spaderlord

Två av mina revben har gått i nekros. Jag kan inte andas, köra bil, stå sitta eller ligga utan att det gör ont. Det bästa vore att söka vård, om det inte vore så att jag då är tvungen att ha med doktorer, vårdcentraler, akuter, väntetider och andra skadade idioter att göra. Finns det något drygare än att sitta i sex timmar och vänta medan det slashasande, extraknäckande, självgoda, trepanerande överklasspacket vi i Sverige kallar läkare går omkring och sörplar kaffe och ser ner på såväl sjuksköterskor som patienter? Först får man sitta i kö en hel dag, sedan prata med en läkare som klämmer där man redan har ont i två minuter, man får en remiss till röntgen, sedan väntar man en hel dag till på ett nytt ställe och sedan blir man röntgad i trettio sekunder, sedan väntar man lite till och får sedan veta om revbenen är paj eller jättepaj och kanske får man lite gasbinda runt bröstkorgen och ett recept på några smärtstillande som får en att pissa ut sin lever. Receptet tar man med sig till apoteket där man får vänta lite till. Sällan Stellan. Hellre kallbrand.

När jag åkte till lanthandeln så läste jag på löpsedlarna att världens mest uppmärksammade pedofil har gått ur tiden. Vad ska man säga om det? Skulle hundratals människor samlas på götaplatsen för att sörja om Billy Butt eller Josef Fritzl gått och dött? Nej, för de har inte gjort några poplist-ettor.

För ett par dagar sedan så läste jag att landets styrande pappskallar har fått varsin lönehöjning som motsvarar min mormors pension. Det tycker jag inte alls är konstigt. Reinfedt börjar se lite mager ut och det är ju viktigt att de som styr landet har råd att köpa ordentligt med mat. Om man svälter så kan man ju inte tänka lika klart som man kan på full mage. Det får faktiskt gå före pengar till vård och skola, även om det sänder jävligt dryga signaler. Det är tur att de höjt skatterna såpass att det väger upp de nya utgifterna.

Nu går jag raskt över till sensommarens mode. Modet för låg- och medelinkomsttagare kommer i augusti-september att vara att spendera mer pengar än de har på se ut som överklass. Istället för att som på nittonhundratalet jobba som idioter för att fåfängt sträva mot att bli överklass, så hoppar de över arbetet och går rakt på skaldjursplatån och guccistövlarna. Konsumtionskalas som egoförstärkning, den enda sanna vägen till lycka. Spendera er ur den nationella ekonomiska krisen och rakt in i en personlig sådan. Hellre ni än jag, kära bloggläsare. Överklassen kommer som vanligt inte att ha något mode utan äger istället alla modekedjor så att de kan ta de andra klassernas pengar och spendera dem utomlands eller lägga dem på hög i olika skatteparadis.

Nu över till de goda nyheterna: Efter ett besök på en av västsveriges största och bonnigaste loppisar så kan jag nu njuta av Black Sabbath i ett par HOSIDEN dynamic stereo headphone DH-12H-S från sjuttiotalet. Jag kan även skära mitt sidfläsk med en skarpslipad fransk kockkniv i kolstål och sedan steka det i en nilsjohan gjutjärnsstekpanna. Allt för samma mängd pengar som man får en latte för i Gbg.

Rykten har cirkulerat om att en av mina vänner har blivit tagen av polisen på väg till skåne och att en annan lyckats elda upp sin bil. Det är bara mig som inget händer. Förutom igår då jag lyckades spränga en flaska med kallpressad rapsolja i köket så att det droppade olja från taket ned på allt annat. Det visade sig att rapsolja är jättejobbigt att få bort från: Tapeter, glas, plast, trä, metall, fanér och kläder. Det går dock inte att jämföra med en riktig bilbrand.

Det roligaste som hänt mig idag är att jag hittat två nya fiskar i dammen och att det kommit fler näckrosblad på de utplanterade näckrosorna. Man får vara glad för det lilla, sade den katolske prästen.

I Nina Simones version av sinnerman så hinner man igenom en regnbågsskala av känslor innan låten, tio minuter efter start, ebbar ut. Feeling good är inte mindre känslosam. Hennes bipolaritet slår alla dagens hittepå-artisters inne-psykbryt. Hon blev diagnosticerad som bipolär någon gång i trettioårsåldern men detta blev inte känt för än långt senare. Om jag vore artist idag så skulle jag också vilja vara bipolär och göra lika bra musik som Nina Simone. Det är för all del synd att all musik idag låter som ett känslomässigt kallhygge i jämförelse med Nina, men frågan är om man kommer göra bättre musik efter att ha fått någon form av diagnos, så som många artister verkar tro. Skjut en grannpojke med luftpistol för att hans skratt stör din koncentration, så som Nina gjorde, sedan kan jag börja tro på att du har problem med humöret.

Det måste vara svårt att göra musik idag, med tanke på att det händer så mycket mindre i vår närmiljö om man jämför med vad som hände på Nina Simones och Billie Holidays tid och i det samhälle de växt upp i. Det finns inte samma anledning att skriva låtar som Mississippi Goddam idag, för man skjuter inte ihjäl svarta småflickor i någon större utsträckning i västvärlden längre, så som skedde i Sixteenth Street Baptist Church i Alabama.

Det måste hur som helst finnas saker kvar att skriva om, saker att känna och tycka. Det händer väl saker i andra delar av världen om inte annat, saker som man kan bli upprörd över.

Min poäng är hur som helst att det inte är försvarbart att göra en låt som den senaste bip bap baba bap låten som dessutom blir spelad i radio hela tiden: Cidinho & Doca - Rap Das Armas (Parapapapa). I sydamerika så måste det väl fortfarande finnas saker att skriva om? Det bör också finnas talangfulla musiker, så vad faan? Att den är med i den i övrigt fantastiska och tankeväckande filmen Tropa de Elite ser jag som någon form av ironi.

Jag känner mig som Odysseus som kommit tillbaka till Ithaka bara för att upptäcka att gräset behöver klippas och djuren matas. Det är vad jag ska göra nu. Mata fiskarna och klippa gräset. Det känns igen kanske? Kul att vara tillbaka på noll.

Nej, jag lägger ner det. Fiskarna får ingen mat. Gräset blir inte klippt. Istället ska jag sitta här, dricka kaffe, tälja smörknivar och kolla på Von Sudenfeds fantastiska video till Fledermaus can´t get it. Jag har kontroll över mitt liv. Jag har kontroll över mitt liv. Jag har kontroll över mitt liv.

Efter att ha sett detta på youtube så har jag bestämt mig för att lägga ned ukke-spelandet för all framtid. Synd.

Läste nöjesprofilens blogg och kom att tänka på valet. Det mest deprimerande jag sett på länge var listan man skrev sitt namn på. Jag var nummer elva på listan och jag var där tio minuter innan stängningsdags. Det kanske bör tilläggas att jag och Skrammel av någon outgrundlig anledning röstade i skåpafors och inte i centrala gbg. Men ändå. Skrammel var nummer tio. Jag bifogar en karta över skåpa så att ni vet att jag inte hittat på namnet. Är  "Fotbollsplan" en stadsdel tro?

Hittade den här på Wikipedia.

Kan någon hjälpa mig att översätta texten?

Tack vare mina medmänniskor (som Rebecca i kommentarerna till inlägget under hävdar är "lika mycket värda" eller något sådant) här på hisingen och deras brist på hyfs och moral så har jag nu när värmen är här ingen cab att köra runt i solen med. Forden är sönderslagen och hädangången. Att slänga på plattan "Calling up spirits" av Dick Dale och skaffa sig en fet bältesbränna kommer alltså inte på fråga. Detta gör att jag ännu inte fått någon som helst lust att vara utomhus. Våren var synonym med den där fula forden och nu är den död. Stereon som de lämnade i bilen är det enda jag har kvar och den ligger också död i ett skåp. Om jag inte kan ha håret piskande över ryggen av fartvinden när jag kör bil så får det vara. En tragedi, varken mer eller mindre.

För alla er som faktiskt kan njuta av våren/sommaren så har jag komponerat en låtlista för spotify:

Låtlista

För er som inte har spotify så kan jag nämna ett par av höjdpunkterna:
Harmonica talk - Jerry Jeff Walker
Long legged guitar pickin´ man - Brennen Leigh, Jesse Dayton
Nitrus - Dick Dale

När ni hoppar in i en bil och ger er ut på roadtrips med Dick Dale på full volym i sommar, tänk på mig.

Gick upp åtta, rostade kaffe (Old brown Sulawesi), väntar nu på att sconesen (med garam-masala-smak) som jag har bakat ska bli klara. Det riktiga smöret är förvärmt.

Vem hade kunnat tro att även jag har mina dagar?

För många år sedan hade jag en arbetskompis vid namn Vogl. Vi spenderade inte mycket tid tillsammans utanför arbetsplatsens plåtväggar men en kväll, det bör vara runt sex år sedan, så möttes vi upp och åkte tillsammans hem till hans mor. Jag kan inte komma ihåg vad vi hade där att göra och den enda förklaring jag kan komma upp med i efterhand är att hans mor hade en stor balkong på femte våningen med havsutsikt och ett outtömligt förråd av alkohol. Vogls mor såg ut som och var dessutom en storrökare. Hela hennes liv verkade utspela sig på balkongen med en cigarett i handen. Vi hade inte mycket gemensamt och därmed inte mycket att prata om, jag och Vogls mor, förutom att vi ägde samma udda volvomodell. De sträva whiskydrinkarna gick ned utan att bli räknade och Vogls mor berättade för oss om en återkommande dröm hon haft. Hon hade vid ett flertal tillfällen drömt att hon blivit schavotterad. Drömmen började med att hon stod med handfängsel framför en domare och att hennes nära och kära en och en avlämnade sina vittnesmål om vilken dålig människa hon var. Domarens ögon var slitet stengods, sådant som tappat all emalj och blivit grumligt mattvitt. Hans klubba var en vanlig snickarhammare (Vogl var utbildad till snickare men jag vet inte om det spelde någon roll) som slog loss flisor ur träskivan som han avkunnade hennes dom mot. Sedan visades hon till ett rum med väggar draperade i fina tyger, där hon fick håret uppsatt och ikläddes en vit klänning av blommigt siden. Någon form av butler serverade henne en god champagne från ett silverfat. Hon kände igen butlerns blanka, italienska skor, det var hennes fars. Sedan ligger hon orörlig i schavotten och stirrar rakt ner i en en rottingkorg, en sådan som man ofta använde som vedkorg förr. Hon får intrycket av att schavotten står ute i det fria, kanske på en äng, det står blommor och högt gräs runt korgen och solljuset kommer från sidan så det är antingen morgon eller kväll. Hon hör ljudet av den mekaniska bilan som susar ner längs med sin träram och sedan inget mer, förutom att hennes håruppsättning släpps ut. - Schack och matt, avlutade hon berättelsen och svepte sin drink.

Efter att ha spenderat någon dag i ingentinget så har vi letat oss ner till de resterna av civilisation som finns i Dalsland. Internetcaféet vi sitter på har tidernas bästa mörkrost. Andra saker är mer svårbegripliga. Vi är uppenbarligen inte införstådda med hur vanliga affärsverksamheter bedrivs här. Först köpte vi tre par skor, vilkas pris halverades när vi kom till kassan. Det är fortfarande oklart varför, om det var en oskyltad rea eller något sådant. När vi sedan köpte två liter färg så hände samma sak. Kan det vara 50% off i hela landskapet? Då kanske man ska passa på att köpa hus. Eller moppe.

När jag insåg att jag inte skulle jobba ikväll, vilket jag tidigare gått och trott, så var det redan för sent. Kunde inte förmå mig att göra något som helst. Folk frågade om jag ville gå ut. Det var för sent, kunde inte samla kraft. Gick av och an i huset, tog en cigg. Det var kallt ute och den smakade dåligt. Borstade tänderna. Tänkte på vad Brando sade i Myteriet på bounty.
"Puking hell, you´re a bore".

När någon i framtiden frågar mig: "Vad är det roligaste Påven har sagt?" så kommer jag att ha ett givet svar. Jag läste nyligen att påven inte sagt att homusexuella är viktigare än regnskogen men istället så hittade jag följande:
I sitt jultal så citerade Påven Nietzsche, en filosof som för hundra år sedan sade att gud var död.

Friedrich Nietzsche once said: “The important thing is not to be able to organize a party but to find people who can enjoy it”.

Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte ihop i mitt huvud. Det är trots allt inte vilket citat som helst. Citatet används i ett sammanhang där någon form av kristen festival sägs vara bättre än en vanlig rockfestival.
Varifrån kommer citatet? Det är ingenting som jag läst eller i alla fall inget som jag lagt märke till. Menar Nietzsche verkligen en fest, så som Påven vill ha det, eller menar han ett parti? Varför Nietzsche? Är det lämplig kvällslektyr för en påve?

Oavsett hur det ligger till så är det jätteroligt. Påven citerar kyrkofientliga filosofer angående kristna röjarskivor.
Har Påven humor?

När Påven sedan bannlyser Nietzsche vid Påsk, är det för att han läst Nietzsches böcker först efter att han citerat honom? Detta gör inte saken mindre rolig. Tvärtom! Liksom Jesus har nu Nietzsche också en koppling till kyrkans stora högtider. Nietzsches uppståndelse i påvens medvetande vid jul och sedan hans slutgiltiga urträde ur den katolska tron vid påsk. Värt att fira.

När jag vaknade så satte jag mig framför tv:n med morgonkaffet, om man nu kan kalla Gevalias tråkigaste brygg-rostning för kaffe, och som vanligt fanns det inget av intresse på någon av de fyrahundra kanalerna. Inte ens monstertruck-kanalen som annars brukar förgylla mina dagar visade något sevärt. När jag zappade förbi History Channel så visade de en "dokumentär" om den "riktiga historien" bakom Da Vinci-koden. Detta gjorde mig upprörd redan innan jag sett vad programmet handlade om. Varför inte göra en dokumentär om den sanna historien bakom Lucky Luke eller Pinocchio? När jag sedan lyssnat på vad konspirationsteoretikerna och hermetikerna de kallat in som sakkunniga hade att säga så blev jag än mer upprörd.

History Channel använde den berättarteknik som är standard i amerikanska dokumentärer. De lägger fram en vansinnig tes som inte grundar sig i något annat än att någon sagt något någon gång eller att "det berättas att..." och sedan bygger de vansinniga hypoteser på dessa minst sagt lösa grunder. Allt berättas som att det skulle kunna vara fullt möjligt och med konstens alla knep: Spännande musik, snabba klipp, skådespelare med dåliga lösskägg, en berättarröst från helvetet och sakkunniga med titlar som ex. "författaren av Blodet och graalen ". Sedan saktas tempot av och en trött, riktig historiker säger att man inte kan hitta på egna fakta och att allt man sett den senaste timmen är nonsens.

Det måste vara en fantastisk upplevelse att utbilda sig i historia eller religion i hela sitt vuxna liv för att sedan reduceras till att vara sakkunnig i History Channel. Man har intressanta teorier, man har gett ut böcker, man kan saker med stort s. Den enda gången som man får stå i rampljuset är inte när man givit ut sin bok, utan när man får säga i tv att "Nej, katedralen är ingen katedral, den står inte på roslinjen, den är inte döpt efter roslinjen, de femuddiga stjärnorna i taket på kyrkan symboliserar inte det kvinnliga mer än något annat, det är Dan Brown som har hittat på att tecknet V står för det hemliga kvinnliga och Leonardo Da Vinci var en enstöring och troligtvis inte med i några hemliga sällskap." Man kan se i ögonen på de stackars lärde att de tänker att de kastat bort sina liv och att den dumma pöbeln är bortom räddning.

Det som gjorde mig mest upprörd är att en dokumentär om Da Vinci-koden behövs. Vem läser romaner och tar dem för sanning? Det är väl självklart att denna fiktiva berättelse inte är sann, även om den löst använder sig av riktiga namn och ställen?

Sedan skummade jag nätet lite och upptäckte att varenda kristen nättidning värd namnet har lagt tid och energi på att förklara att innehållet i Da Vinci-koden är fiktivt. De känner sig alltså hotade av denna bästsäljande roman! Det krävs i och för sig inte mycket för att reta upp den kristna minoriteten i Sverige, men ändå. Sedan slog det mig att även de kristna kränger en bästsäljande roman vars sanningsinnehåll är omstritt. De har fått konkurrens av Dan Brown.

Nu ser jag plötsligt fram mot premiären av filmen (de flesta Svenskar läser trots allt inte böcker) baserad på uppföljaren till Da Vinci-koden: Änglar och demoner. Framför allt ser jag fram till dokumentärerna som kommer följa. Höjdpunkten kommer vara att se trötta fysiker och andra forskare sitta i History Channel och säga saker som: "Nej, det är tyvärr inte möjligt att spränga Vatikanen med hjälp av antimateria, vore det möjligt så skulle det ändå vara lättare att göra det med trotyl." eller "Nej, Illuminati finns inte idag och de sammarbetar inte med de fiktiva kvarlevorna av Korsriddarna och Rozencreutzarna för att förstöra katolicismen."
Det ska bli väldigt roligt att se vad Signum skriver om filmen och hur upprörd deras ton kommer att vara.

Min egen gnälliga ton och min upprördhet har förvandlats till entusiasm och glädje. Den verkliga världen är som vanligt den mest skrattretande komedin. Det gäller bara att komma ihåg att skratta.

När jag sover så är det oftast drömlöst, mellan koma och nedsatta kroppsfunktioner, som en groda i isen. Inatt drömde jag att jag stod inför rätta. Alla var finklädda, utom jag som var mitt vanliga sunkiga jag. "Du förstår varför du är här" sade domaren. Jag nickar, och processen fortsätter med att alla jag känner är där och vittnar mot mig. Efteråt säger domaren: "Du förstår väl att du är skyldig, att du måste ge upp?". "Du måste ge upp, du måste ge upp" fortsätter han. "Jag förstår", säger jag allvarligt, "Jag förstår och jag är skyldig och jag accepterar er dom, den kan inte vara hård nog".

I nästa stund så står jag i ett flott hotellrum och svidar om till frack. En välklädd herre ger mig en ypperlig whisky medan två tjejer rakar mig och klipper mitt hår kort. Den välklädde ger mig vita handskar och en cylinderhatt innan sceneriet åter ändras.

Jag ligger på rygg på en bänk. Jag hör fågelkvitter och jag ser att bänken står på den högsta punkten på en vacker äng. Den välklädde herren som nu står bredvid mig drar någon form av mask över ansiktet på sig själv. När jag tittar rakt upp så ser jag en träställning och en blankpolerad bila som reflekterar solen åt alla håll. Min hals sitter fast i en klämma som jag inte kan se. Jag kan röra på armarna och benen men jag ligger still. I nästa stund kommer bilan störtandes ner och med en duns så åker mitt huvud ner i en flätat korg av rotting.

Genom springorna i korgen så skymtar kaniner som hoppar, fjärilar som flyger och ängsblommor som vajar i vinden. Jag känner hur tungan krampar och att det inte finns några lungor att andas med. Syrebristen får ögonen att överexponera solljuset och allt fösvinner i en enda ljus punkt. Hatten har tryckts ner lite längre över huvudet i fallet och hattbandet stramar över pannan. Det sista jag uppfattar är vinden som viner lugnande genom rottingflätorna.  Fågelsången som förvrängs allt mer för att sedan tona ut.

Jag lovade att försöka.
Nu har jag slutat försöka att försöka.
Mycket tyder på att jag håller på att bli "otrevlig" mot folk.


Lokaltidningen i denna gudförgätna avkrok är befriande innehållsbefriad. Idag läste jag en helsida om en tant (bigott kärring) som grät för att någon hällt bensin i blomlådorna som hon ställt ut på vägen för att hindra trafiken i området där hon bor. Jag förstod inte ens hur jag borde reagera. Medömkan, skratt eller skräck? Vad trodde reportern att jag som läsare skulle tycka om detta? Borde jag förfasa mig över "ligisterna"? Borde jag ta en sväng i närliggande bostadsområden med en bensindunk?


Idag träffade jag chefen. Det var skönt att för fösta gången i år tvingas att hålla upp en yttre bild av intresse och sundhet. Min oklädsamma tystlåtenhet fick ge vika för glättigt prat och ett påklistrat leende. Mitt dåliga humör verkar i övrigt hålla i sig. Mina framsteg i ukke-spelandet överskuggas av det faktum att inte ens jag bryr mig om vad jag gör. Den energi jag lyckats uppbringa för att skriva det här dör i sin linda, då inte ens jag själv orkar läsa vad jag skriver.


Imorgon ska jag klippa gräset. Det är verkligen allt. Jag ska undvika människor så att ingen kan se hur lite jag gör. Jag vill inte ens ha ett nytt projekt att gräva ner mig i. Om jag hade en bil, en flaska whisky och en platta med turbonegro så skulle jag ta en ensam roadtrip, men jag har inte ens råd med bensin. Den enda riktiga sysselsättning jag ägnat mig åt det senaste är att mata fiskarna, vilket man inte kan göra hela dagarna.


Inte ens det stundande valet lyckas locka fram min agiterande sida. Jag såg när kristdemokraterna frågade piratpartiet om deras miljöpolitik. De frågade om det inte var en blankröst i många frågor att rösta på PP. Kristdemokraterna har uppenbarligen inte förstått att det är bättre att inte tycka någonting än att tycka som kristdemokraterna. Om jag orkar rösta så blir det på PP, för de tycker minst om flest saker. Ett utslitet citat av Christer Petterson uteblir.


Som en munk svälter jag mig själv på upplevelser och intryck. När nu hjärnan börjat förfalla av brist på stimuli så förväntar jag mig en spektakulär motreaktion. Som den flammande fenix ska jag stiga mot skyarna för att på Påsens manér döma levande och döda. Ledan kommer att fungera som bränsle i mitt stundande korståg mot hipp och happ. Ånyo ska min missriktade vrede skölja över media, matproducenter och politiker. Eller är det slut med det? Jag tror att vi alla skulle kunna leva med det. En Påsens detronisering. Det kan vara dags att ta av sig gnällkronan och bara hålla käft. *klapp* - sålt för sju och femtio.


Blås mitt hus till småflis.