spaderlord

I Nina Simones version av sinnerman så hinner man igenom en regnbågsskala av känslor innan låten, tio minuter efter start, ebbar ut. Feeling good är inte mindre känslosam. Hennes bipolaritet slår alla dagens hittepå-artisters inne-psykbryt. Hon blev diagnosticerad som bipolär någon gång i trettioårsåldern men detta blev inte känt för än långt senare. Om jag vore artist idag så skulle jag också vilja vara bipolär och göra lika bra musik som Nina Simone. Det är för all del synd att all musik idag låter som ett känslomässigt kallhygge i jämförelse med Nina, men frågan är om man kommer göra bättre musik efter att ha fått någon form av diagnos, så som många artister verkar tro. Skjut en grannpojke med luftpistol för att hans skratt stör din koncentration, så som Nina gjorde, sedan kan jag börja tro på att du har problem med humöret.

Det måste vara svårt att göra musik idag, med tanke på att det händer så mycket mindre i vår närmiljö om man jämför med vad som hände på Nina Simones och Billie Holidays tid och i det samhälle de växt upp i. Det finns inte samma anledning att skriva låtar som Mississippi Goddam idag, för man skjuter inte ihjäl svarta småflickor i någon större utsträckning i västvärlden längre, så som skedde i Sixteenth Street Baptist Church i Alabama.

Det måste hur som helst finnas saker kvar att skriva om, saker att känna och tycka. Det händer väl saker i andra delar av världen om inte annat, saker som man kan bli upprörd över.

Min poäng är hur som helst att det inte är försvarbart att göra en låt som den senaste bip bap baba bap låten som dessutom blir spelad i radio hela tiden: Cidinho & Doca - Rap Das Armas (Parapapapa). I sydamerika så måste det väl fortfarande finnas saker att skriva om? Det bör också finnas talangfulla musiker, så vad faan? Att den är med i den i övrigt fantastiska och tankeväckande filmen Tropa de Elite ser jag som någon form av ironi.