Sykofanter: Omfamna solipsismen
På tal om humor så såg jag ett naturprogram som fick mig att tänka på en sak som jag hörde för länge sedan. Programmet handlade om så kallad "utmattningsjakt". Det går ut på att en kille i höftskynke jagar ett djur ofantligt långt, till djurets hjärta ger upp av utmattning. Sedan bärs djuret hem och äts. Detta fick mig att tänka på en grej som en klasskompis berättade för mig när jag var barn: Om man smetar senap i röven på en katt så springer den tills den dör. Han hade provat.
I det första fallet så har man inget djur men man vill ha ett, så man låter djuret springa ihjäl sig. I det andra fallet så har man ett djur som man inte vill ha, så man låter det springa ihjäl sig. Två diametralt motsatta problem som har exakt samma lösning. Ibland kan man inte annat än förundras.
Jag blir så förbannad av snacket om rika skivbolagsdirektörer som missunnar folket lite musik. Det handlar inte (bara) om skivbolagsdirektörer. Det handlar om alla som producerar musik, filmer och annat som nu fråntas rätten till sitt eget arbete och rätten att få betalt för det de gör av dem som använder sig av deras tjänster. Ska det vara så förbannat svårt att betala för sig. Ingen förväntar sig att få åka taxi gratis, fast chauffören har kvar sin bil efteråt, alla förväntar sig att tandläkaren tar betalt även om hon inte hittar några hål osv. Men när det gäller alla dem som arbetar inom musik, film och liknande så framställs de som giriga för att de vill ha betalt för sitt slit! Eller har du missat att det är konsumenterna som i slutändan betalar? Var trodde du i så fall att pengarna kom ifrån?
Till sist: ett brott blir inte mer okej för att många begår det.
friskytten.blogg.se
