PRAKTIKANTEN: Vackra människor och kåthet
När jag var liten visades ett program på TV3 som inte hette Tur i kärlek, och inte heller Vem tar vem. Det här programmet leddes av Renée Nyberg, hennes första programledargig antar jag, och var ett träffprogram (dating game, min övers.). Programidén var enkel; tre killar och tre tjejer sitter mitt emot varandra i snurrande panelmontrar och svarar på dumma frågor om sig själva för att medlemmarna av det motsatta könet skall kunna avgöra vem de vill gå ut med senare under kvällen. Programmet avslutas med att respektive person, efter utförligt motivering, får välja en av personerna mitt emot, och förhoppningsvis finns det två personer som matchar varandra. Det slutade inte alltid med att det blev träff, men allt som ofta kunde två personer hitta rätt och bli bjudna på middag och vin av TV3.
När det begav sig tyckte jag att det var ett fascinerande och funktionellt tv-program, men jag upptäckte snart att det hade en stor brist. Programidén var defekt, för det visade sig att oftast, efter att frågorna hade ställt och besvarats och varje deltagare fått välja sin framtida date, hade den snyggaste av de tre tjejerna valt den snyggaste av de tre killarna. Samtidigt hade den snyggaste av de tre killarna valt den snyggaste av de tre tjejerna för att gå ut med. Till en början verkade det för mig bara som att just dessa två matchade varandra så pass bra att de andra förblev ointressanta och därför inte hade en chans. Jag menar, min åsikt om huruvida vackra människor faktiskt är vackra, är ju i allra högsta grad subjektiv, och det tedde sig inte som något konstigt att just de två vackra skulle få varandra på slutet. Jag insåg dock att valet som respektive person gjort, valet om vilken av de tre mitt emot som skulle få eskortera dem till middagen, knappast grundade sig på svaren som gavs på frågorna som skulle ge varje person en hyfsat bra bild om alla de andra. Detta var väl egentligen tanken, att svaren skulle ligga till grund för valen men jag insåg sakta men säkert att det inte alltid förhöll sig så. De två vackra fick således gå på middag, och de fyra inte lika vackra fick gå hem tomhänta.
Jag dömer inte de som deltog i detta program (som för övrigt gick i graven för över tio år sedan), och jag dömer inte heller Renée Nyberg för hennes första programledargig. Vi gör alla misstag, speciellt i början av livet och karriären. Jag menar tvärtom att programmet är helt lysande uppvisning av det mänskliga beteendet, och dess efterföljande kåthet.
Handikapp
Det har blivit uppenbart de senaste dagarna att det är någon form av fotbollsturnering på gång. Det pratas om det i morgonsofforna i tv utan uppehåll och mina vänner försöker återigen få mig att se på eländet. Om jag är tvungen att välja så ser jag nästan hellre på försnacket än på matcherna. Det finns ingen riktig motsvarighet till sportförsnack inom några andra områden. Det närmsta jag skulle kunna föreställa mig är om det fanns ett program där det sitter folk i en soffa och spekulerar runt vad som skulle kunna tänkas hända i barnprogrammen som kommer att visas senare samma kväll. "Experter" på barnprogram får sitta och gissa saker som att: "Kanske visas det någon form av båt med som har en skottkärra som kompis?" Sedan får man se om de har rätt en halvtimme senare. Någon sade till mig en gång att "sport är ett opium för folket" men jag skulle hellre jämföra tv-sport med en rubiks kub som bara har en färg.
Nu ska jag gå och smeta in hela överkroppen i voltarenkräm innan jag går och lägger mig.
Sov gott, kära läsare.
Morgondopp i grisbukten
Nåja, nog om det, kära läsare. Ut med er, köp öl och röda commerce, sätt er i en park, fyllna till, rök commersen, snacka skit tills solen går ner, ta spårvagnen hem, hamna i slagsmål innan ni kommit till er hållplats, ta er till lägenheten, slockna i ert eget blod på golvet i hallen, vakna bakfull och svullen imorgon och känn att det äntligen är sommar. Det är mitt tips.
Reklam - min medfödda talang?
"Stilton, the mother of all cheese, the father of our child"
Barnprogram vs. annan tv
Ett exempel på extremt dålig vuxen-tv är "will and grace". Det är så dåligt att det kan vara gjort för ungdomar, jag är osäker. Serien borde förbjudas för att den är ett dåligt föredöme för bögar. Samma sak gäller all semi-dokumäntär utröstnings-tv som med all rätt borde deporteras tillbaka till Amerika. Sedan har vi "Vänner", "Dharma och Greg", "Parlamentet" och allt annat "humoristiskt" strunt som lika gärna kan vara samma avsnitt i repris tvåtusen gånger för allt är likadant. Ibland berättar folk för mig om något roligt som hänt i "Vänner" för att bevisa att det är bra. Självklart finns det minst två roliga skämt med i en serie som gått i fjorton säsonger, en apa med en skrivmaskin kommer förr eller senare också att skriva något roligt. Listan på skitserier är nära nog oändlig, särskillt om man räknar in det som man inte ens vet om det ska vara roligt, som "Sex and the City". Jag såg en rolig intervju med en av skådespelerskorna från filmen som gjorts på denna oförtjänta serie. Någon frågade henne något i stil med om hon tyckte att det var okej att göra en film om fyra tanter som bara pratar skit och köper kläder för pengar som motsvarar ett litet lands BNP. Hon undrade om han hade sett filmen, som faktiskt handlar om en massa viktiga saker. Han såg skeptisk och trött ut när han sade att det hade han.
Om man ersatte alla idioter som gör dagtids-tv med barprogramsskapare så skulle förmodligen serierna bli tillräckligt bra för att de ska vara sebara. Jag ska höra mig för och se om detta är möjligt. Det skulle göra världen till en bättre plats att leva i och tv till ett trevligt medie. Ingen kan förlora på detta, utom skaparna av will och grace som borde arkebuseras på stående fot.
Ständig besvikelse
Annat är det med tidningar och TV. När man läser en hel artikel så är det fullkomligt ofrånkomligt att bli förbannad över vad som faktiskt står i den. Antingen så utgår människan som skrivit den från att jag är en idiot eller så är människan i fråga en idiot. I vilket fall så blir man arg. En tidning som GP försöker oftast hålla sig "neutral" genom att publicera nyheter som är deskriptiva och inte för snaskiga. Det gör mig arg, om inte annat för den ignorans som visas genom ett sådant förhållningssätt. En tidning som Metro försöker smöra sig in i gemene mans känsloliv genom att publicera småskaligt tjafs blandat med oviktiga "fakta" med hopp om att beröra eller roa sälja reklamplatser till företag. Tidningar som Expressen eller Aftonbladet skrivs av cyniska, amoraliska slamsugare som vill sälja lösnummer utan något som helst bakomliggande patos (om man inte räknar lön). Tidningar som Di saknar all relevans för en människa som jag som tycker att allt annat än ekonomi och sport är viktigt
Att det förväntas av mig att jag ska svälja den buffé med avföring som serveras mig av dagens mediasverige ser jag som en personlig förolämpning. Inte ens reklam kan få mig att känna mig så dumförklarad som en dålig artikel i Metro kan. Reklamen vill få mig att köpa saker på grund av den livsstil som uppvisas, de snygga människor som hyrts in eller de påhittade ord som nämns men jag är ändå medveten om att det är reklam och att det är fullt normalt att vara förbannad när jag ser den. Det är en klen tröst att jag vet att reklamen och artiklarna inte är riktad mot mig, utan mot Sveriges klenare rationalitetsresurs: Svensson. Jag tänker ständigt när jag läser tidningar att "alla känner så här, det är inte bara du" innan jag läser insändarna. När jag gjort det så vill jag på rak arm frånta större delen av vårt lands befokning dess rösträtt. Mitt förtoende för oss alla avtar ständigt.
Tidningarna lever på idioterna som utgör Sveriges befolkning, annars skulle de inte kunna finnas till. Hur ensam jag är om att uppleva denna alienering som mediehatandet utgör vet jag inte, det enda jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer att kunna bli journalist på grund av att jag har en själ och att jag aldrig kan bli politiker för att jag inte har varit med i SSU eller MUF eller var fan man börjar sin skola i moralisk korruption. Kontakter är som bekant allt.
Min skepsis mot gemene man växer sig starkare för var dag som går och jag är rädd för att den enda boten är ignorans eller att ta livet av sina rationella krav på relevans och koherens. Jag har mindre bröst än någon som varit med i Big Brother så jag kan inte få en krönika i Metro och jag skriver inte tillräckligt dålig "feministisk" rappakalja för att kunna få en i GP och är inte sugen på att beklaga mig över minoriters utsatthet. Vad är mitt forum? Några enstaka individer får ta del av mina dumheter på min blogg och jag kanske borde nöja mig med det? Det finns inte utrymme bland all skit och ofentligt orbajsande för en människa med min sorg över en stagnerande medvetenhet över vad som serveras oss?
Min dystopiska bild av samhället förstärks såklart ytterligare av att mina vänner- välutbildade i hur man bygger grunden till ett sunt samhälle som de är- omöjligt kan få jobb, till skillnad från de som satsat på kemi eller biologi som huvudämnen. De strikt marknadsinriktade yrkena saknar såklart de faktiskt nödvändiga kunskaperna om moral och logik, en grund där den enskillda individen kan skapa sig en välgrundad åsikt om vad som är rätt eller fel. Eller är det så att de bara inte kan tillämpa sin matte på sin moral? De samhällsfrånvända ämnena är hur som helst de som främjas. De hål av amoral som blir konsekvensen av detta fylls med strunt om enstaka avlidna individer som görs till allmängods på löpsedlar och i direktsända begravningar.
All skuld som läggs på enskilda tidningar möts med den alltid gällande klyschan att "vi ger folket vad de vill ha". Det börjar med andra ord bli dags att införa offentliga avrättningar osv. som på medeltiden då de verkligen visste vad "folket ville ha". Det som gör mig mest illa till mods är dock när jag läser insändare och dylikt. Det visar sig plötsligt att det finns en ivrigt lyssnande publik för dessa gödselslungor som inte bara tar allt detta på allvar utan dessutom orkar författa små brev med ärligt framförda stupiditeter som för min hud att knottras.
Bitterhet är inte rätta ordet. Hat, avsky och förakt är mer likt det jag känner. En gnagande känsla av vanmakt och en insikt om att ifall jag skulle ha ett forum som fick utrymme så skulle jag inte bli förstådd, det gör mig sömnlös. Den ironiskt nog enda boten är såklart att sova gott, som SMK säger. Det eller valium. Låt mig bara vara så kanske det går över. Jag kanske låter mig sjunka in i den dvala som konformiteten tillåter eller snarare påbjuder. Låt oss bara hoppas att det utbildas fler självständiga tjurskallar i nästa generation som kan ta vid där jag gett upp, så slipper jag gråta mig till sömns ända in i ålderdomen.
Vila i frid, förnuft och rationalitet.
Ni kommer att uppstå på den yttersta dagen.
Brev från Varanen
Käre Påsen
Jag sitter i skrivande stund på mitt hotellrum i den danska huvudstaden Köpenhamn. Min dam har ockuperat duschen och jag har precis bekantat mig med minibaren. Köpenhamn är en fantasstisk stad, du skulle trivas här. På varje gata, i varje gränd, i alla hörn, dricker de lustiga danskarna sin nationaldryck. På festivalmanér slår de sig ner med en platta öl oavsett om det passar sig eller ej. Jag har aldrig under mina resor stött på ett mer degenererat folkslag. Deras förakt för verkligheten får vågmästarens klientel att verka måttfulla. Mina sjuka nerver är redan på bättringsväg och jag tror att jag vid min hemkomst kommer att vara en helt ny människa. Men även denna solskenstripp började med förskräckelse. Du vet att jag brukar klaga på hur värdelöst Göteborg är men om sanningen ska fram så är vägen söderut värre. Först passerade vi hemska Halland. På varje perrong klev det på horder av hålögda bönder och när jag inte trodde att det kunde bli värre; då kom vi in i Skåne. Det enda som är värre än en skåning är en full skåning och en full skåning... (stycke saknas. Förf. anm.) ...som en dansk. Vips så var vi framme i Köpenhamn. En full dansk är dock ingen fara men om man träffar på en nykter så ska man passa sig jävligt noga. Lyckligtvis har detta ännu inte inträffat.
Jag vill också be dig att publicera detta brev ordagrant fast utan stavfel på din blogg Min ligger som bekant nere. Du behöver inte oroa dig för eventuella klagomål ifall någon skåning, hallänning eller dansk skulle uppröras över min beskrivning. Jag är ju själv uppvuxen i Halland så för mig är det OK att skämta om dem på samma sätt som jag får skämta om judar eftersom jag själv är snål. Puss och kram från Varanen och klappa mamsen på musen från mig, eller vad det nu är ni brukar säga i Trollhättan. Jag vill att du ska veta att du alltid har varit som en far för mig. / V.
Så löd brevet. Det är skönt att veta att herr V lever, trots att hans blogg är död. Jag vill också passa på att tala om att svaret på tävlingen jag utlyste var att haren ska bort för han är ful, till skillnad från de andra. Ingen vinner alltså priset: en veckoförbrukning av luftgevärskulor. Bättre lycka nästa gång, kära läsare.
Oro inför framtiden
Vill jag i något av fallen leva vidare, antingen som en helt annan människa utan brister eller kanske som den jag blivit efter några elakartade strokes i mitt livs slutskede? Inget av alternativen är lockande och om jag får välja så föredrar jag nog att vara som ett utblåst ljus, utan kognitiva förmågor eller medvetande. Att bara försvinna för tid och evighet.
Jag har hört folk nämna himlen som något som ger tröst åt sörjande människor. I mina ögon verkar det vara en förbannelse mer än något annat. Låt oss alla be för att vi kommer att sluta våra liv i ett allomfattande ingenting. Allt annat skulle göra mig väldigt ledsen.
PRAKTIKANTEN: En dag i livet som PRAKTIKANT
Jag vaknar från en dröm; att jag sitter vid ett runt bord med tolv bastanta stolar. Rummet är tomt sånär som på elva manshöga silverminkar som snyggt och prydligt sitter uppflugna runt bordet. De stirrar alla på mig, som väntade de på ett utlåtande. Hade jag begärt ordet men glömt vad jag skulle säga?
Jag äter frukost vid datorn, tillsammans med ett utdrag från inledningen till min D-uppsats. I bakgrunden snurrar Sad, Sad City över bruset från gatan utanför. Vid åsynen av det jag skrev föregående natt, stycken jag då förlikat mig med, har jag svårt att försvara varför jag ens tagit mig ur sängen. Jag undrar samtidigt vad det ska bli av mig. Vad som, så att säga, ska hända sen?
Vagnen går 09:15. Bredvid mig står en kvinna insvept i svarta skynken och sjalar. Ur en tunn springa kikar två mörkbruna ögon mot mig som från en urgammal arabisk saga. Under dessa svarta svep kan vem som helst gömma sig, tänker jag. Kvinnan kysser sin väninna på båda kinderna och försvinner.
Klockan tio har jag handledarmöte med Bengt. Han undrar om det geografiska perspektivet. Klockan elva möter jag mina GIS-kursare, för ytterligare bekräftelse om att jag faktiskt är smartast i gruppen. Och då är jag inte särskilt smart. Undrar om det säger något om mitt val av utbildning.
Lunch. Philip ska bygga min hemsida, och formge omslaget till Kongo/Kinshasa. Vi äter indiskt i Hagaparken tillsammans med underfundiga och extroverta kontemplationer.. Jag läger inte märke till att solen går i moln över alla mammor och leksaker. Jag frågar Philip om han vill medverka i min dokumentärfilm. Han är nämligen född 1981.
Det pratas om torsdags-AW, runt fem på något närbeläget och billigt etablissemang som stinker piss och frustration. Jag dricker cola under tystnad men tvingas lyssna till när GIS-kursarna utbyter anekdoter om livets diverse banaliteter. Min ursprungliga tes bekräftas när jag lite försynt försöker motbevisa Johans vardagsfilosofi. Han tittar frågande på mig och upprepar det han sagt. Jag ursäktar mig för att vomera på toaletten.
Jag tar vagnen tillbaka ut på ön. Jag passerar säkert hundra olika människor på min väg, men lägger inte märkte till något av dem. Jag är avstängd, längtar hem till ensamheten. Till att återigen få spendera kvällen med ingen annan än mig själv och på så sätt slippa direktkontakt med världen och människorna. Jag har mycket effektivt skurit av alla mina band och är därför extra irriterad på allt och alla som just här och nu befinner sig så nära inpå. När jag tänker på att deras existens skymmer min sikt blir jag än mer arg.
Hemma somnar jag slutligen, till ljudet av kylskåpet i köket och suset i innerörat. På sistone har det blivit lättare att finna sömnens befriande koma men när jag öppnar ögonen är jag återigen tillbaka vid det runda bordet. Minkarna har fortfarande ögonen på mig som hade jag aldrig varit borta. Förväntansfulla, dömande. När jag öppnar munnen för att tala, för att delge min plan, är det inga mänskliga ord som lämnar mina läppar. De låter mer som en gnagares pipiga läten och minkarna runt bordet nickar instämmande. Jag undrar vad det är jag säger och vad det är vi planerar runt det runda bordet. Det kanske visar sig imorgon.
Tävling! Vem ska bort? Del II
Bob Logg III Kaninen från Donnie Darko Sue Ellen Jag
I PRAKTIKANTENS fotspår så lägger jag också upp en tävling. Motivera rätt och vinn en signerad t-shirt.
Sveret kommer den sjunde maj.
Våldtäkter och bäverbett
Därför blir man så glad när man sedan läser om en fyraårig flicka som blivit anfallen om en bäver. Pappan filmade attacken, så jag hoppas att detta dyker upp på youtube. När pappan sedan släppte kameran och försökte rädda sin dotter så slängde sig bävern över honom i stället. Både flickan och pappan dog och bävern fick hepatit från pappan. För den som sett bävertänder är detta inget konstigt. De är enorma. Kolla aftonbladet idag. Jag hoppas verkligen att detta kommer att tas upp i vargdebatten. De som är så rädda för vargen, som så vitt jag vet aldrig anfallit någon, kommer ju med all rimlighet att vilja utrota de djur som faktiskt är farliga. Bli inte förvånade om ni ser folkhopar med facklor och högafflar nu i dagarna. Det är förmodligen bara dalslänningar som hittat en ny hackkyckling: Bävern.
Förmodligen innehåller bävertexten mer användbar information än hela sveriges offentliga våldtäktsdebatt sammantagen. Vems fel är detta? Aftonbladets? Pöbelns? Min gissning är som vanligt skolan. Om människor fick lära sig grunderna i moralfilosofi och rättskunskap istället för vad huvudstaden heter i Djibouti så skulle vi förmodligen ha ett bättre samhälle. Man får lära sig grunderna i kemi, men inte grunderna i praktisk eller teoretisk medmänsklighet. Det är minst sagt skrämmande. Människor får såklart tycka vad de vill om vad som helst. Det enda jag önskar är att åsikterna inte ska vara plockade från löpsedlar eller grundade i ologiskt skitsnack.
