spaderlord

Trots de dåliga recensionerna så såg jag ikväll the rhum diary. Allt jag tänkte på var liknelsen med det oändligt antal apor som med ett oändligt antal skrivmaskiner och med oändlig tid till sitt förfogande till slut kommer att skriva shakespeares samlade verk. Hur vi inbillar oss att det finns konstnärliga värden medan allt tyder på att det är vi som är aporna som i oändligt antal i oändlighet ordbajsar fram några enstaka läsvärda texter, tutar fram några lyssningsbara låtar, några sebara kontverk. När den där norrmannen skrev att allt detta är någon form av livsuppehållande reflex som kommer av att vårt abnorma medvetande inte kan hantera insikten om vårt eget meningslösa varande så var han något på spåren. Vi måste ha något för händer för att inte inse att vår egen utplåning är det enda rimliga. Det vi kallar neuroser eller psykoser är kroppen som helt naturligt stöter bort skyddsmekanismerna, skygglapparna som döljer vår egentliga belägenhet (som ras och som individer) från vårt medvetande. Jag tilltalas av the rhum diary för att jag tror att filmens budskap råkar sammanfalla med saker som jag inbillar mig vara vikiga. Illusionen av min egen betydelse och mina åsikters nödvändighet upplevs som bekräftade genom somliga andra människors kreativa utsöndringar. Jag tror mig se min egen spegelbild i somliga författarskap. Tror mig förstå att jag delar vissa sanningar med andra. Känner gemenskap genom att stirra på samma punkt som någon annan tills jag tror mig se något gemensamt viktigt. Kör man bil tillräckligt länge så ser man tids nog saker som rör sig, kryper direkt på bilens vindruta. Lyssnar man tillräckligt länge i total tystnad så tycker man sig höra ljud. Hjärnan är gjord för att lura oss. När den inte lyckas skapa en världsbild där vi är dess meningsfulla centrum så är vi "sjuka". Jag tycker att the rhum diary är en bra film och jag skulle kunna motvera det på si och så vis. Men det betyder väl lika mycket som allt annat. Att vi orkar läsa det aporna skriver är förmodligen det mest sjukliga beteende vi uppvisar. Det visar tydligt på "friska" människors desperation att titta åt alla andra håll än åt det håll som allt egentligen pekar.