Konsten att skita de svaga i munnen

Nya landvinningar görs dagligen i konsten att suga musten ur de sämst ställda. De halvt ihjälsvultna lockas med jobb, pengar eller mat att komma till vårt empatistörda land för att vi ska kunna våldföra oss på deras sista krafter. Var dag bygger utlänningar hus, de plockar bär och sätter kakel. När de är klara eller tvingas att sluta jobba på grund av näringsbrist så loskas de i munnen av de grisfittor som lurat hit dem och de får gå till fots hem till det land de kom från.

Men, är inte all profit, när allt kommer omkring, just på andras bekostnad? Är det inte det som är det fina i en demokratisk marknadsekonomi? Att var man efter bästa förmåga har möjlighet att pissa alla andra i munnen och blåsa dem på pengar, ju fattigare offer desto mer lättlurade. Somliga tycks nog tycka så.
Tillgången på godtrogna, fattiga arbetare är nästan lika stor som det svenska behovet av gratis arbetskraft. H&M framstår som en välgörenhetsorganisation i jämförelse med de uthyrningsföretag som rekryterar på balkan. De betalar i alla fall sina arbetare en närapå symbolisk summa pengar för att bli förgiftade i klädfabrikerna och dessutom sker det på behändigt avstånd från arbetstagarnas hem, så de behöver inte flyttas så långt när de har svimmat.
Inte för att svenska företag och politiker inte har en rik historia av att spotta även på svenska arbetare. De som jobbade på Bolinders i början av nittonhundra hade förmånen att få betala en femma om året för att få gå på SJs järnvägsspår till jobbet. Givetvis på egen risk. Den som kan sko sig på andra ska givetvis sko sig. Allt annat vore en synd.
Idag så fick jag kämpa hela vägen till jobbet för att inte ge vika för min lust att vrida över i fel fil var gång jag såg en mötande SUV med något dressat jävla plastikmissfoster vid ratten. Botoxen sägs göra att de inte kan visa känslor ens i dödsögonblicket. Likgiltigheten följer dem i graven.

Horrace Engdahl vs. Bloggvärlden 0-0

När jag för en stund sedan sållade mig igenom dagens mediaflöde på jakt efter något värt att ta intryck av så råkade jag på något tämligen upprörande. I Nordegren i P1 satt Horrace Engdahl och förhävde sig över sin senaste aforismsamling i samma andetag som han dömde ut samtliga bloggare på grund av lösligheten i deras språk och tanke. Visserligen kan jag nog till viss del instämma i Horraceses kritik: Varken jag, Kissie eller Blondinbella har utgett oss för att vara vårt århundrades litterära mästerkatter, vårt språk kan nog stundtals vara nog så lösligt och våra tankar är snabbt sammanfattade utan eftertanke på grund av de prestationskrav som likt damoklessvärd hängts över oss av våra läsare. Interpunktion, styckeindelning och grammatik är inte våra starka sidor. Vi föredrar att lägga ut en bild på dagens outfit istället för att finslipa det där språkliga lilla إضافي.

Det som upprör mig och som även bör uppröra bloggvärldens samtliga invånare är att Horrace hävdar att hans lilla bok skulle stå för något bättre. De som lyssnat på Nordengren idag och hört de exempel på "fragment" som Horraceses bok innehåller, förstår förmodligen liksom undertecknad att han saknar det man finner i exempelvis Nitzsches Morgonrodnad, Ceronettis Kroppens tystnad eller Teratologens Apsefiston: Det förtätade språk och de färgranna bilder som målats med så yvig pensel att man oundvikligen måste bli varse det sprängfyllda intellekt som genom nödventilen släppt ut dessa lösryckta fragment som är större än livet och som i sig själva ofta vittnar om en hel bok som aldrig skrivits.
Hela Horrace utstrålar istället förtätat trä. Hans språk har tappat styrfarten och i fallet fossilerats på sidorna i hans bok. Engdahls aforismer får mig att tänka på serien Laban som förekommer i så många tidningar, fast med en liten trumvirvel och ett cymbalslag på slutet. Där bloggspråket står för något nytt så står Horrace för något dött. Sluta yvas Horrace: Du är körd i min bok.
Tillåt mig att åter citera Brandos karaktär i Myteriet på Bounty: "Puking hell, you´re a bore".

Så sant som det är sagt

Att hävda att allt skrivet är fiktion är inte orimligt, det är inte en tes eller ett tankeexperiment, det är ett faktum. Skillnaden mellan en text som påstås vara fiktiv och text som sägs vara baserad på verkliga händelser är just det; att man påstår det ena eller det andra om den. Var biografi är lika fiktiv och var historieskildring lika påhittad som viken roman som helst. Allt som jag hävdar om min egen person är en efterkonstruktion av löst sammanfogade, på inget vis verkliga minnesbilder som om och om igen ändrar form i mitt medvetande. Detta gäller givetvis inte endast mig själv utan även alla andra. Många bevis för att vi inte ens kan uppfatta det vi ser för stunden så som det egentligen ser ut har framförts av alla möjliga och omöjliga människor genom tiderna, vår uppfattning om vår egen fria vilja bevisas dagligen vara en fiktion skapad av vårt bångstyriga medvetande. Olika biografier om samma människor visar sig ständigt framhålla två motsägande bilder av samma person och samma människa kan skriva två självbiografier efter varandra som visar på två motsatta upplevelser av jaget och jagets upplevelser. Alla lika sanningsenliga. Jan Guillous böcker innhåller lika mycket sanning som William S. Burroughses. Att hävda att man ens sitter inne med en liten gnutta sanning som man vill förmedla till sin omvärld genom skrivande är futilt, löjeväckande, hybris, dålig självkännedom, självbedrägeri, man skapar en fantasmagori utan någon som helst relation till något verkligt. Att skriva är varken meninslöst eller onödigt men tanken på ett verk som en beskrivning av verkligheten är absurd. När författare väl insett detta (även om alla inte inser detta) så brukar deras böckers kvalitet höjas omätbart. Det ges utrymme för språk och vackra bilder som tidigare fått stå tillbaka för deras önskan att skriva (skenbart) i enlighet med deras bild av vad som faktiskt hänt eller händer i verkligheten. Släpp litteraturen loss och låt alla verklighetsbeskrivandets påhittade bojor flyga och fara.

RSS 2.0