spaderlord

Jaha, då har så äntligen den omtalade opponeringen ägt rum, och vilken opponeringen sen. Mina värsta farhågor har tyvärr blivit besannade, om att det ännu finns fördomsfulla människor högt upp på den akademiska och intellektuella stegen. För första gången i mitt liv stod jag så ansikte mot ansikte med rasismens fula tryne, blev utsatt för många fula knep, anklagad för att vara en simpel plagiator och tillika särbehandla bland medstudenter. Jag är upprörd.

Ni vet vid det här laget att jag är en rättskaffens man med en hög nivå civilkurage och med bägge fötterna på en solid moralisk bas. Jag kan vara hård ibland, men jag är alltid rättvis, ibland lite plump och uppfattas nog även som arrogant, men i så fall endast för att jag står för det jag tycker och inte är rädd för att visa det. Dessa är egenskaper som i hög grad förknippas med det folk jag tillhör och tillika fattas det folk min examinator tillhör. Hon är en kvinna jag stött på titt som tätt under utbildningen och först trodde jag bara att hon som alla andra kvinnor i hennes ålder hade svårt att genomlida sin kvinnokropps omvälvande förändringsprocess, att den förkrossande känslan av tomhet blivit henne övermäktig. Detta är inget skäl till hat anser jag, men saknar man låter man sina hormoner och humör löpa amok finns risken att andra människor råkar riktigt illa ut. Nu har det dock visat sig att det förakt hon visat mig från ruta ett inte hade genetiska betingelser utan snarare berodde på något mycket, mycket värre. Att hon är en jävla rasist. Men vi tar det från början.

Under gårdagens opponeringen uppstod åtskilliga situationer då hennes rätta jag fick tillfälle att visa sig. Samtidigt vilade en något olustig känsla i rummet under samineriets samtliga tre timmarna, en känsla som är svår att beskriva men som jag tror offren vid Auschwitz och Dachau-Birkenau nog fick avkänna. Det började med att hon vägrade se mig i ögonen. Hon riktade större delen av sin fokus på min opponent på andra sidan bordet, med vilken hon tycktes ha en mycket förnöjsam och intressant konversation. De fåtal tillfällen hon tvingade sig att svinga över sitt anlete mot mig, varade ögonkontakten i bara några få plågsamma sekunder. Därutöver hade hon heller inga problem att inbjuda min opponent i stora leenden och skojfriska aforismer, vilka helt uteblev när hon illsket tillät sig blänga på mig. Till saken hör att min opponent är från Mariestad.

Senare under opponeringen anklagar hon mig för en rad saker, naturligtvis helt ogrundade, men jag skulle vilja fokusera på det värsta hon kallade mig. Hon påstod nämligen att jag plagierat stora delar av den teoretiska ansatsen, att jag mer eller mindre skrivit av text från böcker och lemmat in i min uppsats. Detta är en ganska allvarlig anklagelse på akademisk nivå, som kan få allvarliga påföljder. Ni förstår säkert min indignation inför denna förorätt då jag aldrig i mitt liv stulit något och än mindre skulle besudla mig själv eller någon annan med en sådan handling. Avslutningsvis påstod hon att mitt språk var "mycket" dåligt, och att jag borde skämmas för alla stavfel.

Allt detta är naturligtvis inte ett tecken på rasism, men när min opponents uppsats skulle behandlas, ni vet han från Mariestad, lät det annorlunda. Mannen är uttalad dyslexisk, men "...inte märktes det för du och din handledare (som för övrigt är från Göteborg) har väl varit så flitiga så. Jag har två dyslexiska barn så jag vet precis..." Smör, smör, smör! "Oj, här har du visst använt wikipedia.org som källa, så tokigt..." "Uppsatsen saknar substan och relevans men det gör väl inget så länge du kommer från västkusten..."

När jag tänker efter har hon (läs rasisten) aldrig gillat mig. Hon gillar inte dom som kommer så att säga från min kant, utan de som har den där lite käcka brytningen, ni vet dem som bara ler åt allt man säger och kan slänga käft med allt och alla utan. Ni vet dem som saknar djup och komplexitet, som sväljer allt man säger och är lika tomma innan som efter varje enskild händelse. Jag vet att du vet vad jag menar Påsen, för säga vad man vill om din käckhet, ditt djup och din komplexitet, så märks de knappast på ditt lite släpiga Trollhättan-mål. Jag säger vi drar från det här stället. Jag har börjat tröttna i vilket fall. 

Grattis Skrammel, förresten. Må lyckan stå dig bi.