Att hävda att allt skrivet är fiktion är inte orimligt, det är inte en tes eller ett tankeexperiment, det är ett faktum. Skillnaden mellan en text som påstås vara fiktiv och text som sägs vara baserad på verkliga händelser är just det; att man påstår det ena eller det andra om den. Var biografi är lika fiktiv och var historieskildring lika påhittad som viken roman som helst. Allt som jag hävdar om min egen person är en efterkonstruktion av löst sammanfogade, på inget vis verkliga minnesbilder som om och om igen ändrar form i mitt medvetande. Detta gäller givetvis inte endast mig själv utan även alla andra. Många bevis för att vi inte ens kan uppfatta det vi ser för stunden så som det egentligen ser ut har framförts av alla möjliga och omöjliga människor genom tiderna, vår uppfattning om vår egen fria vilja bevisas dagligen vara en fiktion skapad av vårt bångstyriga medvetande. Olika biografier om samma människor visar sig ständigt framhålla två motsägande bilder av samma person och samma människa kan skriva två självbiografier efter varandra som visar på två motsatta upplevelser av jaget och jagets upplevelser. Alla lika sanningsenliga. Jan Guillous böcker innhåller lika mycket sanning som William S. Burroughses. Att hävda att man ens sitter inne med en liten gnutta sanning som man vill förmedla till sin omvärld genom skrivande är futilt, löjeväckande, hybris, dålig självkännedom, självbedrägeri, man skapar en fantasmagori utan någon som helst relation till något verkligt. Att skriva är varken meninslöst eller onödigt men tanken på ett verk som en beskrivning av verkligheten är absurd. När författare väl insett detta (även om alla inte inser detta) så brukar deras böckers kvalitet höjas omätbart. Det ges utrymme för språk och vackra bilder som tidigare fått stå tillbaka för deras önskan att skriva (skenbart) i enlighet med deras bild av vad som faktiskt hänt eller händer i verkligheten. Släpp litteraturen loss och låt alla verklighetsbeskrivandets påhittade bojor flyga och fara.
