spaderlord

Det finns en kvinna som ideligen insisterar på att påverka mitt liv. Hon befinner sig i mitt andliga lebensraum varje lektion, före och innan varje tanke och känsla, hon stör ut min normativa oscillering. Kvinnan jag talar om gäckar mina behag. Hon luktar illa, är tjock och använder en dialekt (läs accent) som endast sår split och knappast förståelse. Kvinnan leder förmodligen ett föga komplicerat och händelsefattigt liv i någon tråkig förort med andra precis som hon. Kvinnan är enfaldig, oartikulerad, och har dessutom ett konstigt namn jag vägrar uttala. Kvinnan härstammar från Afrika.

Jag fick lära mig att inte förakta, hata eller nedvärdera andra människor, och framför allt inte på grund av de ofördelaktiga omständigheter som oåterkalleligt tillskrivits våra olika livsöden. Jag fick lära mig att inte döma mina medmänniskor efter deras medfödda egenskaper och men, efter brister, handikapp eller hudfärger. Jag fick lära mig "tolerans". Jag tror anledning till detta beror på politikers och kontraktsbevarares önskan om smidig och smärtfri assimilering till vardags; om given underkastelse till det praktiska samhället och allt det står för. Jag kan nu meddela att jag inte längre tänker finna mig i denna blinda tro, ty jag kan återigen se. I sin ambition att ur en ensam människa skapa förbehållslös kärlek, skapade de, mina damer och herrar, ett monster.  

Så igår när jag klev av tunnelbanan passerade jag ett glatt gäng nysvenskar. De skrattade och förnöjdes i gruppen och hade i sin egen värld svårt att orientera sig bland alla människor. Mannen som gick bredvid mig mumlade bittert: "Ja, dom har det allt bra...", och ytterligare ord jag inte kunde tyda. Jag sa ingenting utan fortsatte tyst uppför gången.