spaderlord

När jag var liten visades ett program på TV3 som inte hette Tur i kärlek, och inte heller Vem tar vem. Det här programmet leddes av Renée Nyberg, hennes första programledargig antar jag, och var ett träffprogram (dating game, min övers.). Programidén var enkel; tre killar och tre tjejer sitter mitt emot varandra i snurrande panelmontrar och svarar på dumma frågor om sig själva för att medlemmarna av det motsatta könet skall kunna avgöra vem de vill gå ut med senare under kvällen. Programmet avslutas med att respektive person, efter utförligt motivering, får välja en av personerna mitt emot, och förhoppningsvis finns det två personer som matchar varandra. Det slutade inte alltid med att det blev träff, men allt som ofta  kunde två personer hitta rätt och bli bjudna på middag och vin av TV3.

När det begav sig tyckte jag att det var ett fascinerande och funktionellt tv-program, men jag upptäckte snart att det hade en stor brist. Programidén var defekt, för det visade sig att oftast, efter att frågorna hade ställt och besvarats och varje deltagare fått välja sin framtida date, hade den snyggaste av de tre tjejerna valt den snyggaste av de tre killarna. Samtidigt hade den snyggaste av de tre killarna valt den snyggaste av de tre tjejerna för att gå ut med. Till en början verkade det för mig bara som att just dessa två matchade varandra så pass bra att de andra förblev ointressanta och därför inte hade en chans. Jag menar, min åsikt om huruvida vackra människor faktiskt är vackra, är ju i allra högsta grad subjektiv, och det tedde sig inte som något konstigt att just de två vackra skulle få varandra på slutet. Jag insåg dock att valet som respektive person gjort, valet om vilken av de tre mitt emot som skulle få eskortera dem till middagen, knappast grundade sig på svaren som gavs på frågorna som skulle ge varje person en hyfsat bra bild om alla de andra. Detta var väl egentligen tanken, att svaren skulle ligga till grund för valen men jag insåg sakta men säkert att det inte alltid förhöll sig så. De två vackra fick således gå på middag, och de fyra inte lika vackra fick gå hem tomhänta.

Jag dömer inte de som deltog i detta program (som för övrigt gick i graven för över tio år sedan), och jag dömer inte heller Renée Nyberg för hennes första programledargig. Vi gör alla misstag, speciellt i början av livet och karriären. Jag menar tvärtom att programmet är helt lysande uppvisning av det mänskliga beteendet, och dess efterföljande kåthet.

Jag vaknar från en dröm; att jag sitter vid ett runt bord med tolv bastanta stolar. Rummet är tomt sånär som på elva manshöga silverminkar som snyggt och prydligt sitter uppflugna runt bordet. De stirrar alla på mig, som väntade de på ett utlåtande. Hade jag begärt ordet men glömt vad jag skulle säga?

Jag äter frukost vid datorn, tillsammans med ett utdrag från inledningen till min D-uppsats. I bakgrunden snurrar Sad, Sad City över bruset från gatan utanför. Vid åsynen av det jag skrev föregående natt, stycken jag då förlikat mig med, har jag svårt att försvara varför jag ens tagit mig ur sängen. Jag undrar samtidigt vad det ska bli av mig. Vad som, så att säga, ska hända sen?

Vagnen går 09:15. Bredvid mig står en kvinna insvept i svarta skynken och sjalar. Ur en tunn springa kikar två mörkbruna ögon mot mig som från en urgammal arabisk saga. Under dessa svarta svep kan vem som helst gömma sig, tänker jag. Kvinnan kysser sin väninna på båda kinderna och försvinner.

Klockan tio har jag handledarmöte med Bengt. Han undrar om det geografiska perspektivet. Klockan elva möter jag mina GIS-kursare, för ytterligare bekräftelse om att jag faktiskt är smartast i gruppen. Och då är jag inte särskilt smart. Undrar om det säger något om mitt val av utbildning.

Lunch. Philip ska bygga min hemsida, och formge omslaget till Kongo/Kinshasa. Vi äter indiskt i Hagaparken tillsammans med underfundiga och extroverta kontemplationer.. Jag läger inte märke till att solen går i moln över alla mammor och leksaker. Jag frågar Philip om han vill medverka i min dokumentärfilm. Han är nämligen född 1981.

Det pratas om torsdags-AW, runt fem på något närbeläget och billigt etablissemang som stinker piss och frustration.  Jag dricker cola under tystnad men tvingas lyssna till när GIS-kursarna utbyter anekdoter om livets diverse banaliteter. Min ursprungliga tes bekräftas när jag lite försynt försöker motbevisa Johans vardagsfilosofi. Han tittar frågande på mig och upprepar det han sagt. Jag ursäktar mig för att vomera på toaletten.

Jag tar vagnen tillbaka ut på ön. Jag passerar säkert hundra olika människor på min väg, men lägger inte märkte till något av dem. Jag är avstängd, längtar hem till ensamheten. Till att återigen få spendera kvällen med ingen annan än mig själv och på så sätt slippa direktkontakt med världen och människorna. Jag har mycket effektivt skurit av alla mina band och är därför extra irriterad på allt och alla som just här och nu befinner sig så nära inpå. När jag tänker på att deras existens skymmer min sikt blir jag än mer arg.

Hemma somnar jag slutligen, till ljudet av kylskåpet i köket och suset i innerörat.  På sistone har det blivit lättare att finna sömnens befriande koma men när jag öppnar ögonen är jag återigen tillbaka vid det runda bordet. Minkarna har fortfarande ögonen på mig som hade jag aldrig varit borta. Förväntansfulla, dömande. När jag öppnar munnen för att tala, för att delge min plan, är det inga mänskliga ord som lämnar mina läppar. De låter mer som en gnagares pipiga läten och minkarna runt bordet nickar instämmande. Jag undrar vad det är jag säger och vad det är vi planerar runt det runda bordet. Det kanske visar sig imorgon.

Jaha, då har så äntligen den omtalade opponeringen ägt rum, och vilken opponeringen sen. Mina värsta farhågor har tyvärr blivit besannade, om att det ännu finns fördomsfulla människor högt upp på den akademiska och intellektuella stegen. För första gången i mitt liv stod jag så ansikte mot ansikte med rasismens fula tryne, blev utsatt för många fula knep, anklagad för att vara en simpel plagiator och tillika särbehandla bland medstudenter. Jag är upprörd.

Ni vet vid det här laget att jag är en rättskaffens man med en hög nivå civilkurage och med bägge fötterna på en solid moralisk bas. Jag kan vara hård ibland, men jag är alltid rättvis, ibland lite plump och uppfattas nog även som arrogant, men i så fall endast för att jag står för det jag tycker och inte är rädd för att visa det. Dessa är egenskaper som i hög grad förknippas med det folk jag tillhör och tillika fattas det folk min examinator tillhör. Hon är en kvinna jag stött på titt som tätt under utbildningen och först trodde jag bara att hon som alla andra kvinnor i hennes ålder hade svårt att genomlida sin kvinnokropps omvälvande förändringsprocess, att den förkrossande känslan av tomhet blivit henne övermäktig. Detta är inget skäl till hat anser jag, men saknar man låter man sina hormoner och humör löpa amok finns risken att andra människor råkar riktigt illa ut. Nu har det dock visat sig att det förakt hon visat mig från ruta ett inte hade genetiska betingelser utan snarare berodde på något mycket, mycket värre. Att hon är en jävla rasist. Men vi tar det från början.

Under gårdagens opponeringen uppstod åtskilliga situationer då hennes rätta jag fick tillfälle att visa sig. Samtidigt vilade en något olustig känsla i rummet under samineriets samtliga tre timmarna, en känsla som är svår att beskriva men som jag tror offren vid Auschwitz och Dachau-Birkenau nog fick avkänna. Det började med att hon vägrade se mig i ögonen. Hon riktade större delen av sin fokus på min opponent på andra sidan bordet, med vilken hon tycktes ha en mycket förnöjsam och intressant konversation. De fåtal tillfällen hon tvingade sig att svinga över sitt anlete mot mig, varade ögonkontakten i bara några få plågsamma sekunder. Därutöver hade hon heller inga problem att inbjuda min opponent i stora leenden och skojfriska aforismer, vilka helt uteblev när hon illsket tillät sig blänga på mig. Till saken hör att min opponent är från Mariestad.

Senare under opponeringen anklagar hon mig för en rad saker, naturligtvis helt ogrundade, men jag skulle vilja fokusera på det värsta hon kallade mig. Hon påstod nämligen att jag plagierat stora delar av den teoretiska ansatsen, att jag mer eller mindre skrivit av text från böcker och lemmat in i min uppsats. Detta är en ganska allvarlig anklagelse på akademisk nivå, som kan få allvarliga påföljder. Ni förstår säkert min indignation inför denna förorätt då jag aldrig i mitt liv stulit något och än mindre skulle besudla mig själv eller någon annan med en sådan handling. Avslutningsvis påstod hon att mitt språk var "mycket" dåligt, och att jag borde skämmas för alla stavfel.

Allt detta är naturligtvis inte ett tecken på rasism, men när min opponents uppsats skulle behandlas, ni vet han från Mariestad, lät det annorlunda. Mannen är uttalad dyslexisk, men "...inte märktes det för du och din handledare (som för övrigt är från Göteborg) har väl varit så flitiga så. Jag har två dyslexiska barn så jag vet precis..." Smör, smör, smör! "Oj, här har du visst använt wikipedia.org som källa, så tokigt..." "Uppsatsen saknar substan och relevans men det gör väl inget så länge du kommer från västkusten..."

När jag tänker efter har hon (läs rasisten) aldrig gillat mig. Hon gillar inte dom som kommer så att säga från min kant, utan de som har den där lite käcka brytningen, ni vet dem som bara ler åt allt man säger och kan slänga käft med allt och alla utan. Ni vet dem som saknar djup och komplexitet, som sväljer allt man säger och är lika tomma innan som efter varje enskild händelse. Jag vet att du vet vad jag menar Påsen, för säga vad man vill om din käckhet, ditt djup och din komplexitet, så märks de knappast på ditt lite släpiga Trollhättan-mål. Jag säger vi drar från det här stället. Jag har börjat tröttna i vilket fall. 

Grattis Skrammel, förresten. Må lyckan stå dig bi.

Det finns en kvinna som ideligen insisterar på att påverka mitt liv. Hon befinner sig i mitt andliga lebensraum varje lektion, före och innan varje tanke och känsla, hon stör ut min normativa oscillering. Kvinnan jag talar om gäckar mina behag. Hon luktar illa, är tjock och använder en dialekt (läs accent) som endast sår split och knappast förståelse. Kvinnan leder förmodligen ett föga komplicerat och händelsefattigt liv i någon tråkig förort med andra precis som hon. Kvinnan är enfaldig, oartikulerad, och har dessutom ett konstigt namn jag vägrar uttala. Kvinnan härstammar från Afrika.

Jag fick lära mig att inte förakta, hata eller nedvärdera andra människor, och framför allt inte på grund av de ofördelaktiga omständigheter som oåterkalleligt tillskrivits våra olika livsöden. Jag fick lära mig att inte döma mina medmänniskor efter deras medfödda egenskaper och men, efter brister, handikapp eller hudfärger. Jag fick lära mig "tolerans". Jag tror anledning till detta beror på politikers och kontraktsbevarares önskan om smidig och smärtfri assimilering till vardags; om given underkastelse till det praktiska samhället och allt det står för. Jag kan nu meddela att jag inte längre tänker finna mig i denna blinda tro, ty jag kan återigen se. I sin ambition att ur en ensam människa skapa förbehållslös kärlek, skapade de, mina damer och herrar, ett monster.  

Så igår när jag klev av tunnelbanan passerade jag ett glatt gäng nysvenskar. De skrattade och förnöjdes i gruppen och hade i sin egen värld svårt att orientera sig bland alla människor. Mannen som gick bredvid mig mumlade bittert: "Ja, dom har det allt bra...", och ytterligare ord jag inte kunde tyda. Jag sa ingenting utan fortsatte tyst uppför gången.