spaderlord

Det sorgliga är inte att vi gör det, det går an, så länga allt fungerar så som vi trott det ska göra. Men, när vi konfronteras med det kontrafaktiska i de levnadsregler vi anammat så händer något. När andra jobbat extra i fyrtio år och snålat in på "lyxen" för att ha en fin pension för att sedan få beskedet om den dödliga sjukdomen i brevlådan samma dag de går från jobbet med guldklockan för lång och trogen tjänst på armen, och du hör om det, då händer något. Det borde hända något. Då är vi tvungna att utvärdera, tänka om. Hoppas jag. I många fall är det nog så. Det är uppfattningen jag har fått. När jag pratar med föräldrar till cancersjuka barn. Med andra som själva har dödlig cancer. Med somliga vars fru dött i cancer. Med åter andra som fått drömmen om det perfekta, konsumistiska livet krossat av oförutsägbara missöden. Om rätt förutsättningar finns så lägger de om sina liv för att passa dem. Inte för att kunna köpa så många saker som möjligt, utan för att de ska kunna förse sig med de saker som faktiskt betyder något för dem. Ibland är detta tragiskt nog någon form av religion, ibland är det ett hus på landet, ibland en halvtidstjänst och en eller flera icke inkomstbringande sysslor.

Tänker man ett steg längre så inser man att man har gjort mer skada än nytta. Hur klyschigt det än låter så kommer den jord som våra barn ärver att vara i sämre skick än när vi ärvde den. Vi har bidragit till att nöta ner den lilla kula vi kallar fast mark till skit och gift och enorma plantager av grödor som vi egentligen inte vill ha. De kakor (och i stort sett allt annat livsmedel, rengöringsmedel, skönhetsprodukter, bio-bränslen) vi köper innehåller palmolja, som odlas i sådana mängder att så gott som all regnskog måste skövlas för att plantagen ska få plats. Vårt behov av att tvätta sönder våra kläder för att vara fina gör att vi slänger tusentals ton av både naturliga och syntetiska tyger på tippen varje år. Vårt behov av att lukta gott och ha len hy, och dessutom lena, nya kläder gör dessutom att vi får vansinniga genetiska rubbningar, då kemikalierna inte bara förstör naturen utan oss, då många av dem går rakt in i blodet, rakt genom huden. Vi ersätter sedan regnskogen (och för all del den svenska skogen) med homogeniserad skitskog (eller svensk granskog) som inte fyller någon som helst funktion, förutom att förära våra företag med en plats på listan över miljömedvetna sådana. Vi ökar produktionstakten för att fylla marknadens "krav" och allt leder till en massa otäcka effekter som alla förfasas över, men som ingen inser vad de har för del i.

Lycka är inte lugn, ro, en promenad i skogen, en fin solnedgång. Det är snarare lite kitschigt, nästan fult. Lycka är att ha en ren bil, en jacka som "uttrycker din personlighet", ett kök i sällsynt grekisk marmor, en rasren hund utan genetiska missbildningar (svårare och svårare att hitta, då det ena ger det andra), en soffa som matchar tapeterna och ett jobb som anses "fint" av andra. Jobbet är det viktigaste. Jobbet är den du är.

Lyckobegreppet har blivit något väldigt mystiskt. Vi associerar lycka med så konstiga saker att vi inte riktigt vet vad det betyder. Man är nöjd så länge man inte gråter sig till sömns varje kväll. Om man gråter sig till sömns varje kväll så behöver man antingen terapi eller medicin.

Men att samhället som vi känner det är på upphällningen, är på väg att gå under, på väg att förändras till något nytt, det tror jag inte. Önsketänkande, fantasier, domedagsprofetsior utan grund. Vi får nog dras med den här skiten länge än. Allt annat skulle ta mig med den största överaskning.

Många djur kommer dagligen att få skinnet avdraget medan de lever så att vi kan ha päls på kragen på våra jackor innan vi tänker om. Många skogar kommer skövlas, många småbönder kommer skinnas, många livsfarliga kemikalier kommer uppfinnas, många dammar kommer byggas, många "mindervärdiga" samhällen kommer "anpassa sig", många hav kommer bli vattentäckt öken, många barn kommer inte att se skog innan de blir tjugo innan vi bränner samhällskontraktet som någon skrivit vårt namn på. Vi förstår helt enkelt inte bättre. Vi tror att samhället är vi och att vi vill oss väl.

Och jag sitter här och tycker inte om vad jag tycker, att jag skriver överflödiga, förut sagda ord som redan har avfärdats av bättre vetande. Små utbrott av missnöje mot allt som jag förväntas sträva mot, trots att jag vet att det är jag som har fel. Jag måste ha det där. Allt som alla andra vill ha. Mitt eget misslyckande enligt samhällets normer sjunker inte in, jag vägrar internalisera det. Jag Motsätter mig systemet som jag straffat ut mig ur, vilket inte är förvånande. Eller så vägrar jag lyckas enligt andras faktiskt rotsjuka, ogenomtänkta kriterier. Vem fan vet.