spaderlord

En ansenlig längd av en normal människas liv går ut på att försöka se jävligt häftig ut. Detta är en mycket svår konst som gärna slår över i fiasko om man tar i för hårt. Flera riktigt hårda katter sysslar med rock men de hårdaste katterna av dem alla sysslar med blues. Med blues så menar jag inte storbandsblues från chicago utan sådan som har sina rötter i träsken nordamerikas södra delar. Med anledning av detta och av mitt besök på bluesfesten i Åmål så kommer jag nu länka lite grejor från DuTuben så att ni ska få se vad jag menar med katter som är som skurna ur sten.


Sångaren i The Jon Spencer Blues Explotion vet hur man vrålar jävligt häftigt på rätt ställen.
Skip James är bluesens svar på Snake Plisken.
Lead Belly är förmodligen den kaxigaste dubbelmördaren som gått i ett par skor.
Malmöbor är uppenbarligen mycket mindre häftiga än japaner men Bob Log III hanterar motgång med bravur.
Jag såg för övrigt den legendariska spelningen med bob när två tjejor hånglade i hans knä medan han spelade vilket resulterade i att tjejorna och bob ramlade omkull.  Läs gärna denna underhållande intervju för mer info om saker som varför han talade om för sahara hotnights att han blöder ur röven. "I'm a professional, God damn it. I live in a car."


Nu vet ni vilka man ska lära sig häftighet av. Jag har för övrigt gjort en del häftiga grejor själv nu i sommar men det gör sig inte att berätta sådana saker i skrift. Det är inte alls häftigt. Ni borde varit där, kära läsare. Exempelvis när jag stod lutad mot ett staket och pratade med en vän och som en del av mitt berättande knäppte med fingrarna. Förmodligen oberoende av mitt knäppande men i anslutning till det så kom det fram två tjejor och en stoppar en cigarett i munnen på mig medan den andra knäpper upp min skjortficka, tar fram mina tändstickor, tänder ciggen och går igen utan att säga ett ord. Jag försökte såklart se oberörd ut inför min samtalspartner, som om detta vore vardagsmat för mig och inte alls helt bizzart, men det kan ha synts på mig att jag aldrig känt mig så mycket som Marlon Brando. Kom ihåg kära läsare: Det är inte häftigt att röka och dricka men alla häftiga människor röker och dricker.

Som väntat så mals nu rättegången mot den stackars sinnessjuke man som hade ihjäl Engla i nyheterna. Att sveriges befolkning orkar vältra sig i detta mer är något som jag finner så osmakligt att den enda liknelse jag kan uppbringa är engelsk porr. Det enda som har egentligt nyhetsvärde i allt detta är samhällets oförmåga att plocka våldspsykdårarna i tid.

Som allt annat så skulle förmodligen rättsväsendet fungera bättre i privat regi. Pernod eller Coca-Cola skulle kunna köpa upp hela skiten och sedan föbjuda vatten. Den "fria marknaden" har ju dessutom en inbyggd moral som gynnar alla. Allt skulle automatiskt bli rättvist om någon kunde göra pengar på fällda domar och infångade kriminella. Så fungerar nämligen hela världen. Om alla får köpa och sälja vad de vill så kommer några få att bli svinrika och detta gynnar även de sämre lottade exempelvis på så vis att de rika kommer att starta nya företag, köpa skitmycket saker och på så vis skapa fler jobb där de fattiga kan tjäna pengar. Detta kallas brödsmuleteorin. Smulorna från de rikas bord kommer att ätas av de fattiga på golvet. Om de svinrika människorna hade fria händer så skulle de nämligen skapa underbara arbetsplatser med förmåner för de anställda som vi bara kan drömma om. De skulle inte alls betala fattiga för att ligga i vattenpölar så att de själva slipper bli blöta om finskorna. De tre som skulle äga sverige skulle inte alls gå ihop och ge alla anställda kambodjanska löner. De skulle vilja allas bästa, även om det kostade dem lite extra. För sådan är människan i grunden: God.

"Down by law" eller vad den heter gick på tv nyss. Den var riktigt bra, påminde på något vis om Samuel Beckett och hade dessutom Tom Waits i en av huvudrollerna. I en jämförelse med den senaste filmen jag såg, filmatiseringen av Dorian Grays porträtt, så var den gudomlig. Dorian Grays porträtt är en av de bästa böcker jag läst. I den amerikanska filmen så hade de bytt kön på Basil för att undvika alla latenta bögerier, låtit det underbara språket i boken gå obehandlat rakt ut genom käftarna på illiterata amerikanska skådespelare som såklart lät som idioter när de försökte prata hundra år gammal, välformulerad brittiska och som pricken över i och lök på laxen så lyckades de ljussätta hela filmen som en tysk tvättmedelsreklam. Det stod att den var gjord 2005, boken utspelar sig för hundra år sedan men alla skådespelare hade frisyrer och kläder från -85. Skådespelarna fick Helena Bergström att verka duktig och hela historien var helt vanställd. Om jag fick välja mellan att se om filmen eller att ha Maud Olofsson som bästa kompis så skulle jag ta livet av mig. Det krävs amerikansk filmindustri för att förvandla något så vackert till galloperande hästdynga.

Kom ihåg käre läsare, att nästa gång någon nämner Engla så säg helt sonika: "Ja det var ju rätt åt skitungen, barn måste lära sig att respektera vuxna." Sveriges besatthet av inhemska döda barn måste upphöra till varje pris. Det här är ju för i helvetes jävlar inte sunt.

Nyligen hemkommen från lummigare breddgrader så har jag i en timmes tid legat på lur i köksfönstret för att tillsammans med katten försöka räta ut diverse frågetecken. Katten gjorde mig vid halv ett-tiden uppmärksam på att det fanns en annan, större katt utanför huset. Ingen av oss ville gå ut utan vi har jämsides spanat under tystnad och i mörker för att inte väcka onödig uppmärksammhet. De fortfarande obesvarade frågorna lyder: Vad är det för en jävla katt? och Vad gör den här? Vi tar hur som helst inga chanser. Imorgon ska vi vara beredda med gläntat fönster och laddad luftpistol.

Håll till godo kära läsare, ty här kommer några av sommarens höjdpunkter hittills:

- Itappandet och upphittandet av ett par glasögon i en sjö

- Lossryckandet och bortförandet av ett utedass

- Letandet efter och stjälandet av ett handfat

- Sovandet men inte lika mycket frysandet under en gran en natt utanför Åmål

- Påråkandet av och följeslagandet med en haltande yngling som trampat på en trefaskabel

- Cigarillrökandet och öldrickandet på vad som kan ha varit en camping med okända norrmän

- Utväljandet och införskaffandet av en livskamrat till en vän

- Upptagandet och urtagandet av smågädd och plattfisk

- Avlånandet och det kommande upphämtandet av en plastbåt

Återkommer med mer information om kommande och åldrade äventyr.
Er tillgivne Påse.

Efter en hastig flykt från Göteborgs heta gator till en enklare och pitoresk miljö så har jag inte träffat så många människor. Mina dagar upptas till stösta delen av  truckning, hästning, hundning, snusning och rökning. Ett undantag från detta mönster är en lyckad fylla i form av en svensexa och dagens springtur i solnedgången. Jag är medveten om att jag inte skrivit på länge och för detta ber jag om ursäkt. Den kroniska trötthet som kommer av ett traditionellt mansjobb stimulerar varken fantasin eller minnet. Fyra veckor av jobbavsaknad stundar och då kommer jag uppbringa alla krafter för att stilla er hunger efter mitt triviala tangentbordsknatter.

Det som fick mig att "ta upp pennan" igen var en underbar händelse nu i eftermiddags. När jag letat reda på en gammal motörheadplatta, stoppat den i bilen och dammat min väg ut till statoil för att köpa John Silver och General så stod en något kortväxt, smutsig och uppenbart full man framför  mig i kön till kassan. Jag lade inte märke till detta med en gång men när jag ögnar igenom ciggutbudet så hör jag kassörskan säga med vänlig men bestämd ton att "ha det bra och tack så mycket för att du visar mer hänsyn nästa gång" vilket inte är någon standardfras från en statoiltjej. Nyfiket glodde jag på den burduse lille sluddrige man som stod framför mig och hör honom säga "fjorton kroner då, det kan vara billiare nästa gång då". När jag följer honom med blicken medan han vinglar ut så får jag syn på vad kassörskan menat. Smutskepsfyllot har parkerat en monsterstor långtradare på tvären mellan pumparna, under det lilla taket som brukar finnas på statoilmackar. Det är ett obestridligt under att han inte tagit med sig hela taket när han dånat in bland alla semestrande barnfamiljsbilar med den rostigaste, smutsigaste lastbilen som skådats sedan "Convoy" spelades in. Han har effektivt lyckats blockera hela macken och även cykelvägen som går utanför. Förundrad ser jag en utrotningshotad manstyp spatsera mot sitt grisiga åk samtidigt som kassörskan säger med trött röst "Vad får det lov att vara". Hela vägen hem tänkte jag på hur många sådana här underbara händelser som utspelas varje dag på ställen där jag inte råkar vara närvarande. Det måste vara massor. Jag längtar inte tillbaka till Göteborg än. Inte så länge det är varmt och jag fortfarande förundras över småstadens små under.

Dagens ord: Vägeksem.
Om man ramlar ur en bil eller av en motorcykel i fart så får man skrapsår.
På engelska kallas detta "Roadrash". På svenska heter det vägeksem.