spaderlord

Jag vaknar från en dröm; att jag sitter vid ett runt bord med tolv bastanta stolar. Rummet är tomt sånär som på elva manshöga silverminkar som snyggt och prydligt sitter uppflugna runt bordet. De stirrar alla på mig, som väntade de på ett utlåtande. Hade jag begärt ordet men glömt vad jag skulle säga?

Jag äter frukost vid datorn, tillsammans med ett utdrag från inledningen till min D-uppsats. I bakgrunden snurrar Sad, Sad City över bruset från gatan utanför. Vid åsynen av det jag skrev föregående natt, stycken jag då förlikat mig med, har jag svårt att försvara varför jag ens tagit mig ur sängen. Jag undrar samtidigt vad det ska bli av mig. Vad som, så att säga, ska hända sen?

Vagnen går 09:15. Bredvid mig står en kvinna insvept i svarta skynken och sjalar. Ur en tunn springa kikar två mörkbruna ögon mot mig som från en urgammal arabisk saga. Under dessa svarta svep kan vem som helst gömma sig, tänker jag. Kvinnan kysser sin väninna på båda kinderna och försvinner.

Klockan tio har jag handledarmöte med Bengt. Han undrar om det geografiska perspektivet. Klockan elva möter jag mina GIS-kursare, för ytterligare bekräftelse om att jag faktiskt är smartast i gruppen. Och då är jag inte särskilt smart. Undrar om det säger något om mitt val av utbildning.

Lunch. Philip ska bygga min hemsida, och formge omslaget till Kongo/Kinshasa. Vi äter indiskt i Hagaparken tillsammans med underfundiga och extroverta kontemplationer.. Jag läger inte märke till att solen går i moln över alla mammor och leksaker. Jag frågar Philip om han vill medverka i min dokumentärfilm. Han är nämligen född 1981.

Det pratas om torsdags-AW, runt fem på något närbeläget och billigt etablissemang som stinker piss och frustration.  Jag dricker cola under tystnad men tvingas lyssna till när GIS-kursarna utbyter anekdoter om livets diverse banaliteter. Min ursprungliga tes bekräftas när jag lite försynt försöker motbevisa Johans vardagsfilosofi. Han tittar frågande på mig och upprepar det han sagt. Jag ursäktar mig för att vomera på toaletten.

Jag tar vagnen tillbaka ut på ön. Jag passerar säkert hundra olika människor på min väg, men lägger inte märkte till något av dem. Jag är avstängd, längtar hem till ensamheten. Till att återigen få spendera kvällen med ingen annan än mig själv och på så sätt slippa direktkontakt med världen och människorna. Jag har mycket effektivt skurit av alla mina band och är därför extra irriterad på allt och alla som just här och nu befinner sig så nära inpå. När jag tänker på att deras existens skymmer min sikt blir jag än mer arg.

Hemma somnar jag slutligen, till ljudet av kylskåpet i köket och suset i innerörat.  På sistone har det blivit lättare att finna sömnens befriande koma men när jag öppnar ögonen är jag återigen tillbaka vid det runda bordet. Minkarna har fortfarande ögonen på mig som hade jag aldrig varit borta. Förväntansfulla, dömande. När jag öppnar munnen för att tala, för att delge min plan, är det inga mänskliga ord som lämnar mina läppar. De låter mer som en gnagares pipiga läten och minkarna runt bordet nickar instämmande. Jag undrar vad det är jag säger och vad det är vi planerar runt det runda bordet. Det kanske visar sig imorgon.