spaderlord

En blogg bestående av överdrifter, citat, alegorier över ett liv levt utan de drivkrafter man normalt ser i vanliga människor. Vad publicera, vad propagera för, vad kämpa mot? Insikten om mina egna åsikters betydelselöshet och min oförmåga att framhålla dem är bevis nog för att bloggen borde läggas ned omedelbart. Den ideologiska skillnaden melan mig och dem jag umgås med är skrattretande. Uppenbarligen. Så länge jag inte tjänar pengar på att blogga fyller det ingen funktion för mig eller någon annan. Uppenbarligen. Upplösningen av bloggen kommer inom kort. Vi ser vad som händer.

Trots de dåliga recensionerna så såg jag ikväll the rhum diary. Allt jag tänkte på var liknelsen med det oändligt antal apor som med ett oändligt antal skrivmaskiner och med oändlig tid till sitt förfogande till slut kommer att skriva shakespeares samlade verk. Hur vi inbillar oss att det finns konstnärliga värden medan allt tyder på att det är vi som är aporna som i oändligt antal i oändlighet ordbajsar fram några enstaka läsvärda texter, tutar fram några lyssningsbara låtar, några sebara kontverk. När den där norrmannen skrev att allt detta är någon form av livsuppehållande reflex som kommer av att vårt abnorma medvetande inte kan hantera insikten om vårt eget meningslösa varande så var han något på spåren. Vi måste ha något för händer för att inte inse att vår egen utplåning är det enda rimliga. Det vi kallar neuroser eller psykoser är kroppen som helt naturligt stöter bort skyddsmekanismerna, skygglapparna som döljer vår egentliga belägenhet (som ras och som individer) från vårt medvetande. Jag tilltalas av the rhum diary för att jag tror att filmens budskap råkar sammanfalla med saker som jag inbillar mig vara vikiga. Illusionen av min egen betydelse och mina åsikters nödvändighet upplevs som bekräftade genom somliga andra människors kreativa utsöndringar. Jag tror mig se min egen spegelbild i somliga författarskap. Tror mig förstå att jag delar vissa sanningar med andra. Känner gemenskap genom att stirra på samma punkt som någon annan tills jag tror mig se något gemensamt viktigt. Kör man bil tillräckligt länge så ser man tids nog saker som rör sig, kryper direkt på bilens vindruta. Lyssnar man tillräckligt länge i total tystnad så tycker man sig höra ljud. Hjärnan är gjord för att lura oss. När den inte lyckas skapa en världsbild där vi är dess meningsfulla centrum så är vi "sjuka". Jag tycker att the rhum diary är en bra film och jag skulle kunna motvera det på si och så vis. Men det betyder väl lika mycket som allt annat. Att vi orkar läsa det aporna skriver är förmodligen det mest sjukliga beteende vi uppvisar. Det visar tydligt på "friska" människors desperation att titta åt alla andra håll än åt det håll som allt egentligen pekar.

Två sorters smärtstillande, två cigariller och två öl klarar inte att släta ut rynkan i pannan. Botox? Psykofarmaka?

Nya landvinningar görs dagligen i konsten att suga musten ur de sämst ställda. De halvt ihjälsvultna lockas med jobb, pengar eller mat att komma till vårt empatistörda land för att vi ska kunna våldföra oss på deras sista krafter. Var dag bygger utlänningar hus, de plockar bär och sätter kakel. När de är klara eller tvingas att sluta jobba på grund av näringsbrist så loskas de i munnen av de grisfittor som lurat hit dem och de får gå till fots hem till det land de kom från.

När jag för en stund sedan sållade mig igenom dagens mediaflöde på jakt efter något värt att ta intryck av så råkade jag på något tämligen upprörande. I Nordegren i P1 satt Horrace Engdahl och förhävde sig över sin senaste aforismsamling i samma andetag som han dömde ut samtliga bloggare på grund av lösligheten i deras språk och tanke. Visserligen kan jag nog till viss del instämma i Horraceses kritik: Varken jag, Kissie eller Blondinbella har utgett oss för att vara vårt århundrades litterära mästerkatter, vårt språk kan nog stundtals vara nog så lösligt och våra tankar är snabbt sammanfattade utan eftertanke på grund av de prestationskrav som likt damoklessvärd hängts över oss av våra läsare. Interpunktion, styckeindelning och grammatik är inte våra starka sidor. Vi föredrar att lägga ut en bild på dagens outfit istället för att finslipa det där språkliga lilla إضافي.

Att hävda att allt skrivet är fiktion är inte orimligt, det är inte en tes eller ett tankeexperiment, det är ett faktum. Skillnaden mellan en text som påstås vara fiktiv och text som sägs vara baserad på verkliga händelser är just det; att man påstår det ena eller det andra om den. Var biografi är lika fiktiv och var historieskildring lika påhittad som viken roman som helst. Allt som jag hävdar om min egen person är en efterkonstruktion av löst sammanfogade, på inget vis verkliga minnesbilder som om och om igen ändrar form i mitt medvetande. Detta gäller givetvis inte endast mig själv utan även alla andra. Många bevis för att vi inte ens kan uppfatta det vi ser för stunden så som det egentligen ser ut har framförts av alla möjliga och omöjliga människor genom tiderna, vår uppfattning om vår egen fria vilja bevisas dagligen vara en fiktion skapad av vårt bångstyriga medvetande. Olika biografier om samma människor visar sig ständigt framhålla två motsägande bilder av samma person och samma människa kan skriva två självbiografier efter varandra som visar på två motsatta upplevelser av jaget och jagets upplevelser. Alla lika sanningsenliga. Jan Guillous böcker innhåller lika mycket sanning som William S. Burroughses. Att hävda att man ens sitter inne med en liten gnutta sanning som man vill förmedla till sin omvärld genom skrivande är futilt, löjeväckande, hybris, dålig självkännedom, självbedrägeri, man skapar en fantasmagori utan någon som helst relation till något verkligt. Att skriva är varken meninslöst eller onödigt men tanken på ett verk som en beskrivning av verkligheten är absurd. När författare väl insett detta (även om alla inte inser detta) så brukar deras böckers kvalitet höjas omätbart. Det ges utrymme för språk och vackra bilder som tidigare fått stå tillbaka för deras önskan att skriva (skenbart) i enlighet med deras bild av vad som faktiskt hänt eller händer i verkligheten. Släpp litteraturen loss och låt alla verklighetsbeskrivandets påhittade bojor flyga och fara.

Efter påtryckningar från mina idoga läsare så kommer jag hädanefter att begränsa mitt användande av indelningar i stycken. Nå, till sak: Jag har läst lite av det som jag skrivit tidigare och jag förstår inget eller mycket lite av det. Min teori om min avtagande intelligens kan visa sig korrekt, eller så har jag gått igenom någon form av neuros/psykos, som gjort att jag inte har kunnat skriva begripligt. Oavsett så bryr jag mig inte längre om vilket. Nu tänkte jag ha någon form av utläggning om hur förbannad jag är över att jag inte kan avdöpa mig från den svenska kyrkan men inte heller detta känns angeläget. Många saker som passerat genom mitt medvetande sedan sist skulle passa på en typisk dagordning på denna dysfunktionella blogg men istället så lutar jag mig tillbaka och accepterar lakoniskt hur mitt livs dagar rinner iväg utan att göra något större väsen av sig. Dagarna blir till veckor och så vidare. Inte heller detta förmår göra något större intryck på mig. En dov klang ringer i huvudet och den utplånar all oro och dämpar alla yttre stimuli. Jag sitter av tiden. Är detta Zen?

Svullna körtlar på gränsen till att brista, bölder och sår som uppstår till synes utan yttre påverkan, klumpar av hårt gulgrått slem som upphostas dag som natt. Hud som lossnar i sjok när den duschas. En stank av förrutnelse som utgår från min kropp, nu så frän att jag själv uppfattar den som kväljande. Kallsvett som färgar kläder och lakan. Mänsklig kompost.

Jag hör trots allt "nya" samhällsfrågor komma på tal. På SVT så kan ni fortfarande se "Konsten att vara människa". De "nya" tankarna verkar gå längre än mina. De pekar inte bara på det orimliga i vår levnadshållning, de förutspår att vi lever i de sista dagarna som "industrisamhället" har kvar. Lågmälda röster nämner i förbifarten att människor har "gått i väggen" förr. När bondesamhället upphörde så genomgick somliga samma sak som många gör idag. Det är svårt för mig att på enbart den grunden uppskatta vårt samhälles kvarvarande tid, jag är övertygad om att det finns krafter som vill framhålla marknadsekonomin som ledstjärna och enda möjliga levnadssätt länge än och gott om folk som inte vet bättre än att hålla med. De internaliserade normer som gör att vi arbetar som vi gör och konsumerar som vi gör är ett resultat av årtionden av "priming". Vi har till och med argument för att försvara dem, det har vi försetts med. Kanske av dem som gynnas av vårt skenbart egennyttiga slit, men det kan vara den konspiratoriska delen av min hjärna som kokat ihop det, jag vet inte längre. Det krävs minst cancer eller ett dödsfall, något riktigt traumatiskt, för att vi ska börja se över vårt levnadssätt. Innan vi kör huvudet i väggen så strävar vi uppenbarligen efter de mest fåfängliga saker utan att alls tänka på varför.

Det nya året inleds som brukligt är med min födelsedag. Vad det nu ska betyda. Att mäta sitt liv i dylika cykler tycks mig ocivilicerat. Räcker det inte att sörja när jag föds och när jag dör?

I övrigt inget iögonfallande i görningen. Tio procent av den svenska vargstammen går i graven. Trots att människan är det enda som borde bedrivas skyddsjakt på. Tonårstjejor gripna för att sälja lindrigt utvecklingsstörda, sexuella tjänster i Malmö. Sveriges bilindustri upphör. Nytt svenskt rekord i fläskkorv. Mot bättre vetande och naturen så planteras nästan enbart gran där stormen redan fällt all gran. Man bäddar för att ligga, som man säger. Nyheterna förmår inte att rubba mina cirklar. De blåser som en kylig vind genom mitt feta, okammade hår.

Visiten i de nyårsfrostade, dalsländska skogarna har tagit hårt på mig. Jag kom tillbaka till civilisationen i bättre form än jag varit i på år och dag, men civilisationen har inte längre något att ge mig. Jag vill tillbaka, till isen i skägget, till det nödvändiga ved- och vattenkånkandet i midjedjup snö, till tystnaden och till ensligheten.

Vi införde, till somligas förtret, en ny tradition: En nyårlig korsbränning! När ringarna fallit av midsommarstången och endast det blottade skelettet återstår, då har man ett fyra meter högt nyårskors som skapat för att brännas. Tillsätt för ändamålet lämpliga bränslen, sätt fyr och skåda den gudstrotsiga röken lysas upp underifrån av sin egen tillblivelse. Om gud misstycker så har den i alla fall inte hört av sig. Somliga skulle kanske dra paraleller till kkk, men å andra sidan så är somliga idioter.

Parvlar, poliser och präster.
De som står utanför lagen. De som inte kan åka fast. Barn bör av uppenbara orsaker inte behandlas på samma vis som vuxna människor men de två återstående p:na kommer undan utan giltigt frikort. Att utreda dem internt är uppenbarligen inte en fungerande praxis. Givetvis så skrammlas det inte lika mycket i media med de som åker fast, men när Osmo Vallo nummer två dyker upp så stinker rättsrötan som en dansk ost. Att pepparspreja epileptiker som åker ambulans är allvarligt trots att det är både dråpligt och löjeväckande, men att ha ihjäl folk, om så av misstag, det tror jag knappt ens går ostraffat i Somalia.

Det är inga avancerade moraliska övervägningar som behöver gås genom för att man ska kunna sluta sig till att poliser som dödar folk bör straffas. Om det finns avancerade rättsliga detaljer som gör att poliser inte döms i den utsträckning som är nödvändig så måste detta kommas till rätta med. Ett samhälle som vårt är inte bara beroende av ett fungerande polisväsende, vi är minst lika beroende av att folket på gatan har tilltro till polisen och att gemene man inte bär på ett samhällsförakt av allt för stora mått.

Jag bryr mig egentligen inte om att polisen i fråga "får sitt straff" som det heter i folkmun. Det är mig likgiltigt. Det som är viktigt är att folk får se att han får sitt straff för att vi ska slippa en rad ruskiga konsekvenser. Nu, ett par år efter att jag senast beklagade mig över polisens strategi i "problemområden" så görs vissa omvärderingar. Nu när såväl ungdomar som vuxna kastar gatsten på allt med sirener så börjar man resonera i banor runt att ha kvarterspoliser och bygga upp ett förtroende för polisen hos medborgarna, istället för att med öppna ögon totaldemolera ovan nämnda förtroende med superauktoritära testosteroninsatser med pikétpoliser i spetsen. Skönt att även blinda höns kan hitta korn om de får tillräckligt lång tid på sig, men det som är förstört är inte något man restaurerar utan vidare. Polisen kommer att få bocka och buga länge framöver om de ska lyckas ställa sig in hos de som bor i utkanten av landets städer, stora som små.

En bra start är hur som helst att visa att poliser inte står över lagen utan att de faktiskt blir straffade i samma utsträckning som alla andra när de begår misstag. En annan sak som bör ses över är konflikter där två parter står ord mot ord, men då det ena ordet väger mer på grund av att det kommer ur munnen på en polis. Den infamösa rödkörningen/gulkörningen som fick en ung man som vittnat mot polisen fälld för mened är ett exempel.

Det sista P:t orkar jag inte ens skriva om. Kristna kyrkor i hela världen har från start varit omoraliska inrättningar. De skyddar sina egna på bekostnad av våldtagna kvinnor och barn. Svenska kyrkan är inget undantag. Om kyrkan inte så framgångsrikt mörkat alla otrevligheter så hade kyrkbränningar varit ett utbrett fenomen även utanför Norges gränser. Ett exempel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1715922.ab
Kyrkan fyller hur som helst ingen samhällelig funktion, så som polisen gör och det är enkelt att hålla sig på replängds avstånd från vigd jord, vilket gör det till ett mindre problem i jämförelse. Och rättsväsendet ser inte med blida ögon på våldtäkts-präster. Om jag inte missminner mig så dömdes ju dessutom någon biskop för mened när han skyddade en pedofilpräst, problemet här ligger ju istället i att rättsväsendet inte får nys om godbitarna för att kyrkans män håller varandra om ryggen.

Jag kommer aldrig att våga vända ryggen åt präster, låt oss hoppas att man inte ska behöva känna samma obehag inför poliser. De är inte felfria. De är bara människor. Låt dem då också dömas och straffas som sådana.

Framtidstron går i perioder, lite som konjunkturen. När framtidstron var som starkast i början av 1900-talet så skapades futurismen, förmodligen den mest enkelspåriga manifestation av framtidstro som någonsin funnits. Allt gammalt skulle inte bara förkastas, utan handgripligen förstöras för att lämna plats åt en ny värld av maskiner och fart, en värld byggd för den framtida människan som hör oljudet som ljudet av en befriande utveckling. Förknippar vi idag utveckling med frihet? Varför använder vi ordet "utveckling" endast om det föregås av ordet "hållbar"? Någonting har hänt, något har uppdagats om utvecklingen, det är inte längre positivt laddat. I alla fall inte i samma betydelse som Marinetti använde ordet. Idag är utveckling sådant som solpaneler och elbilar, sådant som är tyst och långsamt. Man kanske kan använda ordet skonsam utveckling. Vi är rädda för att kineserna ska "utvecklas". När Kina dras med samma oljebehov som vi, då har "utvecklingen" förstört planeten. Somliga hävdar att vi här i väst, genom "utveckling" redan förstört mer än vad som går att reparera. Jag är för egen del inte oroad över planeten, jag tror den reder sig. Vad vi ska göra med oss själva, hur vi ska motivera vår egen existens, det tror jag är problemet.

Varifrån ska nästa våg av framtidstro komma? Vad skulle vi möjligtvis ha att se fram mot? Vårt välbefinnande kommer defenitivt inte att öka om man räknar fram till och med vår pension. Det är enkel matte att det inte kommer att finnas tillräckligt många unga för att ta hand om de gamla. Inte bara i Sverige, utan i världen, framförallt i Kina som kommer att gå något fasansfullt till mötes redan under vår förmodade livstid, då deras enbarnspolitik kommer att mynna ut i ett gyckel med allt vad äldreomsorg någonsin hetat.

Så, ska vi klamra oss fast vid våra ideal om äldres rätt till ett drägligt liv och därmed krossa våra barnbarn under vår gemensamma tyngd, eller ska vi förkasta vårt eget välbefinnande och/eller vår livslängd för att våra barnbarn ska kunna frodas?

Kommer "den osynliga handen" att rädda oss? Kommer marknadskrafterna förse oss med mer folk, så som den av somliga förväntas sköta om oss på egen hand om den lämnas ostörd och obegränsad? Eller kommer den att krossa pensionärerna för att de inte längre bidrar till samhället?

Vi fås att tro att världsekonomin är en naturkraft, precis lika ofrånkomlig och kompromisslös som tyngdlagen. Vi vet inte längre var våra inrotade, nedärvda traditionalistiska värderingar kommer från. Dubbel ögonbindel, så att säga. Har vi någon aning om någonting, styr vi själva över något alls? Fråga någon om vad människovärdet består i och det givna svaret blir: Alla människor är lika mycket värda. Det är det enda som gemene man har att säga om det. Min naturliga reaktion är: Jaha? Varför? Utan en ideologisk, moralfilosofisk grund att stå på så är vårt överkomplicerade samhälle ett fläskberg på lerfötter. De så kallade värderingar som är förhäskande i vårt lilla grisland finns enbart av hävd, ungefär som Julafton. Ingen vet riktigt varför de finns, hur de kommit till, vad de innebär, hur eller varför de ska efterlevas. Precis som i matte så måste en fullständig redovisning göras av hur problemet är löst. Man kan inte bara säga svaret 523 och tro att man ska få rätt på provet. Påståenden om värderingar utan motivation är lika gångbara som en nysning i fråga om samhällsbygge. Därför låtsas vi att ekonomin är en bångstyrig best som förstör vissa människor och höjer vissa till skyarna på eget bevåg och helt godtyckligt, för att vi ska slippa ansvar för att vi inte lever efter våra värderingar. Vi kompletterar vår okunnighet med ignorans. Barnen som dör i avlägsna världsdelar är lika mycket värda som oss. De dementa pensionärerna som sitter i sin egen avföring på underbemannade boenden är lika mycket värda som Ingvar Kamprad. Jaha? Varför? Hur? Vad innebär det? Är det i pengar räknat?

Marinettis futurism förknippas idag med faschism. Hur skulle vi kunna försvara en ny framtidstro? Vilka av vårt samhälles värderingar skulle vi kunna tänka oss att se över och sedan ge upp, döma ut?

Det enklaste är att göra som idag: Att fullkomligt ignorera ifall vi lever som vi lär. Att låta alla stora "civilisationer" gå under av sin egen orimlighet, liksom många redan gjort genom tiderna. Att låta världens små klickar av "urbefolkning" leva ostört i sina klaner. Om någon frågar mig om vad som kommer fälla just vårt samhällsbygge så kommer jag att svara bristen på motivation för varje enskild individ. När antalet lyckopiller förbrukade i Sverige per dag kommer att överstiga mängden äten potatis per dag sammanlagt med antalet klappade djur per dag så kommer skiten att lösa upp sig själv. När över hälften av sveriges befolkning har fått diagnosen "bipolär sjukdom" så finns det inte tillräckligt många maskrosor att blåsa fröna av. När terapigrupperna blev fler än vävkurserna så borde vi ha reagerat. När vi flyttade från landsbyggden till storstaden så spikade vi igen vår egen kista. När självmordsförsöken bland tonåringar blev fler än de osjälviska handlingarna mellan okända människor så brann redan stadsmurarna. Jag ska starta en fabrik som tillverkar färdigknutna galgknutar och cyanidkapslar.
Självutplåning är den enda egentliga framtidsbranschen. Jag hoppas att vi kommer orka hissa flaggan för att kunna sjunka med den i topp. Att vi kommer att orka gapa och skrika åt andra nationer och kulturer att de har fel, att det är vi som är de upplysta. Att de är barbarer i jämförelse med oss. Att de borde anamma vår sista och mest lättmotiverade värdering: Självföraktet.