen. Mina val är ringa och de verkar bli färre samtidigt som jag bara blir äldre och äldre för varje sekund som går. Varför satte jag klockan på 10:00 och varför gick jag upp när den ringde? Varför låg jag inte kvar och lät sömnens söta kur ta hand om även den här söndagen? Jag vet inte. Förr trodde jag att tiden var min vän men jag inte så säker längre. Främst med tanke på dess långa och djupa spår i mitt ansikte. Jag tar en dusch för att fördriva tiden, jag dricker kaffe och diskar, men snart befinner jag mig återigen framför TV:n.

Men, så händer något mirakulösa, häpnadsväckande och fantastiskt. Tummen tvekar över >>-knappen, stannar på TV4 och på reprisen av "Let's dance" vid ljuden av ljuv musik. Det jag hör är första elastiska triolriffen från I want you back tamt framfört av en brokig TV4-orkester framför en röd och lila dekor. Mitt på golvet står Mat-Tina och tar sina första staplande stegen in i TV-historien. Numret hon framför tillsammans med sin skönhetsopererade och platinablonda partner varar inte längre än en minut men under denna minut förvandlas min söndag. Denna minut fyller igen hållet i mitt bröst med stora klumpar karibiskt ljus och värme.

När det är över märker jag att jag slutat andas, och fastän ljusen, skratten och musiken dämpats sitter jag fortfarande med ett brett leende över läpparna. Mina händer skakar, resten av kroppen är orörlig och jag har slutat blinka. Jag är helt låst. Jag känner att vad som helst kan få hända för vad som än kommer min väg, står ändå på toppen av världen.

Hej. Jag slutade nyligen röka och alla ni som prövat vet hur lätt det är. Jag försöker inte vara ironisk, det är verkligen lätt om man bara vågar bestämma sig. Det slog mig ungefär samtidigt att det med hjälp av modern medicinsk forskning och lite röta går att gäcka cancerdöden ganska många år om man vill fortsätta ägna sig åt rökarens nedriga vana. Valet att göra så behöver alltså inte stå en så dyrt men kan däremot stå resten av befolkningen dyrare. Med detta vänder jag mig uppmanande till alla er rökare som fortfarande röker. Jag undrar om det verkligen är meningen att jag, och alla andra icke-rökare, ska plocka upp er nota när det verkligen gäller. Det rör sig förmodligen om ganska många miljarder i sjukvårdskostnader bara för att ni inte varit lika starka som jag. Er bristande disciplin och massiva mentala svaghet är en boja för nationalekonomin! Jag vill därför uppmana alla ickerökare att fortsätta rösta blått så vi kan sälja ut varenda gren av sjukvården. På så sätt slipper vi det ok av arbetarrökare som långsamt förstör samhällets och vår privata ekonomi.

I vanliga fall så brukar jag se det som min plikt att spotta given häst i mun, som man säger. Att vältra sig i sina egna misantropiska eller antropocentristiska åsikter kan möjligen vara skadligt i längden, för både mig och mina kära läsare. Så, för att lätta upp stämningen tänker jag haka på en typisk blogg-företeelse: Listan. För att den ska utgöra en motpol till allt annat jag skriver så tänker jag lista saker som jag faktiskt är nöjd med. Håll till godo!

1. Min nye PRAKTIKANTs förträfflighet. Det första inlägget är en fröjd för ögat såväl som själen.

2. Skrammel. Den ironiskt nog enda boten mot min misogyni.

3. Varanidae in eternum. "Han äter vrede till frukost..."

Det var skönt att ha en PRAKTIKANT nu när jag varit på utflykt till min födelseort för att åse en jordfästning. När jag varit inaktiv har HAN varit aktiv. Mycket praktiskt. Jag ser mycket fram mot HANS nästa framträdande ur det privata mörker som normalt innesluter HONOM.

Min förvåning visste inga gränser när jag såg att jag hade gjort ett inlägg; "Påsen klappar händer" efter att jag gjort en av mina numera sällsynta räder i centrala delar av staden. Det saknas några som helst spår i mitt minne av att jag har skrivit detta. Det är skönt att se att jag kan stava hjälpligt trots att jag inmundigat den gamla etanolen, även om jag kan urskilja lite självmotsägelser och självömkan i klottret. Ett löfte till mig själv att inte radera något jag skrivit (utan mindre än ett domstolsbeslut i brevlådan) hindrar mig från att förstöra otyget. Det skulle ha kunnat vara mycket värre, så jag funderar på att ändra mitt lösenord till något jag omöjligen kan komma ihåg när jag druckit.

Om någon har något att föreslå som intressant svensk lektyr som är från tiden mellan 1800-1820 så släng in ett tips. Kom ihåg: Håll er ifrån TV:n. Bilden är den olärdes skrift.

Det är med stor tacksamhet jag tillträder PRAKTIKANTENS post utan att för den sakens skull ha den minsta aning om vad som förväntas av mig. Jag minns Påsens ord: "Så länge ditt hjärta är rent och rättfärdigt; så länge din röst förgör ondskan och bringar ljus i mörkret; så länge du är sanningens man så är du min man." Men jag skiter i allt det där. Ärligt talat har jag aldrig läst Påsens blogg och kommer aldrig att göra det heller. Jag tar bara tillfället i akt att för första gången på länge (och det här inser jag kanske lite i senaste laget) få höras, att få synar och märkas. Det är ett kladdigt ställe dit jag tar er och där vattnats det i munnen som när man sakta, sakta sliter benen av en syrsa eller spindel man hittat. Men nog om mig och mer om mitt senaste möte.

Jag vill berätta om hängivenheten själv. Under dryga två månader fascinerades jag av hennes kärlek, beundran och ödmjukhet gentemot måltidsköttet. Hon var till "det röda guldet" så dedikerad så uppslukad att det ibland framstod som helt groteskt. Vid middagsbordet kunde jag ibland se kilovis av läckerheter gå sitt öde tillmötes som när man nollställer en etch-a-sketch. Jag hade inte förstånd att blir rädd, inte i början i alla fall. Den första varningssignalen kom när jag öppnade kökslådorna. Den andra när boskapen började gå omvägar runt kvarteret.

Jag har egentligen ingenting emot läckerheter som köttbullar, prinskorv, falukorv, fläskkorv, pölsa, rimmat fläsk, skinka, spjäll, filéer såväl fläsk, oxe och vilt, så jag var bara glad att jag äntligen träffat någon lika sund som jag. Det var först långt senare jag kunde se min egen sjukdom i hennes. Sittningarna blev längre och längre, kolhydraterna färre och färre, jag började inse vad jag gett mig in i. Jag började tvivla på mina val och på oss. Jag kände inte igen mig själv och bestämde mig för att göra slut. Vad hade jag att förlora egentligen? Den kvällen smakade hon biff, överallt, och när hon kom hörde jag henne råma. Hennes hår luktade foder, huden som mocka. Det sista som hände, hände på dödens golv; den sista synen en lång rödmålad sträng; den sista doften av metall; de sista ljuden från bultpistolen ovanför vänster öra. Jag kände ingen skuld för det som hänt. Jag kände mig snarare som Åke Green.

Efter att ha sovit i drygt tolv timmar så vaknade jag kallsvettig och visste inte var jag var. Min första tanke var: "Var är mina fula ungar?". Det är lustigt, för jag kommer inte ihåg att jag drömt om något sådant. Jag kommer ihåg att jag red på en enhörning och att allt var frid och fröjd. Jag matade enhörningen med glass och sedan åkte vi gokart och gick hem och sov. Smulan bara skrattade. (detta inlägg är inte censurerat)

Efter att ha kryssat på måfå genom Sveriges kristna bloggar så vet jag inte om jag någonsin kommer kunna sova igen. Jag har fått lära mig allt om hur naturligt det är att tala i tungor och hata kvinnor. Det är konstigt att inte fler manliga präster är öppet hosexuella med tanke på vidden av deras kvinnoförakt.

Jag var hela tiden tvungen att nypa mig i armen för att inse att jag var kvar i 2000-talet. Det finns ganska konservativa åsikter därute och jag tror att jag har fått en inblick i något som jag hade varit mycket lyckligare om jag inte sett. Jag orkar inte ens skriva något om det här. Jag känner mig djupt oroad. Här är två utmärkta adresser som borde kollas upp av alla: en jättbra artikel och en jättesnygg blogg.

Tack för ikväll, kära läsare. Nu är det dags att be aftonbön.