Get this right!

"Acting like everything is for sale""

Uppfostrad med fel ideal

Om mina föräldrar hade introducerat riktiga förebilder, hållbara moraliska föredömen, då (antar jag) hade jag inte behövt söka efter tolstoj, raised fist, refused, http://tidskriftensubaltern.wordpress.com/, osv. Att påstå att det finns något liknande en fri ande i var man eller en ocivilicerbar kärna, ett kompromisslöst mänskligt aber i vårt innersta: Vi är ingenting. Vi förmår ingenting. Vi kan lära oss saker men vi kan ingenting. Vi är de dumma dockor som naturen designat oss att vara eller det samhälle vi lever i beslutat att vi bör vara. Tror vi något annat så är det utslag av hybris. Vi etablerar en betydelse i vårt samhälle och tror att det har egentlig betydelse. Egentlig. Ingenting betyder någonting. Hybris.

Non-sense

En blogg bestående av överdrifter, citat, alegorier över ett liv levt utan de drivkrafter man normalt ser i vanliga människor. Vad publicera, vad propagera för, vad kämpa mot? Insikten om mina egna åsikters betydelselöshet och min oförmåga att framhålla dem är bevis nog för att bloggen borde läggas ned omedelbart. Den ideologiska skillnaden melan mig och dem jag umgås med är skrattretande. Uppenbarligen. Så länge jag inte tjänar pengar på att blogga fyller det ingen funktion för mig eller någon annan. Uppenbarligen. Upplösningen av bloggen kommer inom kort. Vi ser vad som händer.
Har alltid trott att man kan lita på läsare att se skillnad mellan de delar av bloggen som är mer melrose place och de delar som är uppriktigt menade. Ett riktigt liv i fiktiv, löjlig skepnad. En parodi på det jag känner och tycker men stundtals mycket allvarligt på ett mycket uppriktigt vis. Kanske bör jag bli mer tydligt med vad som är vad. När dagen gryr: The Bronx – Heart Attack American

Det sjuka

Trots de dåliga recensionerna så såg jag ikväll the rhum diary. Allt jag tänkte på var liknelsen med det oändligt antal apor som med ett oändligt antal skrivmaskiner och med oändlig tid till sitt förfogande till slut kommer att skriva shakespeares samlade verk. Hur vi inbillar oss att det finns konstnärliga värden medan allt tyder på att det är vi som är aporna som i oändligt antal i oändlighet ordbajsar fram några enstaka läsvärda texter, tutar fram några lyssningsbara låtar, några sebara kontverk. När den där norrmannen skrev att allt detta är någon form av livsuppehållande reflex som kommer av att vårt abnorma medvetande inte kan hantera insikten om vårt eget meningslösa varande så var han något på spåren. Vi måste ha något för händer för att inte inse att vår egen utplåning är det enda rimliga. Det vi kallar neuroser eller psykoser är kroppen som helt naturligt stöter bort skyddsmekanismerna, skygglapparna som döljer vår egentliga belägenhet (som ras och som individer) från vårt medvetande. Jag tilltalas av the rhum diary för att jag tror att filmens budskap råkar sammanfalla med saker som jag inbillar mig vara vikiga. Illusionen av min egen betydelse och mina åsikters nödvändighet upplevs som bekräftade genom somliga andra människors kreativa utsöndringar. Jag tror mig se min egen spegelbild i somliga författarskap. Tror mig förstå att jag delar vissa sanningar med andra. Känner gemenskap genom att stirra på samma punkt som någon annan tills jag tror mig se något gemensamt viktigt. Kör man bil tillräckligt länge så ser man tids nog saker som rör sig, kryper direkt på bilens vindruta. Lyssnar man tillräckligt länge i total tystnad så tycker man sig höra ljud. Hjärnan är gjord för att lura oss. När den inte lyckas skapa en världsbild där vi är dess meningsfulla centrum så är vi "sjuka". Jag tycker att the rhum diary är en bra film och jag skulle kunna motvera det på si och så vis. Men det betyder väl lika mycket som allt annat. Att vi orkar läsa det aporna skriver är förmodligen det mest sjukliga beteende vi uppvisar. Det visar tydligt på "friska" människors desperation att titta åt alla andra håll än åt det håll som allt egentligen pekar.

Äcklet

När jag minst anar det så hinner bloggen ikapp mig. När jag skriver måste ja hålla en hand över ögonen för att inte bli bländad av skärmen. Mina sämsta sidor visar sig när jag sover. Jag drömmer om bombdåd, mord på högt uppsatta prsoner och allmänt samhällsomstörtande aktiviteter.
Dagens kväll stack ut på så vis att mitt människoförakt (självföraktet inräknat) tilltog exponentiellt efter vad kvällen led. I korthet så var jag på sjitnödig "firmafest" från tidig kväll för att sedan ta tåget hem tidigt. På tåget visade jag tänderna i avsky mot flickorna mittemot för att deras innehållslösa prat om killar de träffat fick mitt blod att koka. Det var inte meningen men plötsligt tystnade de och tittade på mig och jag insåg att mina läppar glidit upp för att visa hörntänderna mitt i mitt i övrigt uttryckslösa ansikte. Jag mötte hur som helst inte deras blickar utan slöt ögonen för att försöka sova.
På spårvagnen från tåget ser jag en kille med stereotypiskt bakåtslickat hår med sin patetiskt minkpälsklädda tjej sitta i sätena framför mig där jag står. Jag tittar inte direkt på dem men jag uppfattar dem. Jag lyssnar inte på vad de säger men jag uppfattar andemenigen. När de tystnar oh tittar på mig så inser jag att jag inte bara dragit upp läpparna, de vibrerar, skälver, rycker. Vänstersidan av ansiktet drar ihop sig i avsky och högersidan följer efter halvhjärtat. De ställer sig upp för att gå av ett par hållplatser före min och i samma sekund slänger jag min väskafrån två meters håll på det säte där de nyss suttit och kliver fram och slår mig ned bredvid den. De hoppar till när min vska snuddar vid tjejens päls men de går av utan ett ljud. Jag är nära att brista ut i gråt över att jag inte kan dölja min avsky bättre och jag får en omedelbar känsla av uppgiven hjälplöhet inför mitt dåliga beteende, det är bortom min kontroll.
När jag sätter mig framför datorn, väl hemma i lägenheten, ingen annan att vnda sig till än den uråldriga bloggen. Sorgen över min egen mänsklighet större än jag kan skriva. Jag ser en ny skiva från grinderman på spotify men jag har inte ro att lyssna på den. Fan ta all jävla förbannad skit och mig med den. Jag sätter på paul bunyan´s fall av charlie parr på full volym, känner mig som någon jävla emotjej och gråter som ett barn, vad skönt.

Gnisslar tänderna platta

Två sorters smärtstillande, två cigariller och två öl klarar inte att släta ut rynkan i pannan. Botox? Psykofarmaka?

Konsten att skita de svaga i munnen

Nya landvinningar görs dagligen i konsten att suga musten ur de sämst ställda. De halvt ihjälsvultna lockas med jobb, pengar eller mat att komma till vårt empatistörda land för att vi ska kunna våldföra oss på deras sista krafter. Var dag bygger utlänningar hus, de plockar bär och sätter kakel. När de är klara eller tvingas att sluta jobba på grund av näringsbrist så loskas de i munnen av de grisfittor som lurat hit dem och de får gå till fots hem till det land de kom från.

Men, är inte all profit, när allt kommer omkring, just på andras bekostnad? Är det inte det som är det fina i en demokratisk marknadsekonomi? Att var man efter bästa förmåga har möjlighet att pissa alla andra i munnen och blåsa dem på pengar, ju fattigare offer desto mer lättlurade. Somliga tycks nog tycka så.
Tillgången på godtrogna, fattiga arbetare är nästan lika stor som det svenska behovet av gratis arbetskraft. H&M framstår som en välgörenhetsorganisation i jämförelse med de uthyrningsföretag som rekryterar på balkan. De betalar i alla fall sina arbetare en närapå symbolisk summa pengar för att bli förgiftade i klädfabrikerna och dessutom sker det på behändigt avstånd från arbetstagarnas hem, så de behöver inte flyttas så långt när de har svimmat.
Inte för att svenska företag och politiker inte har en rik historia av att spotta även på svenska arbetare. De som jobbade på Bolinders i början av nittonhundra hade förmånen att få betala en femma om året för att få gå på SJs järnvägsspår till jobbet. Givetvis på egen risk. Den som kan sko sig på andra ska givetvis sko sig. Allt annat vore en synd.
Idag så fick jag kämpa hela vägen till jobbet för att inte ge vika för min lust att vrida över i fel fil var gång jag såg en mötande SUV med något dressat jävla plastikmissfoster vid ratten. Botoxen sägs göra att de inte kan visa känslor ens i dödsögonblicket. Likgiltigheten följer dem i graven.

Horrace Engdahl vs. Bloggvärlden 0-0

När jag för en stund sedan sållade mig igenom dagens mediaflöde på jakt efter något värt att ta intryck av så råkade jag på något tämligen upprörande. I Nordegren i P1 satt Horrace Engdahl och förhävde sig över sin senaste aforismsamling i samma andetag som han dömde ut samtliga bloggare på grund av lösligheten i deras språk och tanke. Visserligen kan jag nog till viss del instämma i Horraceses kritik: Varken jag, Kissie eller Blondinbella har utgett oss för att vara vårt århundrades litterära mästerkatter, vårt språk kan nog stundtals vara nog så lösligt och våra tankar är snabbt sammanfattade utan eftertanke på grund av de prestationskrav som likt damoklessvärd hängts över oss av våra läsare. Interpunktion, styckeindelning och grammatik är inte våra starka sidor. Vi föredrar att lägga ut en bild på dagens outfit istället för att finslipa det där språkliga lilla إضافي.

Det som upprör mig och som även bör uppröra bloggvärldens samtliga invånare är att Horrace hävdar att hans lilla bok skulle stå för något bättre. De som lyssnat på Nordengren idag och hört de exempel på "fragment" som Horraceses bok innehåller, förstår förmodligen liksom undertecknad att han saknar det man finner i exempelvis Nitzsches Morgonrodnad, Ceronettis Kroppens tystnad eller Teratologens Apsefiston: Det förtätade språk och de färgranna bilder som målats med så yvig pensel att man oundvikligen måste bli varse det sprängfyllda intellekt som genom nödventilen släppt ut dessa lösryckta fragment som är större än livet och som i sig själva ofta vittnar om en hel bok som aldrig skrivits.
Hela Horrace utstrålar istället förtätat trä. Hans språk har tappat styrfarten och i fallet fossilerats på sidorna i hans bok. Engdahls aforismer får mig att tänka på serien Laban som förekommer i så många tidningar, fast med en liten trumvirvel och ett cymbalslag på slutet. Där bloggspråket står för något nytt så står Horrace för något dött. Sluta yvas Horrace: Du är körd i min bok.
Tillåt mig att åter citera Brandos karaktär i Myteriet på Bounty: "Puking hell, you´re a bore".

Så sant som det är sagt

Att hävda att allt skrivet är fiktion är inte orimligt, det är inte en tes eller ett tankeexperiment, det är ett faktum. Skillnaden mellan en text som påstås vara fiktiv och text som sägs vara baserad på verkliga händelser är just det; att man påstår det ena eller det andra om den. Var biografi är lika fiktiv och var historieskildring lika påhittad som viken roman som helst. Allt som jag hävdar om min egen person är en efterkonstruktion av löst sammanfogade, på inget vis verkliga minnesbilder som om och om igen ändrar form i mitt medvetande. Detta gäller givetvis inte endast mig själv utan även alla andra. Många bevis för att vi inte ens kan uppfatta det vi ser för stunden så som det egentligen ser ut har framförts av alla möjliga och omöjliga människor genom tiderna, vår uppfattning om vår egen fria vilja bevisas dagligen vara en fiktion skapad av vårt bångstyriga medvetande. Olika biografier om samma människor visar sig ständigt framhålla två motsägande bilder av samma person och samma människa kan skriva två självbiografier efter varandra som visar på två motsatta upplevelser av jaget och jagets upplevelser. Alla lika sanningsenliga. Jan Guillous böcker innhåller lika mycket sanning som William S. Burroughses. Att hävda att man ens sitter inne med en liten gnutta sanning som man vill förmedla till sin omvärld genom skrivande är futilt, löjeväckande, hybris, dålig självkännedom, självbedrägeri, man skapar en fantasmagori utan någon som helst relation till något verkligt. Att skriva är varken meninslöst eller onödigt men tanken på ett verk som en beskrivning av verkligheten är absurd. När författare väl insett detta (även om alla inte inser detta) så brukar deras böckers kvalitet höjas omätbart. Det ges utrymme för språk och vackra bilder som tidigare fått stå tillbaka för deras önskan att skriva (skenbart) i enlighet med deras bild av vad som faktiskt hänt eller händer i verkligheten. Släpp litteraturen loss och låt alla verklighetsbeskrivandets påhittade bojor flyga och fara.

Min månadslön

Vissa saker kostar mer än andra. Som en tavla, A lady av Elina Merenmies (en månadslön i utropspris). Eller en Volkswagen Karmann Ghia från 1970 (fem till tio månadslöner beroende på skick). För att inte tala om en leica från 1930 klädd i någon sorts reptilskinn (tio till tjugo månadslöner). Sist och minst: En låda full med träflaggor gjorda för att kommunicera till sjöss, tillverkade av Best Made Company (en månadslön).
-Nå, säger ni
-Vad vill han ha sagt med det här?
Ingenting, är svaret. Men: Fina saker är för rikare människor än jag.
Ju finare det är, ju dyrare det är, desto mindre är det för mig. Så måste det vara.
Man rättar smaken efter plånboken och börjar samla glas med motiv av Lasse Åberg.

Rabatt på lut

Efter påtryckningar från mina idoga läsare så kommer jag hädanefter att begränsa mitt användande av indelningar i stycken. Nå, till sak: Jag har läst lite av det som jag skrivit tidigare och jag förstår inget eller mycket lite av det. Min teori om min avtagande intelligens kan visa sig korrekt, eller så har jag gått igenom någon form av neuros/psykos, som gjort att jag inte har kunnat skriva begripligt. Oavsett så bryr jag mig inte längre om vilket. Nu tänkte jag ha någon form av utläggning om hur förbannad jag är över att jag inte kan avdöpa mig från den svenska kyrkan men inte heller detta känns angeläget. Många saker som passerat genom mitt medvetande sedan sist skulle passa på en typisk dagordning på denna dysfunktionella blogg men istället så lutar jag mig tillbaka och accepterar lakoniskt hur mitt livs dagar rinner iväg utan att göra något större väsen av sig. Dagarna blir till veckor och så vidare. Inte heller detta förmår göra något större intryck på mig. En dov klang ringer i huvudet och den utplånar all oro och dämpar alla yttre stimuli. Jag sitter av tiden. Är detta Zen?

Glafängder



Svullna körtlar på gränsen till att brista, bölder och sår som uppstår till synes utan yttre påverkan, klumpar av hårt gulgrått slem som upphostas dag som natt. Hud som lossnar i sjok när den duschas. En stank av förrutnelse som utgår från min kropp, nu så frän att jag själv uppfattar den som kväljande. Kallsvett som färgar kläder och lakan. Mänsklig kompost.



Det våras för min dumhet

Mitt språk räcker inte till, det känns som om jag fördummats. Något har hänt och jag vet inte vad. Jag tänker i samma banor som varenda hippie gjort sedan sextiotalet. Jag värnar om någon form av naturligt tillstånd som jag inte kan sätta fingret på. Jag känner mig lurad, som om jag gått i någon form av fälla. Som att jag inte kan applicera mig, som entreprenörerna säger. Jag tänker snävt, blir avig mot så gott som alla samhällsbyggen. Trots detta fortsätter jag att skriva och hata mina egna tankar om dagens samhälle.
Jag hör trots allt "nya" samhällsfrågor komma på tal. På SVT så kan ni fortfarande se "Konsten att vara människa". De "nya" tankarna verkar gå längre än mina. De pekar inte bara på det orimliga i vår levnadshållning, de förutspår att vi lever i de sista dagarna som "industrisamhället" har kvar. Lågmälda röster nämner i förbifarten att människor har "gått i väggen" förr. När bondesamhället upphörde så genomgick somliga samma sak som många gör idag. Det är svårt för mig att på enbart den grunden uppskatta vårt samhälles kvarvarande tid, jag är övertygad om att det finns krafter som vill framhålla marknadsekonomin som ledstjärna och enda möjliga levnadssätt länge än och gott om folk som inte vet bättre än att hålla med. De internaliserade normer som gör att vi arbetar som vi gör och konsumerar som vi gör är ett resultat av årtionden av "priming". Vi har till och med argument för att försvara dem, det har vi försetts med. Kanske av dem som gynnas av vårt skenbart egennyttiga slit, men det kan vara den konspiratoriska delen av min hjärna som kokat ihop det, jag vet inte längre. Det krävs minst cancer eller ett dödsfall, något riktigt traumatiskt, för att vi ska börja se över vårt levnadssätt. Innan vi kör huvudet i väggen så strävar vi uppenbarligen efter de mest fåfängliga saker utan att alls tänka på varför.

Det sorgliga är inte att vi gör det, det går an, så länga allt fungerar så som vi trott det ska göra. Men, när vi konfronteras med det kontrafaktiska i de levnadsregler vi anammat så händer något. När andra jobbat extra i fyrtio år och snålat in på "lyxen" för att ha en fin pension för att sedan få beskedet om den dödliga sjukdomen i brevlådan samma dag de går från jobbet med guldklockan för lång och trogen tjänst på armen, och du hör om det, då händer något. Det borde hända något. Då är vi tvungna att utvärdera, tänka om. Hoppas jag. I många fall är det nog så. Det är uppfattningen jag har fått. När jag pratar med föräldrar till cancersjuka barn. Med andra som själva har dödlig cancer. Med somliga vars fru dött i cancer. Med åter andra som fått drömmen om det perfekta, konsumistiska livet krossat av oförutsägbara missöden. Om rätt förutsättningar finns så lägger de om sina liv för att passa dem. Inte för att kunna köpa så många saker som möjligt, utan för att de ska kunna förse sig med de saker som faktiskt betyder något för dem. Ibland är detta tragiskt nog någon form av religion, ibland är det ett hus på landet, ibland en halvtidstjänst och en eller flera icke inkomstbringande sysslor.
Tänker man ett steg längre så inser man att man har gjort mer skada än nytta. Hur klyschigt det än låter så kommer den jord som våra barn ärver att vara i sämre skick än när vi ärvde den. Vi har bidragit till att nöta ner den lilla kula vi kallar fast mark till skit och gift och enorma plantager av grödor som vi egentligen inte vill ha. De kakor (och i stort sett allt annat livsmedel, rengöringsmedel, skönhetsprodukter, bio-bränslen) vi köper innehåller palmolja, som odlas i sådana mängder att så gott som all regnskog måste skövlas för att plantagen ska få plats. Vårt behov av att tvätta sönder våra kläder för att vara fina gör att vi slänger tusentals ton av både naturliga och syntetiska tyger på tippen varje år. Vårt behov av att lukta gott och ha len hy, och dessutom lena, nya kläder gör dessutom att vi får vansinniga genetiska rubbningar, då kemikalierna inte bara förstör naturen utan oss, då många av dem går rakt in i blodet, rakt genom huden. Vi ersätter sedan regnskogen (och för all del den svenska skogen) med homogeniserad skitskog (eller svensk granskog) som inte fyller någon som helst funktion, förutom att förära våra företag med en plats på listan över miljömedvetna sådana. Vi ökar produktionstakten för att fylla marknadens "krav" och allt leder till en massa otäcka effekter som alla förfasas över, men som ingen inser vad de har för del i.
Lycka är inte lugn, ro, en promenad i skogen, en fin solnedgång. Det är snarare lite kitschigt, nästan fult. Lycka är att ha en ren bil, en jacka som "uttrycker din personlighet", ett kök i sällsynt grekisk marmor, en rasren hund utan genetiska missbildningar (svårare och svårare att hitta, då det ena ger det andra), en soffa som matchar tapeterna och ett jobb som anses "fint" av andra. Jobbet är det viktigaste. Jobbet är den du är.
Lyckobegreppet har blivit något väldigt mystiskt. Vi associerar lycka med så konstiga saker att vi inte riktigt vet vad det betyder. Man är nöjd så länge man inte gråter sig till sömns varje kväll. Om man gråter sig till sömns varje kväll så behöver man antingen terapi eller medicin.
Men att samhället som vi känner det är på upphällningen, är på väg att gå under, på väg att förändras till något nytt, det tror jag inte. Önsketänkande, fantasier, domedagsprofetsior utan grund. Vi får nog dras med den här skiten länge än. Allt annat skulle ta mig med den största överaskning.
Många djur kommer dagligen att få skinnet avdraget medan de lever så att vi kan ha päls på kragen på våra jackor innan vi tänker om. Många skogar kommer skövlas, många småbönder kommer skinnas, många livsfarliga kemikalier kommer uppfinnas, många dammar kommer byggas, många "mindervärdiga" samhällen kommer "anpassa sig", många hav kommer bli vattentäckt öken, många barn kommer inte att se skog innan de blir tjugo innan vi bränner samhällskontraktet som någon skrivit vårt namn på. Vi förstår helt enkelt inte bättre. Vi tror att samhället är vi och att vi vill oss väl.
Och jag sitter här och tycker inte om vad jag tycker, att jag skriver överflödiga, förut sagda ord som redan har avfärdats av bättre vetande. Små utbrott av missnöje mot allt som jag förväntas sträva mot, trots att jag vet att det är jag som har fel. Jag måste ha det där. Allt som alla andra vill ha. Mitt eget misslyckande enligt samhällets normer sjunker inte in, jag vägrar internalisera det. Jag Motsätter mig systemet som jag straffat ut mig ur, vilket inte är förvånande. Eller så vägrar jag lyckas enligt andras faktiskt rotsjuka, ogenomtänkta kriterier. Vem fan vet.

Dubia? Spuria?

Det nya året inleds som brukligt är med min födelsedag. Vad det nu ska betyda. Att mäta sitt liv i dylika cykler tycks mig ocivilicerat. Räcker det inte att sörja när jag föds och när jag dör?

I övrigt inget iögonfallande i görningen. Tio procent av den svenska vargstammen går i graven. Trots att människan är det enda som borde bedrivas skyddsjakt på. Tonårstjejor gripna för att sälja lindrigt utvecklingsstörda, sexuella tjänster i Malmö. Sveriges bilindustri upphör. Nytt svenskt rekord i fläskkorv. Mot bättre vetande och naturen så planteras nästan enbart gran där stormen redan fällt all gran. Man bäddar för att ligga, som man säger. Nyheterna förmår inte att rubba mina cirklar. De blåser som en kylig vind genom mitt feta, okammade hår.

Visiten i de nyårsfrostade, dalsländska skogarna har tagit hårt på mig. Jag kom tillbaka till civilisationen i bättre form än jag varit i på år och dag, men civilisationen har inte längre något att ge mig. Jag vill tillbaka, till isen i skägget, till det nödvändiga ved- och vattenkånkandet i midjedjup snö, till tystnaden och till ensligheten.

Vi införde, till somligas förtret, en ny tradition: En nyårlig korsbränning! När ringarna fallit av midsommarstången och endast det blottade skelettet återstår, då har man ett fyra meter högt nyårskors som skapat för att brännas. Tillsätt för ändamålet lämpliga bränslen, sätt fyr och skåda den gudstrotsiga röken lysas upp underifrån av sin egen tillblivelse. Om gud misstycker så har den i alla fall inte hört av sig. Somliga skulle kanske dra paraleller till kkk, men å andra sidan så är somliga idioter.

De tre P:na

Parvlar, poliser och präster.
De som står utanför lagen. De som inte kan åka fast. Barn bör av uppenbara orsaker inte behandlas på samma vis som vuxna människor men de två återstående p:na kommer undan utan giltigt frikort. Att utreda dem internt är uppenbarligen inte en fungerande praxis. Givetvis så skrammlas det inte lika mycket i media med de som åker fast, men när Osmo Vallo nummer två dyker upp så stinker rättsrötan som en dansk ost. Att pepparspreja epileptiker som åker ambulans är allvarligt trots att det är både dråpligt och löjeväckande, men att ha ihjäl folk, om så av misstag, det tror jag knappt ens går ostraffat i Somalia.

Det är inga avancerade moraliska övervägningar som behöver gås genom för att man ska kunna sluta sig till att poliser som dödar folk bör straffas. Om det finns avancerade rättsliga detaljer som gör att poliser inte döms i den utsträckning som är nödvändig så måste detta kommas till rätta med. Ett samhälle som vårt är inte bara beroende av ett fungerande polisväsende, vi är minst lika beroende av att folket på gatan har tilltro till polisen och att gemene man inte bär på ett samhällsförakt av allt för stora mått.

Jag bryr mig egentligen inte om att polisen i fråga "får sitt straff" som det heter i folkmun. Det är mig likgiltigt. Det som är viktigt är att folk får se att han får sitt straff för att vi ska slippa en rad ruskiga konsekvenser. Nu, ett par år efter att jag senast beklagade mig över polisens strategi i "problemområden" så görs vissa omvärderingar. Nu när såväl ungdomar som vuxna kastar gatsten på allt med sirener så börjar man resonera i banor runt att ha kvarterspoliser och bygga upp ett förtroende för polisen hos medborgarna, istället för att med öppna ögon totaldemolera ovan nämnda förtroende med superauktoritära testosteroninsatser med pikétpoliser i spetsen. Skönt att även blinda höns kan hitta korn om de får tillräckligt lång tid på sig, men det som är förstört är inte något man restaurerar utan vidare. Polisen kommer att få bocka och buga länge framöver om de ska lyckas ställa sig in hos de som bor i utkanten av landets städer, stora som små.

En bra start är hur som helst att visa att poliser inte står över lagen utan att de faktiskt blir straffade i samma utsträckning som alla andra när de begår misstag. En annan sak som bör ses över är konflikter där två parter står ord mot ord, men då det ena ordet väger mer på grund av att det kommer ur munnen på en polis. Den infamösa rödkörningen/gulkörningen som fick en ung man som vittnat mot polisen fälld för mened är ett exempel.

Det sista P:t orkar jag inte ens skriva om. Kristna kyrkor i hela världen har från start varit omoraliska inrättningar. De skyddar sina egna på bekostnad av våldtagna kvinnor och barn. Svenska kyrkan är inget undantag. Om kyrkan inte så framgångsrikt mörkat alla otrevligheter så hade kyrkbränningar varit ett utbrett fenomen även utanför Norges gränser. Ett exempel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1715922.ab
Kyrkan fyller hur som helst ingen samhällelig funktion, så som polisen gör och det är enkelt att hålla sig på replängds avstånd från vigd jord, vilket gör det till ett mindre problem i jämförelse. Och rättsväsendet ser inte med blida ögon på våldtäkts-präster. Om jag inte missminner mig så dömdes ju dessutom någon biskop för mened när han skyddade en pedofilpräst, problemet här ligger ju istället i att rättsväsendet inte får nys om godbitarna för att kyrkans män håller varandra om ryggen.

Jag kommer aldrig att våga vända ryggen åt präster, låt oss hoppas att man inte ska behöva känna samma obehag inför poliser. De är inte felfria. De är bara människor. Låt dem då också dömas och straffas som sådana.



RSS 2.0