spaderlord

Jag lovade att försöka.
Nu har jag slutat försöka att försöka.
Mycket tyder på att jag håller på att bli "otrevlig" mot folk.


Lokaltidningen i denna gudförgätna avkrok är befriande innehållsbefriad. Idag läste jag en helsida om en tant (bigott kärring) som grät för att någon hällt bensin i blomlådorna som hon ställt ut på vägen för att hindra trafiken i området där hon bor. Jag förstod inte ens hur jag borde reagera. Medömkan, skratt eller skräck? Vad trodde reportern att jag som läsare skulle tycka om detta? Borde jag förfasa mig över "ligisterna"? Borde jag ta en sväng i närliggande bostadsområden med en bensindunk?


Idag träffade jag chefen. Det var skönt att för fösta gången i år tvingas att hålla upp en yttre bild av intresse och sundhet. Min oklädsamma tystlåtenhet fick ge vika för glättigt prat och ett påklistrat leende. Mitt dåliga humör verkar i övrigt hålla i sig. Mina framsteg i ukke-spelandet överskuggas av det faktum att inte ens jag bryr mig om vad jag gör. Den energi jag lyckats uppbringa för att skriva det här dör i sin linda, då inte ens jag själv orkar läsa vad jag skriver.


Imorgon ska jag klippa gräset. Det är verkligen allt. Jag ska undvika människor så att ingen kan se hur lite jag gör. Jag vill inte ens ha ett nytt projekt att gräva ner mig i. Om jag hade en bil, en flaska whisky och en platta med turbonegro så skulle jag ta en ensam roadtrip, men jag har inte ens råd med bensin. Den enda riktiga sysselsättning jag ägnat mig åt det senaste är att mata fiskarna, vilket man inte kan göra hela dagarna.


Inte ens det stundande valet lyckas locka fram min agiterande sida. Jag såg när kristdemokraterna frågade piratpartiet om deras miljöpolitik. De frågade om det inte var en blankröst i många frågor att rösta på PP. Kristdemokraterna har uppenbarligen inte förstått att det är bättre att inte tycka någonting än att tycka som kristdemokraterna. Om jag orkar rösta så blir det på PP, för de tycker minst om flest saker. Ett utslitet citat av Christer Petterson uteblir.


Som en munk svälter jag mig själv på upplevelser och intryck. När nu hjärnan börjat förfalla av brist på stimuli så förväntar jag mig en spektakulär motreaktion. Som den flammande fenix ska jag stiga mot skyarna för att på Påsens manér döma levande och döda. Ledan kommer att fungera som bränsle i mitt stundande korståg mot hipp och happ. Ånyo ska min missriktade vrede skölja över media, matproducenter och politiker. Eller är det slut med det? Jag tror att vi alla skulle kunna leva med det. En Påsens detronisering. Det kan vara dags att ta av sig gnällkronan och bara hålla käft. *klapp* - sålt för sju och femtio.


Blås mitt hus till småflis.