Tbc och vikten av att kunna hoppa bra
I god tro började jag se på filmen "Jumper" eller som den heter på svenska: "Tröjan". Den handlar om en kille som är mobbad när han är liten men som sedan lär sig att hoppa bra. En annan kille som spelas av Samuel J. tycker inte att folk ska hoppa bra så han jagar honom. Sedan blir filmen ett avsnitt av O.C. så jag fick med kraftga ansiktsspasmer stänga av.
Två veckors rehablitering reducerad till noll och ingenting. Samma ovisshet om hurvida jag är vaken eller sover, samma tankar om evigt liv och världsherravälde. Jag pratar med mig själv och skakar som ett asplöv. Mina nerver är återgen urslitna med rötterna. Så svårt att bygga upp, så lätt att riva ned. Det kanske är mig det är fel på, tänker jag ibland, inte samhället som jag så ofta belackar. Jag avfärdar detta snarast när jag träffar andra som lider som mig själv. När människor har utvecklat något gram av finkänslighet så börjar de brytas ned. Det är ofrånkomligt såväl som skrämmande. Från frisk ignorant till sjuk seende på samma tid som det tar ett barn att sortera en kortlek.
"Reject all basic assumptions of civilasation, especially the importance of material possesions"
PRAKTIKANTEN: Fet mat och döden
När vi av yttre påverkan utsätt för något vi upplever som positivt, frigörs ett så kallat signalämne i det centrala nervsystemet, ett ämne som konsekvent skapar en positiv känsla i oss som får oss att må bra. Positiv yttre påverkan kan vara av olika slag, exempelvis när vi möter en gammal vän, hör fåglarna sjunga eller luktar på nyknoppad rododendron. Om denna yttre påverkan uppfattas av våra sinnen som positiv frigörs signalämnet och en positiv känsla infinner sig. Enligt uppgift är det samma ämnen som frigörs när vi äter fet mat, har sex eller tar heroin, så alla ni som ätit fet man och/eller haft sex och/eller tagit heroin, vet precis vad jag talar om för känsla.
Döden däremot är ett fenomen som i vanliga fall uppfattas som något mycket negativt, och uppfattas av många som ett avslut, ett "på återseende, eller i värsta fall ett "adjö". Om vilka signalämnen som frigörs när vi dör kan jag inte uttala mig, men med tanke på att döden per automatik orsakar samtliga organs funktionella kollaps, har jag slutit mig till att även så hjärnan upphör att fungera när detta sker. Några positiva känslor är det alltså inte att tala om.
Påsken är en högtid som enligt vissa handlar om just fet mat och döden. Traditionen bjuder att vi minns hur Jesus Christus tog farväl till livet, signalsubstanser och allt vad positiva känslor heter, som en konsekvens av hans samtliga organs slutgiltiga kollaps, genom att äta choklad, ägg, skinka och mycket annat fullproppat av mättat fett och kolesterol. Omständigheter och anledningar bakom Jesus död tänker jag inte spekulera i, men jag tänker ändå ta tillfället i akt för att uppmana till många positiva känslor, just till minne av hans död. Så över Påsken; träffa en gammal vän, lyssna på fågelsång, lukta på nyknoppad rododendron, ät fet mat, ha sex och ta heroin, men inte för att traditionen så bjuder utan för att när allt kommer omkring, är det alltid positivare med en positiv känsla, än att bli upphängd på ett kors.
GLAD PÅSK!!
PRAKTIKANTEN: Bland tomtar och troll
Det finns en kvinna som ideligen insisterar på att påverka mitt liv. Hon befinner sig i mitt andliga lebensraum varje lektion, före och innan varje tanke och känsla, hon stör ut min normativa oscillering. Kvinnan jag talar om gäckar mina behag. Hon luktar illa, är tjock och använder en dialekt (läs accent) som endast sår split och knappast förståelse. Kvinnan leder förmodligen ett föga komplicerat och händelsefattigt liv i någon tråkig förort med andra precis som hon. Kvinnan är enfaldig, oartikulerad, och har dessutom ett konstigt namn jag vägrar uttala. Kvinnan härstammar från Afrika.
Jag fick lära mig att inte förakta, hata eller nedvärdera andra människor, och framför allt inte på grund av de ofördelaktiga omständigheter som oåterkalleligt tillskrivits våra olika livsöden. Jag fick lära mig att inte döma mina medmänniskor efter deras medfödda egenskaper och men, efter brister, handikapp eller hudfärger. Jag fick lära mig "tolerans". Jag tror anledning till detta beror på politikers och kontraktsbevarares önskan om smidig och smärtfri assimilering till vardags; om given underkastelse till det praktiska samhället och allt det står för. Jag kan nu meddela att jag inte längre tänker finna mig i denna blinda tro, ty jag kan återigen se. I sin ambition att ur en ensam människa skapa förbehållslös kärlek, skapade de, mina damer och herrar, ett monster.
Så igår när jag klev av tunnelbanan passerade jag ett glatt gäng nysvenskar. De skrattade och förnöjdes i gruppen och hade i sin egen värld svårt att orientera sig bland alla människor. Mannen som gick bredvid mig mumlade bittert: "Ja, dom har det allt bra...", och ytterligare ord jag inte kunde tyda. Jag sa ingenting utan fortsatte tyst uppför gången.
Göteborg; en grym styvmoder
Ex-facebook-användare
Äldre sätt göra saker är ofta de bästa. Brevduvor istället för telefon, armborst istället för pistol, dockteater istället för tv, sex istället för porr och fälla istället för fria. Ingen ska gå säker och ingen ska gynnas. Med en bakåtsträvande tioårsplan så kan vi luckra upp allt det onda som moderniseringen har tvingat på oss: Reklam, tolerans, demokrati, genusperspektiv, belysning, gemenskap, vegetarier, radio, mode, lathet, fullkorn, förvaring, trafik och förståelse.
Om vi hjälps åt med att försåts-minera, rasera, baktala, fördra, förta, bedra och avkriminalisera så kan vi nå ett status quo som vi kan göra vad vi vill med. Inga fler fördrag, förhållningssätt eller rättssystem som är delar av ett ickeexisterande, outtalat, icke undertecknat kontrakt som vi aldrig sett men som vi förväntas följa för att vi är födda i en viss del av världen.
Som det är nu så är vi fångar i en värld vi blir itutade att vi skapat. Ni, kära läsare är inte ens fria att sakna ett namn. Har ni inget namn så kan ni inte omtalas, åtalas eller på något sätt fungera i samhället. Det är idag olagligt.
Följ mitt exempel och byt namn ett antal gånger, gå sedan under ett annat, byt adress några gånger och lev under en annan, plastikoperera er några gånger och se sedan ut på ett annat sätt, byt sambo några gånger och lev sedan med någon annan, betala tv-avgiften anonymt, gå ur alla föreningar, avskaffa er familj, avsäg er era vänner, fejka er egen död och börja om på nytt med saltstänkt vind i ansiktet, solen i ryggen, ett leende på läpparna och med armarna rakt ut som om ni ska omfamna hela världen.
Lycka som i en ask.
Internationella kvinnodagen - ett misslyckande
Jag är inte stolt, men inte heller ledsen.
Vissa människor förtjänar den skit som de blir tilldelade sig, även om de råkar vara kvinnor.
PRAKTIKANTEN: När två blir en
Egna händer
- Tjuriga jävel, mumlade jag på vägen in i bussen, vilket hon hörde.
- Du kallar inte mig tjurig, ylade hon efter mig samtidigt som han på egen hand försökte bära in den otympliga barnvagnen i bussen.
- Jag kallar dig vad fan jag vill, grinade jag från en säte längre bak, väl medveten om att jag var ute på tunn is, för inte ens jag är så obunden av social konvention att jag kan nita en småbarnsmorsa.
- Lär dig att uppföra dig, så kanske din avkomma kan lära sig lite hyfs senare i livet, lade jag till.
- En lång sammanhängande falsett-ylning av smädelser for ur munnen på småbarnsmamman som nu helt hade tappat greppet.
-Jodu, mimade jag mer än sade och tittade ut genom fönstret.
Vissa duster är omöjliga att få någon rätsida på, så jag ignorerade henne tills jag skulle kliva av. Småbarnsmamman satt bredvid sin barnvagn och glodde illasinnat på mig när jag närmade mig mittdörrarna. Just när dörrarna skulle slå igen efter mig så vände jag mig om loskade i barvagnen. Samtidigt som kvinnan flög upp för att avliva mig så slog dörrarna ihop och jag stod helskinnad kvar med vinden i håret, undrande om jag kände något inför denna underliga tillställning.
Artighet är något som jag tycker är trevligt, men som jag sällan lyckas använda mig av. Åtskilliga gånger har jag nekats att bära tanters matkassar upp för trappor och till och med en gång blivit utskälld av en annan småbarnsmamma för att jag höll upp dörren för henne. Jag kan bara spekulera i vad detta beror på. Kanske är det mina onda ögon och mitt ovårdade yttre som kompenserar för mina vänliga gester och min lena tunga. Kanske misstron mot medmänniskor får folk att överväga att jag tänker stjäla deras matkassar o.dyl. Hur som helst så har jag nu slutat att hjälpa okända människor som ser ut att vara småbarnsmammor eller äldre välbeställda damer. När jag ser i ögonvrån hur dörren jag inte hållit upp slår en överklasskärring i ansiktet så vet jag att jag har gjort det enda rätta. Vissa grupper av självupptagna samhällsmedborgare måste näpsas om vi ska kunna vara få tillbaka någon form av hederlig hyfs i samhället.
Dessa grupper är inte som somliga tror: invandrare och ungdomar. Det är den övre medelklassen som är den mest otacksamma att ha att göra med i vardagssituationer. De tror sig själva om så mycket att artigheter blir överfödiga. Detta är min teori, enbart baserad på empiri och mina egna fördomar.
