spaderlord

 
Lysander Spooner                 Michail Bakunin                William Greene              Pierre J. Proudhon


Svar ges 1:a Maj.

När vi av yttre påverkan utsätt för något vi upplever som positivt, frigörs ett så kallat signalämne i det centrala nervsystemet, ett ämne som konsekvent skapar en positiv känsla i oss som får oss att må bra. Positiv yttre påverkan kan vara av olika slag, exempelvis när vi möter en gammal vän, hör fåglarna sjunga eller luktar på nyknoppad rododendron. Om denna yttre påverkan uppfattas av våra sinnen som positiv frigörs signalämnet och en positiv känsla infinner sig. Enligt uppgift är det samma ämnen som frigörs när vi äter fet mat, har sex eller tar heroin, så alla ni som ätit fet man och/eller haft sex och/eller tagit heroin, vet precis vad jag talar om för känsla.

Döden däremot är ett fenomen som i vanliga fall uppfattas som något mycket negativt, och uppfattas av många som ett avslut, ett "på återseende, eller i värsta fall ett "adjö". Om vilka signalämnen som frigörs när vi dör kan jag inte uttala mig, men med tanke på att döden per automatik orsakar samtliga organs funktionella kollaps, har jag slutit mig till att även så hjärnan upphör att fungera när detta sker. Några positiva känslor är det alltså inte att tala om.

Påsken är en högtid som enligt vissa handlar om just fet mat och döden. Traditionen bjuder att vi minns hur Jesus Christus tog farväl till livet, signalsubstanser och allt vad positiva känslor heter, som en konsekvens av hans samtliga organs slutgiltiga kollaps, genom att äta choklad, ägg, skinka och mycket annat fullproppat av mättat fett och kolesterol. Omständigheter och anledningar bakom Jesus död tänker jag inte spekulera i, men jag tänker ändå ta tillfället i akt för att uppmana till många positiva känslor, just till minne av hans död. Så över Påsken; träffa en gammal vän, lyssna på fågelsång, lukta på nyknoppad rododendron, ät fet mat, ha sex och ta heroin, men inte för att traditionen så bjuder utan för att när allt kommer omkring, är det alltid positivare med en positiv känsla, än att bli upphängd på ett kors.
 
GLAD PÅSK!!

Det är söndag och jag har spenderat halva förmiddagen med att vela mellan hjärndödande TV-surfande och hjärndöd stiltje framför datormaskinen. Mina val är ringa och de verkar bli färre samtidigt som jag bara blir äldre och äldre för varje sekund som går. Varför satte jag klockan på 10:00 och varför gick jag upp när den ringde? Varför låg jag inte kvar och lät sömnens söta kur ta hand om även den här söndagen? Jag vet inte. Förr trodde jag att tiden var min vän men jag inte så säker längre. Främst med tanke på dess långa och djupa spår i mitt ansikte. Jag tar en dusch för att fördriva tiden, jag dricker kaffe och diskar, men snart befinner jag mig återigen framför TV:n.

Men, så händer något mirakulösa, häpnadsväckande och fantastiskt. Tummen tvekar över >>-knappen, stannar på TV4 och på reprisen av "Let's dance" vid ljuden av ljuv musik. Det jag hör är första elastiska triolriffen från I want you back tamt framfört av en brokig TV4-orkester framför en röd och lila dekor. Mitt på golvet står Mat-Tina och tar sina första staplande stegen in i TV-historien. Numret hon framför tillsammans med sin skönhetsopererade och platinablonda partner varar inte längre än en minut men under denna minut förvandlas min söndag. Denna minut fyller igen hållet i mitt bröst med stora klumpar karibiskt ljus och värme.

När det är över märker jag att jag slutat andas, och fastän ljusen, skratten och musiken dämpats sitter jag fortfarande med ett brett leende över läpparna. Mina händer skakar, resten av kroppen är orörlig och jag har slutat blinka. Jag är helt låst. Jag känner att vad som helst kan få hända för vad som än kommer min väg, står ändå på toppen av världen.

Hej. Jag slutade nyligen röka och alla ni som prövat vet hur lätt det är. Jag försöker inte vara ironisk, det är verkligen lätt om man bara vågar bestämma sig. Det slog mig ungefär samtidigt att det med hjälp av modern medicinsk forskning och lite röta går att gäcka cancerdöden ganska många år om man vill fortsätta ägna sig åt rökarens nedriga vana. Valet att göra så behöver alltså inte stå en så dyrt men kan däremot stå resten av befolkningen dyrare. Med detta vänder jag mig uppmanande till alla er rökare som fortfarande röker. Jag undrar om det verkligen är meningen att jag, och alla andra icke-rökare, ska plocka upp er nota när det verkligen gäller. Det rör sig förmodligen om ganska många miljarder i sjukvårdskostnader bara för att ni inte varit lika starka som jag. Er bristande disciplin och massiva mentala svaghet är en boja för nationalekonomin! Jag vill därför uppmana alla ickerökare att fortsätta rösta blått så vi kan sälja ut varenda gren av sjukvården. På så sätt slipper vi det ok av arbetarrökare som långsamt förstör samhällets och vår privata ekonomi.

Det är med stor tacksamhet jag tillträder PRAKTIKANTENS post utan att för den sakens skull ha den minsta aning om vad som förväntas av mig. Jag minns Påsens ord: "Så länge ditt hjärta är rent och rättfärdigt; så länge din röst förgör ondskan och bringar ljus i mörkret; så länge du är sanningens man så är du min man." Men jag skiter i allt det där. Ärligt talat har jag aldrig läst Påsens blogg och kommer aldrig att göra det heller. Jag tar bara tillfället i akt att för första gången på länge (och det här inser jag kanske lite i senaste laget) få höras, att få synar och märkas. Det är ett kladdigt ställe dit jag tar er och där vattnats det i munnen som när man sakta, sakta sliter benen av en syrsa eller spindel man hittat. Men nog om mig och mer om mitt senaste möte.

Jag vill berätta om hängivenheten själv. Under dryga två månader fascinerades jag av hennes kärlek, beundran och ödmjukhet gentemot måltidsköttet. Hon var till "det röda guldet" så dedikerad så uppslukad att det ibland framstod som helt groteskt. Vid middagsbordet kunde jag ibland se kilovis av läckerheter gå sitt öde tillmötes som när man nollställer en etch-a-sketch. Jag hade inte förstånd att blir rädd, inte i början i alla fall. Den första varningssignalen kom när jag öppnade kökslådorna. Den andra när boskapen började gå omvägar runt kvarteret.

Jag har egentligen ingenting emot läckerheter som köttbullar, prinskorv, falukorv, fläskkorv, pölsa, rimmat fläsk, skinka, spjäll, filéer såväl fläsk, oxe och vilt, så jag var bara glad att jag äntligen träffat någon lika sund som jag. Det var först långt senare jag kunde se min egen sjukdom i hennes. Sittningarna blev längre och längre, kolhydraterna färre och färre, jag började inse vad jag gett mig in i. Jag började tvivla på mina val och på oss. Jag kände inte igen mig själv och bestämde mig för att göra slut. Vad hade jag att förlora egentligen? Den kvällen smakade hon biff, överallt, och när hon kom hörde jag henne råma. Hennes hår luktade foder, huden som mocka. Det sista som hände, hände på dödens golv; den sista synen en lång rödmålad sträng; den sista doften av metall; de sista ljuden från bultpistolen ovanför vänster öra. Jag kände ingen skuld för det som hänt. Jag kände mig snarare som Åke Green.

Nu har jag varit gräsänkling i ett par dagar. När Hon försvann så hade jag först mycket tråkigt. Nu har jag dock spenderat mycket tid med en gammal vän, Rödskägg, vilket har varit väldigt givande. Idag gick vi en sväng, simmade någon timme för att sedan avsluta med ett förnämligt bastubad. Det är en speciell känsla att känna sig som en minoritet. Förutom en rödhårig tjej och de som jobbade på badhuset så var vi de ända riktigt ljushyade människorna där. Hissingen är rolig på det viset. Nu sitter jag hemma hos Varanen och dricker kaffe. Kvinnan som Varanen har som sällskap duschar och Varanen är på konstutflykt på en avlägsen ö. Jag har med andra ord lite tid över för er, mina kära läsare. En känsla av ro har sänkt sig över mig och jag känner mig underligt tillfreds. Att simma är något jag tänker göra till en vana.

I natt såg jag filmen Fitzcarraldo av Werner Herzog. Även detta kan starkt rekommenderas.
Bad och Herzog får fem pinnar av fem möjliga.

Hästmisshandel har blivit ett allt större problem i dagens samhälle. Ett uppmärksammat fall inom Varanen och Påsens bekantskapskrets har gjort att vi inte längre kan blunda för dessa illdåd som i förlängningen kan utgöra ett hot mot demokratin. Länge trodde man att våld mot hästar var ett desperat uttryck för sociala missförhållanden. Även välbeställda människor slår sina hästar men detta har länge varit något man talat tyst om. Är det inte så att vi alla känner någon som inte vill rätta sig efter gängse moral gällande hästar? Är inte hästar lika mycket värda som dig och mig? Om du inte agerar mot detta har även du hästblod på dina händer. Men det räcker inte att uppmärksamma detta fenomen. Vi måste agera, tillsammans! Om bara ett fåtal vågat säga ifrån när Hitler tog makten i Tyskland 1932, då hade kanske en av mänsklighetens största tragedier kunnat undvikas. Vi tycker det är dags att någon står upp och säger ifrån: DET ÄR INTE OK ATT SLÅ SIN HÄST!

Därför gör vi ett gemensamt inlägg som publiceras på både Påsen och Varanens bloggar. Vi har också startat ett upprop på facebook som i dagsläget har 30 000 medlemmar. På söndag kan även du visa var du står då vi har arrangerat ett fackeltåg i Göteborg. Vi samlas vid Götaplatsen klockan 10:00 för att i samlad trupp marschera ner till Gustav Adolfs torg.

SLUTA SLÅ DIN HÄST! NU!
 
Varanen och Påsen

Ni, alla trogna fans, får ursäkta mig. Mitt liv har varit lite tungrott det senaste. Jag ska in och operera tummen nu för att den gick sönder när jag lärde mig spela "Jumpin Jack flash" på ukulele och jag ska skriva nio sidor hemtenta till måndag. Det ser inte ljust ut med andra ord. En nära vän sa en gång: "Kan du bara spela Jumpin Jack flash på ukulele så kan du skita i allt annat." Jag tog honom på orden. Nu ska jag försöka samla resterna av mitt liv och bygga en båt av det. En som håller för storm.

Om det är min förgiftning eller mitt obsessive compulsive intag av kaffe som håller mig vaken, det vet jag inget om. Kanske är det Wagner. Ingen frisk människa kan somna till andra akten av Götterdämmerung. Jag har passat på att läsa in mig lite på ett kärt ämne, nämligen versmått. Kära Varan: "En versrad indelas i takter (versfötter), som består av en höjning och en sänkning. Höjningen innehåller en stavelse, sänkningen kan ha en, två eller tre stavelser." Nu slipper vi bråka om detta på fler kalas. Jag har en annan fråga jag skulle vilja ta upp. Riven parmesanost i påse. Vad är det? En sak är jag säker på: Det är ta mig fan inte ost.