spaderlord

03:53 och fortfarande sömnlös. Risken för kallbrand i hjärnan ökar med tvåhundra procent om man är vaken så här länge. Tankarna viner som en dement elgitarrist. Minnen kommer tillbaka av saker som inte ännu skett. Rummet krymper och man funderar på att hissa vit flagg. Anledningen till att jag inte sover?
Jo, det ska jag berätta för er.

När jag var liten fanns det en gumma som bodde bredvid skolan man var förvisad till på dagarna. Hon var ungefär lika lång som jag var då och hade en duk på huvudet. Jag kan inte minnas hur gammal hon såg ut, med djupt fårade drag och skumögda blickar. Hennes man hade gått bort innan hon fyllt trettio, men hon  hade huvud nog att skaffa sällskap på annat håll. Detta sällskapsdjur, som jag kallar det endast i brist på bättre ord, har jagat mig i mina drömmar ända upp i vuxen ålder. Det var en dag i slutet på höstterminen då jag av misstag kastade en röd gummiboll genom föntret till gummans hus. Efter att ha samlat mod och tagit av mig mössan så knackade jag på hennes lilla mörkblå dörr, både för att be om ursäkt och för att få tillbaka min favoritboll. Det var kallt för årstiden och kylan nöp mig i öronen medan jag väntade på svar. Efter en lång stund öppnades dörren och den kutryggiga gumman vinkade in mig utan ett ord. Jag var på väg att öppna munnen men samtidigt som gumman stängde dörren bakom mig så möttes jag av en syn, långt värre än någon något jag tidigare skådat. Gummans djur stirrade med ett simmigt öga på mig och det andra pekade åt ett helt annat håll. Jag var för första gången i mitt liv helt vilse i skräck. Det såg ut som om någon klippt och klistrat ihop de defekta delarna från ett dussintal gravt inavlade djur av olika art. Gumman såg min fasa inför vidundret och förklarade med knarrig röst vad det var som glodde så vanskapt på mig. Efter att hennes man gått bort så hade saknaden efter en livskamrat drivit henne till att försöka avla fram ett bättre alternativ till hund och katt. Ett djur som var smart som en katt och lojal som en hund. Detta försök hade i mina ögon falierat med råge, men gumman fortsatte att förklara. Problemet var, sade hon, att få en katt och en hund att para sig. De två raserna har legat i fejd sedan tidernas begynnelse och en gummas nycker var inte något som skulle förändra det. På grund av min ringa ålder så besparade hon mig detaljerna om hur detta vådliga avelsprojekt hade gått i lås. Gumman sade bara att nyckeln till att få djuren mindre motsträviga var brännvin. Komplikationerna vid födseln hade enligt gumman varit av sådan dignitet att både far och mor till valp-ungen hade strukit med på fläcken. Gumman hade tur att komma undan med livet själv, påstod hon. Jag målade för mitt inre upp en bild av hur detta fasliga spektakel skulle ha kunnat ta sig sådana proportioner. Medan gumman berättar detta har vi förflyttat oss in i hennes kök, jag bort från det vederstyggliga djuret och hon mot kaffepannan. Jag satt med uppdragna ben på en köksstol och var nöjd med att djuret hade så svårt att gå, att det omöjligt skulle kunna ta sig igenom köksdörren. Gumman satte kaffet på spisen samtidigt som hon förklarade att när ungen var nyfödd hade den ätit sin egen vikt i köttfärs varje dag och att den växte så fort, att det pälsiga skinnet helt enkelt inte hunnit med. För att täcka de fula hål som som blev i pälsen när skinnet sprack så hade gumman flätat fast tygbitar i pälsen runt fläckarna, men dessa hade ideligen ramlat av. Så när hon var säker på att besten vuxit klart så hade hon slagit katt-hunden medvetslös med ett vedträ och utan pardon sytt fast bitar av luggslitna trasmattor på de ställen där det var mest behövligt. Dessa mattbitar hade med tiden vuxit fast och blivit  hundens egen hud. Resultatet talade för sig självt. Efter att gumman med alla medel försökt få mig att dricka kaffe med henne, utan någon som helst framgång, lyckades jag äntligen ta mig tillbaka till skolgården. Jag var i uselt skick efter att ha beskådat frukten av gummans illgärning. Jag svimmade halvvägs ut på fotbollsplanen och vaknade hemma i min säng. Jag berättade inte för någon om mitt besök hos gumman, inte ens för min bäste vän, när jag efter en veckas sängliggande kom åter till skolan. Rädslan för att återuppväcka minnena var förmodligen för stark. Jag såg aldrig katt-hunden eller gumman igen och jag vågade inte ens titta åt hennes stuga. Ibland tänker jag på min boll och om katt-hunden har den nu, men oftast är de tankarna förvisade till nattens och sömnens timmar. Bollen är jag inte så noga med längre, men den goda sömnen önskar jag fortfarande ha tillbaka. En sömn fri från katt-hundens stirrande, skelande ögon.

Så. Nu vet ni varför jag inte sover. En sömnlös spillra av en Påse önskar er härmäd godnatt.