spaderlord

Parvlar, poliser och präster.
De som står utanför lagen. De som inte kan åka fast. Barn bör av uppenbara orsaker inte behandlas på samma vis som vuxna människor men de två återstående p:na kommer undan utan giltigt frikort. Att utreda dem internt är uppenbarligen inte en fungerande praxis. Givetvis så skrammlas det inte lika mycket i media med de som åker fast, men när Osmo Vallo nummer två dyker upp så stinker rättsrötan som en dansk ost. Att pepparspreja epileptiker som åker ambulans är allvarligt trots att det är både dråpligt och löjeväckande, men att ha ihjäl folk, om så av misstag, det tror jag knappt ens går ostraffat i Somalia.

Det är inga avancerade moraliska övervägningar som behöver gås genom för att man ska kunna sluta sig till att poliser som dödar folk bör straffas. Om det finns avancerade rättsliga detaljer som gör att poliser inte döms i den utsträckning som är nödvändig så måste detta kommas till rätta med. Ett samhälle som vårt är inte bara beroende av ett fungerande polisväsende, vi är minst lika beroende av att folket på gatan har tilltro till polisen och att gemene man inte bär på ett samhällsförakt av allt för stora mått.

Jag bryr mig egentligen inte om att polisen i fråga "får sitt straff" som det heter i folkmun. Det är mig likgiltigt. Det som är viktigt är att folk får se att han får sitt straff för att vi ska slippa en rad ruskiga konsekvenser. Nu, ett par år efter att jag senast beklagade mig över polisens strategi i "problemområden" så görs vissa omvärderingar. Nu när såväl ungdomar som vuxna kastar gatsten på allt med sirener så börjar man resonera i banor runt att ha kvarterspoliser och bygga upp ett förtroende för polisen hos medborgarna, istället för att med öppna ögon totaldemolera ovan nämnda förtroende med superauktoritära testosteroninsatser med pikétpoliser i spetsen. Skönt att även blinda höns kan hitta korn om de får tillräckligt lång tid på sig, men det som är förstört är inte något man restaurerar utan vidare. Polisen kommer att få bocka och buga länge framöver om de ska lyckas ställa sig in hos de som bor i utkanten av landets städer, stora som små.

En bra start är hur som helst att visa att poliser inte står över lagen utan att de faktiskt blir straffade i samma utsträckning som alla andra när de begår misstag. En annan sak som bör ses över är konflikter där två parter står ord mot ord, men då det ena ordet väger mer på grund av att det kommer ur munnen på en polis. Den infamösa rödkörningen/gulkörningen som fick en ung man som vittnat mot polisen fälld för mened är ett exempel.

Det sista P:t orkar jag inte ens skriva om. Kristna kyrkor i hela världen har från start varit omoraliska inrättningar. De skyddar sina egna på bekostnad av våldtagna kvinnor och barn. Svenska kyrkan är inget undantag. Om kyrkan inte så framgångsrikt mörkat alla otrevligheter så hade kyrkbränningar varit ett utbrett fenomen även utanför Norges gränser. Ett exempel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1715922.ab
Kyrkan fyller hur som helst ingen samhällelig funktion, så som polisen gör och det är enkelt att hålla sig på replängds avstånd från vigd jord, vilket gör det till ett mindre problem i jämförelse. Och rättsväsendet ser inte med blida ögon på våldtäkts-präster. Om jag inte missminner mig så dömdes ju dessutom någon biskop för mened när han skyddade en pedofilpräst, problemet här ligger ju istället i att rättsväsendet inte får nys om godbitarna för att kyrkans män håller varandra om ryggen.

Jag kommer aldrig att våga vända ryggen åt präster, låt oss hoppas att man inte ska behöva känna samma obehag inför poliser. De är inte felfria. De är bara människor. Låt dem då också dömas och straffas som sådana.

Framtidstron går i perioder, lite som konjunkturen. När framtidstron var som starkast i början av 1900-talet så skapades futurismen, förmodligen den mest enkelspåriga manifestation av framtidstro som någonsin funnits. Allt gammalt skulle inte bara förkastas, utan handgripligen förstöras för att lämna plats åt en ny värld av maskiner och fart, en värld byggd för den framtida människan som hör oljudet som ljudet av en befriande utveckling. Förknippar vi idag utveckling med frihet? Varför använder vi ordet "utveckling" endast om det föregås av ordet "hållbar"? Någonting har hänt, något har uppdagats om utvecklingen, det är inte längre positivt laddat. I alla fall inte i samma betydelse som Marinetti använde ordet. Idag är utveckling sådant som solpaneler och elbilar, sådant som är tyst och långsamt. Man kanske kan använda ordet skonsam utveckling. Vi är rädda för att kineserna ska "utvecklas". När Kina dras med samma oljebehov som vi, då har "utvecklingen" förstört planeten. Somliga hävdar att vi här i väst, genom "utveckling" redan förstört mer än vad som går att reparera. Jag är för egen del inte oroad över planeten, jag tror den reder sig. Vad vi ska göra med oss själva, hur vi ska motivera vår egen existens, det tror jag är problemet.

Varifrån ska nästa våg av framtidstro komma? Vad skulle vi möjligtvis ha att se fram mot? Vårt välbefinnande kommer defenitivt inte att öka om man räknar fram till och med vår pension. Det är enkel matte att det inte kommer att finnas tillräckligt många unga för att ta hand om de gamla. Inte bara i Sverige, utan i världen, framförallt i Kina som kommer att gå något fasansfullt till mötes redan under vår förmodade livstid, då deras enbarnspolitik kommer att mynna ut i ett gyckel med allt vad äldreomsorg någonsin hetat.

Så, ska vi klamra oss fast vid våra ideal om äldres rätt till ett drägligt liv och därmed krossa våra barnbarn under vår gemensamma tyngd, eller ska vi förkasta vårt eget välbefinnande och/eller vår livslängd för att våra barnbarn ska kunna frodas?

Kommer "den osynliga handen" att rädda oss? Kommer marknadskrafterna förse oss med mer folk, så som den av somliga förväntas sköta om oss på egen hand om den lämnas ostörd och obegränsad? Eller kommer den att krossa pensionärerna för att de inte längre bidrar till samhället?

Vi fås att tro att världsekonomin är en naturkraft, precis lika ofrånkomlig och kompromisslös som tyngdlagen. Vi vet inte längre var våra inrotade, nedärvda traditionalistiska värderingar kommer från. Dubbel ögonbindel, så att säga. Har vi någon aning om någonting, styr vi själva över något alls? Fråga någon om vad människovärdet består i och det givna svaret blir: Alla människor är lika mycket värda. Det är det enda som gemene man har att säga om det. Min naturliga reaktion är: Jaha? Varför? Utan en ideologisk, moralfilosofisk grund att stå på så är vårt överkomplicerade samhälle ett fläskberg på lerfötter. De så kallade värderingar som är förhäskande i vårt lilla grisland finns enbart av hävd, ungefär som Julafton. Ingen vet riktigt varför de finns, hur de kommit till, vad de innebär, hur eller varför de ska efterlevas. Precis som i matte så måste en fullständig redovisning göras av hur problemet är löst. Man kan inte bara säga svaret 523 och tro att man ska få rätt på provet. Påståenden om värderingar utan motivation är lika gångbara som en nysning i fråga om samhällsbygge. Därför låtsas vi att ekonomin är en bångstyrig best som förstör vissa människor och höjer vissa till skyarna på eget bevåg och helt godtyckligt, för att vi ska slippa ansvar för att vi inte lever efter våra värderingar. Vi kompletterar vår okunnighet med ignorans. Barnen som dör i avlägsna världsdelar är lika mycket värda som oss. De dementa pensionärerna som sitter i sin egen avföring på underbemannade boenden är lika mycket värda som Ingvar Kamprad. Jaha? Varför? Hur? Vad innebär det? Är det i pengar räknat?

Marinettis futurism förknippas idag med faschism. Hur skulle vi kunna försvara en ny framtidstro? Vilka av vårt samhälles värderingar skulle vi kunna tänka oss att se över och sedan ge upp, döma ut?

Det enklaste är att göra som idag: Att fullkomligt ignorera ifall vi lever som vi lär. Att låta alla stora "civilisationer" gå under av sin egen orimlighet, liksom många redan gjort genom tiderna. Att låta världens små klickar av "urbefolkning" leva ostört i sina klaner. Om någon frågar mig om vad som kommer fälla just vårt samhällsbygge så kommer jag att svara bristen på motivation för varje enskild individ. När antalet lyckopiller förbrukade i Sverige per dag kommer att överstiga mängden äten potatis per dag sammanlagt med antalet klappade djur per dag så kommer skiten att lösa upp sig själv. När över hälften av sveriges befolkning har fått diagnosen "bipolär sjukdom" så finns det inte tillräckligt många maskrosor att blåsa fröna av. När terapigrupperna blev fler än vävkurserna så borde vi ha reagerat. När vi flyttade från landsbyggden till storstaden så spikade vi igen vår egen kista. När självmordsförsöken bland tonåringar blev fler än de osjälviska handlingarna mellan okända människor så brann redan stadsmurarna. Jag ska starta en fabrik som tillverkar färdigknutna galgknutar och cyanidkapslar.
Självutplåning är den enda egentliga framtidsbranschen. Jag hoppas att vi kommer orka hissa flaggan för att kunna sjunka med den i topp. Att vi kommer att orka gapa och skrika åt andra nationer och kulturer att de har fel, att det är vi som är de upplysta. Att de är barbarer i jämförelse med oss. Att de borde anamma vår sista och mest lättmotiverade värdering: Självföraktet.

En stadsmänniska dras automatiskt in i ett sätt att leva, jobba, äta och vara. Det är mer eller mindre omöjligt att vara självförsörjande genom att odla sin mat eller på annat sätt komma runt stadens betvingande system. Man går till sitt jobb där man utför en specialicerad syssla, gärna monoton, som inte har med maten du äter att göra och sedan får du lön som du köper mat från konsum för. Vi har inget att göra med det vi lever av i egentlig mening. Allt vi stoppar i oss är producerat utanför stadens gränser och vi ser bara lastbilarna som kommer utfrån med livsmedel. Vi förväntas bidra med andra saker. Inte kläder, de tillverkas inte ens i samma land som vi befinner oss. Förmodligen jobbar man inte i en stad med något som har med vår egentliga överlevnad att göra. Möjligtvis sjukvård. Många jobb verkar gå ut på att tillhandahålla tjänster till företag som tillhandahåller andra tjänster till andra företag. Man bidrar till sin egen överlevnad på ett extremt indirekt sätt. Pengarna som sedan kommer in på kontot vet jag knappt hur de har hamnat där eller ur vems ficka de kommit från början.

Min tanke om att kunna bo i skogen någonstans och odla sin egen mat är på gränsen till ogenomförbar. Att odla sitt eget spannmål är svårt, oförutsägbart, tidskrävande och inte minst extremt påfrestande. Att ha sina egna djur kräver att man kan förse dem med spannmål. För att kunna ta hand om en bit skog krävs en traktor som kräver bensin som kräver monetära medel och interaktion med samhället utanför. Jag är uppvuxen vid stora åkrar som sås, besprutas och skördas med hjälp av stora maskiner. Jag vet inte ens hur man skulle kunna göra det i liten skala, för hand och när skörden slår fel så kommer oundvikligen svält att ta vid, både för mina djur och mig.

Jag är genom min okunskap och får jag väl tillägga, lathet, förvisad till att inrätta mig efter stadens system. Att motivera mig till att erbjuda ovilliga privatpersoner idiotiska telefonavtal eller att stå och öppna papplådor hela dagarna tycks mig nästan lika svårt som att odla min egen majs. Hur jag än vänder och vrider på det som jag kan göra i en stad så bidrar jag till något som jag inte tycker borde bidras till. System som jag inte tycker om, hierarkier jag föraktar, produkter jag inte tycker att någon borde köpa, mat som knappt är mat, kläder tillverkade under horribla omständigheter, berusningsmedel som stadsborna använder för att stå ut med att vara stadsbor, tjänster som ingen egentligen behöver. Vad skulle jag kunna bidra med som inte får mig att se ned på mig själv? Finns det någon syssla, förutom massmördare, som inte bidrar till att sakta men säkert nöta ned planeten till en livlös stenkula? Att leva är att nöta och tvärt om.

På tv såg jag en kvinna som bodde i hydda gjord av pinnar, papplådor och plastbitar. Hon får gå långa sträckor för att hämta smutsbrunt vatten. Hon jobbar med att plocka ved som hon byter mot en kopp mjölk och en näve mjöl. Hon och hennes barn äter ett mål mat om dagen. På nätterna så är det stor risk att man blir uppäten av hyenor, om man kan sova alls och på dagarna kan man bli ormbiten och uppäten av de andra rovdjur som dras till hålet där man hämtar vatten. Hon gör det, tänker jag. Hon lever som människor alltid gjort. Hon dricker blod som tappas från levande getter och begagnar en väldigt grundläggande byteshandel. Sedan kommer stora lastbilar. De lastar av säck efter säck med mjöl. Det visar sig att om kvinnan inte skulle få mjölet som via hjälporganisationer levereras till henne så skulle varken hon eller hennes barn kunna överleva. En kopp mjöl blandas i flera liter vatten för att få något som ser ut som välling. Det är det som är det egentliga målet med mat som hon och hennes barn dagligen stoppar i sig. Hon går trots detta ständigt hungrig. Beroende av stadsbors välvilja. Så långt från min självförsörjande dröm man kan komma. Hennes grannar, de som eldar hennes ved, jobbar med att skjuta utrotningshotade djur, helst primater, som blir uppskattad mat till stadsbor långt därifrån.

Jag sitter kvar här i ett av cirkusens nav, landets näst största stad. Folket på gatan tycks mig livsodugligt. Många är säkert experter på att öppna andras från kina importerade kartonger. Eller experter på att få folk att köpa andras saker, på att få folk att känna mening i att sälja andras saker, på att utbilda folk som ska peppa andra att sälja andras saker eller på att leda en grupp med folk som utbildar andra i konsten att peppa folk till att sälja andras saker. Många vet säkert inte , trots åtta timmar på jobbet, vad de faktiskt bidrar med. Reklam-radio på jobbet och reklam-tv på kvällen. Reklam-skyltar på vägen till jobbet och reklam-skyltar i mataffären. Jobbar extra för att kunna köpa större tv, vår egen reklamskylt som vi släpar in i våra hem. Vi förfasar oss över vad som enligt nyheterna, som visas mellan all reklam, händer i världen. Somliga ger pengar som går till mjöl som går till en kvinna i etiopien. Vad gör vi? Hur påverkar vi som världens enda utpräglade konsument-djur resten av världen? Går det ens att reda ut? Finns det något att vinna på att reda ut det? Skulle vi kunna lägga om vår livsstil, gå tillbaka till våra rötter om vi nu ville det? Nej, det tror jag inte. Skulle jag vilja det? Nej, det tror jag inte. Många verkar hitta någon mening i att hålla liv i så många människor i världen som möjligt. Varför då? För att deras barnbarn ska kunna växa upp i ett "bättre" samhälle där de kan jobba med att sälja platt-tv till folk för att själva kunna köpa platt-tv? Är det något som jag skulle vilja syssla med, att hålla liv i så många som möjligt? Nej, jag tror inte det. Jag föredrar att sitta här som råttan i fällan och fundera över det. Det verkar vara min lott. Meningslöst funderande. Fyller jag någon funktion? Nej, jag tror inte det. Men det gör, när allt kommer kring, inte någon annan heller.

Såg den rödgröna röran i morgontvsoffan. Som vanligt känner jag avsmak. Svenska politiker talar som till barn. Retoriken kväljer mig. Givetvis inga skrällar, inget nytt, inget oväntat. De säger precis vad de borde. De gnäller på borgarnas orimliga politik. Med rätta. Det är inte budskapet det är fel på, det är framförandet. De skulle behöva lyfta sig en nivå. Somliga anser säkert att polik bör behandlas på det här sättet, på låg nivå så att medelsvensson lätt kan koppla det som sägs till sin vardag. Jag efterlyser det motsatta, en retorik som speglar svenska politikers förmåga att förstå politik BÄTTRE än vad jag gör. De ideologiska resterna i ett samhälle som vårt yttras enbart på rutin. Den grundläggande kunskapen och den övergripande förståelsen kanske finns, men anses kanske vara tråkig. Det är roligare när toppolitiker leker med lek-skyltar de fått lek-tilldelade sig av lek-programledaren. Och så skrattet. Det är ju viktigt. Att skratta. Jag känner mig kränkt.

Sitter i skrivande stund och lyssnar på "Message beneath contempt" av Raised fist. Plötsligt avbryts lyssningen och in kommer först någon jävla popdynga och en uppmaning att hitta en partner på någon hemsida. Sedan berättar Basshunter att hans nya skiva är ute. Jo. Tack.

Den enda budget jag vill se är den som troligtvis lagt ned miljoner på att omvandla Ohly från en seriös, kunnig  politiker till en lekfarbror som levererar leenden istället för vassa politiska uttalanden. Det är uppenbart så att politikers bemötande av sina väljare speglar deras syn på oss. Skrämmande.

När man rakar sig:

Duscha så att stråna mjuknar.
Tvåla in ansiktet, mycket lödder.
Kom ihåg att se vilken engångshyvel som är minst rostig.
Dra medhårs.
Skölj aniktet.
Se vad som missats.
Upprepa på missade ställen.
Skölj stråna ur brösthåret.
Spola en handduk med varmt vatten.
Lägg den runt ansiktet.
Lägg dig i soffan.
När du blir hungrig, se efter om du fortfarande blöder.
Lägg en torr handduk i soffan för att suga upp det blöta.
Häng den blöta handduken på tork.
Sätt inte på kaffe.
Gör mat.

Kom ur duschen. Efter i runda slängar en och en halv timme. Fick gå in i duschen igen för jag hade glömt att tvåla in mig. Det gick inte. Blev bara stående. Trodde att någon var i lägenheten så jag fick gå ut och se efter. Det är ingen i lägenheten, men något låter konstigt; något visslar, något knakar, något tickar, något väser. Jag ser mig själv i spegeln och mina ögon är jämnrosa. Det hugger i ryggen igen. Måste slappna av, musklerna går sönder. Vem har tänt lamporna, är det jag? Får inte dricka mer kaffe. Måste se till att andas regelbundet, eller är det hjärtats ojämna, styltiga gång som andas åt mig? Min egen tanke om att skärpa mig är halvt på låtsas, svårt att veta vad jag kan kontrollera och inte. Suset i öronen avtar. Håller allt på att gå tillbaka? Att underhålla sig själv, vilket meningslöst uttryck. Hungern är det enda som kommer tillbaka.

En råtta som hålls under vatten dör inte av syrebrist, utan av skräck.

Jag kan inte skriva "manifestet i DN har väl inte undgått någon" och så vidare, för folk bryr sig inte om att lyssna på "pratradio" eller läsa något som inte är skvaller. Detta är också problemet för inläggarna på DNs debattsida. Hur kan det vara fel på böckerna som skrivs? Författare som kanske eller kanske inte är "begåvade" slösar bort sin och andras tid på att skriva skitböcker. Detta är ett faktum och så långt är de rätt ute. Men det är självklart så att problemet är att 90% av sveriges befolkning idag inte skulle orka läsa Gösta Berlings saga. Att det inte skrivs fler romaner som GBs är en konsekvens av att så gott som alla har förpantats av medier och skitlitteratur.

Större delen av Sveriges dumma folk behöver lära sig att läsa på ett helt nytt sätt innan de kan ta till sig klassikerna. De behöver lära sig att läsa på nytt. Detta kommer inte att hända för att man har bättre böcker på Bokias reklamblad. Folk läser inte vad de får tag i, de läser det de kan hantera och för tillfället går gränsen vid böcker som inte mer tunglästa än DaVincikoden. Om tio år så kommer ingen att köpa böcker, för allmänheten kommer att få huvudvärk av att läsa något mer litterärt än baksidan på mjölkpaketen. Så, kära manifestförfattare: Skriv era romaner som ni vill! Det är ändå för jäves. Det finns snart ingen publik att tala om. Det kommer ett nytt decennium, men det kommer inte att vara litterärt.

Det ska inte klagas över vädret, inte den svenska sommarens karga yttre, den korta period då vi borde få våra vitaminer från solen. Det som istället ska celebreras är den effekt vårt karga klimat har på oss nordbor. Vi nöjer oss förmodligen med mindre. Att ligga i solen och lapa livets goda är ingen möjlighet för oss utan mindre än en flygbiljett och ekonomiskt oberoende. I alla fall undertecknad hittar något annat, det man inte pratar om, den karga, stillasittande kontemplationens njutning. När jag inte överöses av menlöst babbel från radio och tv utan får sitta och lyssna på vad som händer i mitt eget huvud så nöjer jag mig oftast trots allt. Jag kommer knappt ihåg vad som hänt i sommar. Jobb och bilåkande är det som tycks dominera mina förehavanden. När jag ligger för döden så kommer man kanske att komma ihåg allt det tråkiga man gjort för att det tagit upp så stor del av ens levnadstid. Man kommer tänka tillbaka och se bilåkandet, tv-tittandet, det monotona arbetet. Jag kommer trots det att ligga nöjd. Jag har inte förväntat mig stordåd och överaskningar och sedan har jag dessutom sänkt förväntningarna för varje år. Livet blev lika meningslöst som man trodde. Sedan dör man likgiltig, men nöjd. Till skillnad från sådana som herr Armani som kom att stå på världens topp i sin ungdom och skratta, bada i sol, pengar, småpojkar och gillande för att sedan långsamt tappa allt intresse för att leva. Känna att allt blir ensamare, kallare, mindre förlåtande och varje år som går slipar ner ens korta liv med sina slöa tänder tills man känner sig död innan man är sextio och man helt enkelt härdar ut de sista åren i stor besvikelse med en känsla av att man blivit lurad på livets egentliga värden. Den svenska sommaren lovar inget den inte kommer att hålla. Den är vad den är, som mitt liv.


Vila i frid, Armani. Själsligen död sedan flera år tillbaka.

Mitt nya projekt har tillfälligt gått på grund. Efter någon vecka av maniskt putsande och plockande så trampar mopedfixandet vatten. För er som inte ännu hört om min moped så kommer en uppdatering. Jag köpte en vinröd crescent compact av en läskig gubbe i vargön. Till er som inte hört om vargön så kan jag säga om denna eminenta håla att det inte är mycket smör i den byttan.

Min rotnonchalanta mekstil dög hur som helst inte mycket till när jag kom i kontakt med den logikbesparade växelmekanismen i en treväxlad sachsmotor. Min redan hopplösa inställning fick vind i ryggen då mopedens förra ägare uppenbarligen har plockat ned motorn och sedan satt ihop den igen med alla delar felvända.

Nu har jag med anledning av växelintermezzot inlämnat mopeden för reparation till skoftebyns compactexpert. Den bör komma tillbaka på fredag. Då ska den bli döpt i bubbel och saluterad med bleckblås. "Rubik" ska hon heta. Efter gubben som gjorde den berömda kuben.

Såg för övrigt Flincks senaste pjäs på fyran. Gustav den tredje gjordes till åtlöje. Mycket bra! Jag kom in sent, vid den farsartade pojkavsugningsscenen. Charmant! Applåd! De av Flinck framspekulerade sista timmarna i den idag framlidne kungens liv kändes både trovärdiga och underhållande ända fram till lönnmordet. Inavlade kungligheter bör hållas kort, även i dags dato. Ridå!

Den progressiva livsledan har ersatts av nytt vansinne. Förutom att er käre blogghjälte är nära att bli b-kändis så består hans dagar av ömsom juldekorationer och fekalier. Bokstavligt talat. Fekalier och julprydnader i lager på lager. Man står där och undrar vad som gått snett och samtidigt så kan man inte låta bli att njuta av den psykotiska verkliget som man står knädjupt i. Idag toppade jag dessutom kvällen med att få soppatorsk med moppen i Vargön. Sedan gick jag på den folkligaste av folkliga festivaler - fallens dagar i thn. Nu sitter jag full (FULL) och dricker vin, lyssnar på "...and out came the wolfs" och dricker morsans vin. Vad ska man säga - hunden vänder kappan efter håren. Jag har aldrig skämts för min sunkighet och jag tänker inte börja nu.

När man hört frasen "Du kommer att brinna i helvetet för det här!" tusen gånger på en dag från en och samma sjuka människa så blir man lite trött i huvudet, men det uppvägs med råge av minen på en man med kungsmustasch som dricker öl och ler för enda gången någonsin. Jobbet tar kol på mig men jag "utvecklas". Jag inser ständigt att jag kan ha bättre jobb. Nu går jag hur som helst runt systemet och blir känd från scratch.

Det enda som betyder något nu är att jag lyckas få många gratisdrinkar. Det är mitt mål i livet: Att kunna vara fullfjädrat alkad utan att hamna i ekonomiskt trångmål. Jag är nära nu.

Trutten (f.d. Skrammel) kom in på sin masterutbildning när det var femhundra sökande och femton platser, så varför skulle jag inte kunna komma med i en dokku-såpa med tjugofem sökande och femton platser?

Ni kanske har hört att jag blivit en tradera-junkie. Jag har köpt ett par pinupp-jeans till Trutten för 41kr. Jag har köpt ett par art deco-örhängen till Trutten för hemlig summa och en militärmotorcykelhjälm för trehundra.

Bilder från bluesfesten i åmål kommer. Det var den bästa så här långt. Trutten var fotograf. Jag blev nästan nekad inträde p.g.a fylla. Vi kompletterar varandra på ett så harmoniskt vis. Tilss dess - Kosmos älskar er, västgötar.

Självklart är jag inte först med att gnälla över: Hur kommer det sig att vackra saker bara tillverkades förr? Borde det inte vara enkelt för dagens mopedproducenter att titta på äldre mopeder och sedan kopiera allt vad de orkar? Är det för dyrt att bygga i metall idag? Är det bara jag som hatar plastkåpor och dålig design utan kurvor? Tjejmoppar från femtiotalet är det som gäller. Då såväl som nu.

När jag i förra veckan läste om den förste man som sprungit i 100km/h så fick jag en klump i halsen. Vi har alltså kommit dit att vi kan bygga bättre ben i stål och kolfiber än de som Gud gav Adam. Med pneumatiska pistonger istället för muskler, med flera hundra rull- och kullager istället för några få leder av ben och brosk så kan vi uppgradera vår kropp till att utföra våra meningslösa sysslor i högre hastighet än vad som tidigare varit möjligt. Utvecklingen går framåt säger dagens vetenskapsmän. Framåt vart? undrar jag. När rullstolen kom och man kunde byta sina gudsgivna ben mot hjul så var det många som höjde sina röster i protest, som vanligt för döva öron. Låt oss hoppas att fler protesterar nu och med än högre röster. Om Gud hade velat att vi skulle kunna springa så fort så hade han givit oss bättre ben från början. När Gud tog Ben "Hermes" Kingsleys ben så var det för att Ben inte skulle kunna gå mer, inte för att Ben skulle slå nytt världsrekord i löpning.

Åter i träldom. Det sämsta som kan hända en människa är att hon tvingas arbeta för att överleva. När helgen bara är en enda nedräkning till nästa arbetsdag. När man drömmer om menlösa vardagssysslor på nätterna för att det är allt man utsätts för. När man inte orkar läsa för att det tar för mycket kraft. När tv blir den enda fritidssysselsättning man orkar med. När man inte kan dricka för att det är strävt att vara bakfull på jobbet. Att samtidigt skapa något som är av värde för mig själv är otänkbart.

Om ni fick välja, vad skulle ni vilja göra?
Lyfta för tunga saker hela dagarna eller vada i avföring och vansinne, det ena marginellt bättre avlönat än det andra? Priset på min själ är uppenbarligen knappt högre än pengarna som går till mat och hyra. Jag får se om jag orkar gå ur "sängen" imorgon. Det enda som skulle kunna tänkas motivera mig till det är träsmaken från golvet jag sover på.

Två av mina revben har gått i nekros. Jag kan inte andas, köra bil, stå sitta eller ligga utan att det gör ont. Det bästa vore att söka vård, om det inte vore så att jag då är tvungen att ha med doktorer, vårdcentraler, akuter, väntetider och andra skadade idioter att göra. Finns det något drygare än att sitta i sex timmar och vänta medan det slashasande, extraknäckande, självgoda, trepanerande överklasspacket vi i Sverige kallar läkare går omkring och sörplar kaffe och ser ner på såväl sjuksköterskor som patienter? Först får man sitta i kö en hel dag, sedan prata med en läkare som klämmer där man redan har ont i två minuter, man får en remiss till röntgen, sedan väntar man en hel dag till på ett nytt ställe och sedan blir man röntgad i trettio sekunder, sedan väntar man lite till och får sedan veta om revbenen är paj eller jättepaj och kanske får man lite gasbinda runt bröstkorgen och ett recept på några smärtstillande som får en att pissa ut sin lever. Receptet tar man med sig till apoteket där man får vänta lite till. Sällan Stellan. Hellre kallbrand.

När jag åkte till lanthandeln så läste jag på löpsedlarna att världens mest uppmärksammade pedofil har gått ur tiden. Vad ska man säga om det? Skulle hundratals människor samlas på götaplatsen för att sörja om Billy Butt eller Josef Fritzl gått och dött? Nej, för de har inte gjort några poplist-ettor.

För ett par dagar sedan så läste jag att landets styrande pappskallar har fått varsin lönehöjning som motsvarar min mormors pension. Det tycker jag inte alls är konstigt. Reinfedt börjar se lite mager ut och det är ju viktigt att de som styr landet har råd att köpa ordentligt med mat. Om man svälter så kan man ju inte tänka lika klart som man kan på full mage. Det får faktiskt gå före pengar till vård och skola, även om det sänder jävligt dryga signaler. Det är tur att de höjt skatterna såpass att det väger upp de nya utgifterna.

Nu går jag raskt över till sensommarens mode. Modet för låg- och medelinkomsttagare kommer i augusti-september att vara att spendera mer pengar än de har på se ut som överklass. Istället för att som på nittonhundratalet jobba som idioter för att fåfängt sträva mot att bli överklass, så hoppar de över arbetet och går rakt på skaldjursplatån och guccistövlarna. Konsumtionskalas som egoförstärkning, den enda sanna vägen till lycka. Spendera er ur den nationella ekonomiska krisen och rakt in i en personlig sådan. Hellre ni än jag, kära bloggläsare. Överklassen kommer som vanligt inte att ha något mode utan äger istället alla modekedjor så att de kan ta de andra klassernas pengar och spendera dem utomlands eller lägga dem på hög i olika skatteparadis.

Nu över till de goda nyheterna: Efter ett besök på en av västsveriges största och bonnigaste loppisar så kan jag nu njuta av Black Sabbath i ett par HOSIDEN dynamic stereo headphone DH-12H-S från sjuttiotalet. Jag kan även skära mitt sidfläsk med en skarpslipad fransk kockkniv i kolstål och sedan steka det i en nilsjohan gjutjärnsstekpanna. Allt för samma mängd pengar som man får en latte för i Gbg.

Rykten har cirkulerat om att en av mina vänner har blivit tagen av polisen på väg till skåne och att en annan lyckats elda upp sin bil. Det är bara mig som inget händer. Förutom igår då jag lyckades spränga en flaska med kallpressad rapsolja i köket så att det droppade olja från taket ned på allt annat. Det visade sig att rapsolja är jättejobbigt att få bort från: Tapeter, glas, plast, trä, metall, fanér och kläder. Det går dock inte att jämföra med en riktig bilbrand.

Det roligaste som hänt mig idag är att jag hittat två nya fiskar i dammen och att det kommit fler näckrosblad på de utplanterade näckrosorna. Man får vara glad för det lilla, sade den katolske prästen.

I Nina Simones version av sinnerman så hinner man igenom en regnbågsskala av känslor innan låten, tio minuter efter start, ebbar ut. Feeling good är inte mindre känslosam. Hennes bipolaritet slår alla dagens hittepå-artisters inne-psykbryt. Hon blev diagnosticerad som bipolär någon gång i trettioårsåldern men detta blev inte känt för än långt senare. Om jag vore artist idag så skulle jag också vilja vara bipolär och göra lika bra musik som Nina Simone. Det är för all del synd att all musik idag låter som ett känslomässigt kallhygge i jämförelse med Nina, men frågan är om man kommer göra bättre musik efter att ha fått någon form av diagnos, så som många artister verkar tro. Skjut en grannpojke med luftpistol för att hans skratt stör din koncentration, så som Nina gjorde, sedan kan jag börja tro på att du har problem med humöret.

Det måste vara svårt att göra musik idag, med tanke på att det händer så mycket mindre i vår närmiljö om man jämför med vad som hände på Nina Simones och Billie Holidays tid och i det samhälle de växt upp i. Det finns inte samma anledning att skriva låtar som Mississippi Goddam idag, för man skjuter inte ihjäl svarta småflickor i någon större utsträckning i västvärlden längre, så som skedde i Sixteenth Street Baptist Church i Alabama.

Det måste hur som helst finnas saker kvar att skriva om, saker att känna och tycka. Det händer väl saker i andra delar av världen om inte annat, saker som man kan bli upprörd över.

Min poäng är hur som helst att det inte är försvarbart att göra en låt som den senaste bip bap baba bap låten som dessutom blir spelad i radio hela tiden: Cidinho & Doca - Rap Das Armas (Parapapapa). I sydamerika så måste det väl fortfarande finnas saker att skriva om? Det bör också finnas talangfulla musiker, så vad faan? Att den är med i den i övrigt fantastiska och tankeväckande filmen Tropa de Elite ser jag som någon form av ironi.

Jag känner mig som Odysseus som kommit tillbaka till Ithaka bara för att upptäcka att gräset behöver klippas och djuren matas. Det är vad jag ska göra nu. Mata fiskarna och klippa gräset. Det känns igen kanske? Kul att vara tillbaka på noll.

Nej, jag lägger ner det. Fiskarna får ingen mat. Gräset blir inte klippt. Istället ska jag sitta här, dricka kaffe, tälja smörknivar och kolla på Von Sudenfeds fantastiska video till Fledermaus can´t get it. Jag har kontroll över mitt liv. Jag har kontroll över mitt liv. Jag har kontroll över mitt liv.

Efter att ha sett detta på youtube så har jag bestämt mig för att lägga ned ukke-spelandet för all framtid. Synd.

Läste nöjesprofilens blogg och kom att tänka på valet. Det mest deprimerande jag sett på länge var listan man skrev sitt namn på. Jag var nummer elva på listan och jag var där tio minuter innan stängningsdags. Det kanske bör tilläggas att jag och Skrammel av någon outgrundlig anledning röstade i skåpafors och inte i centrala gbg. Men ändå. Skrammel var nummer tio. Jag bifogar en karta över skåpa så att ni vet att jag inte hittat på namnet. Är  "Fotbollsplan" en stadsdel tro?

Hittade den här på Wikipedia.

Kan någon hjälpa mig att översätta texten?