spaderlord

En stadsmänniska dras automatiskt in i ett sätt att leva, jobba, äta och vara. Det är mer eller mindre omöjligt att vara självförsörjande genom att odla sin mat eller på annat sätt komma runt stadens betvingande system. Man går till sitt jobb där man utför en specialicerad syssla, gärna monoton, som inte har med maten du äter att göra och sedan får du lön som du köper mat från konsum för. Vi har inget att göra med det vi lever av i egentlig mening. Allt vi stoppar i oss är producerat utanför stadens gränser och vi ser bara lastbilarna som kommer utfrån med livsmedel. Vi förväntas bidra med andra saker. Inte kläder, de tillverkas inte ens i samma land som vi befinner oss. Förmodligen jobbar man inte i en stad med något som har med vår egentliga överlevnad att göra. Möjligtvis sjukvård. Många jobb verkar gå ut på att tillhandahålla tjänster till företag som tillhandahåller andra tjänster till andra företag. Man bidrar till sin egen överlevnad på ett extremt indirekt sätt. Pengarna som sedan kommer in på kontot vet jag knappt hur de har hamnat där eller ur vems ficka de kommit från början.

Min tanke om att kunna bo i skogen någonstans och odla sin egen mat är på gränsen till ogenomförbar. Att odla sitt eget spannmål är svårt, oförutsägbart, tidskrävande och inte minst extremt påfrestande. Att ha sina egna djur kräver att man kan förse dem med spannmål. För att kunna ta hand om en bit skog krävs en traktor som kräver bensin som kräver monetära medel och interaktion med samhället utanför. Jag är uppvuxen vid stora åkrar som sås, besprutas och skördas med hjälp av stora maskiner. Jag vet inte ens hur man skulle kunna göra det i liten skala, för hand och när skörden slår fel så kommer oundvikligen svält att ta vid, både för mina djur och mig.

Jag är genom min okunskap och får jag väl tillägga, lathet, förvisad till att inrätta mig efter stadens system. Att motivera mig till att erbjuda ovilliga privatpersoner idiotiska telefonavtal eller att stå och öppna papplådor hela dagarna tycks mig nästan lika svårt som att odla min egen majs. Hur jag än vänder och vrider på det som jag kan göra i en stad så bidrar jag till något som jag inte tycker borde bidras till. System som jag inte tycker om, hierarkier jag föraktar, produkter jag inte tycker att någon borde köpa, mat som knappt är mat, kläder tillverkade under horribla omständigheter, berusningsmedel som stadsborna använder för att stå ut med att vara stadsbor, tjänster som ingen egentligen behöver. Vad skulle jag kunna bidra med som inte får mig att se ned på mig själv? Finns det någon syssla, förutom massmördare, som inte bidrar till att sakta men säkert nöta ned planeten till en livlös stenkula? Att leva är att nöta och tvärt om.

På tv såg jag en kvinna som bodde i hydda gjord av pinnar, papplådor och plastbitar. Hon får gå långa sträckor för att hämta smutsbrunt vatten. Hon jobbar med att plocka ved som hon byter mot en kopp mjölk och en näve mjöl. Hon och hennes barn äter ett mål mat om dagen. På nätterna så är det stor risk att man blir uppäten av hyenor, om man kan sova alls och på dagarna kan man bli ormbiten och uppäten av de andra rovdjur som dras till hålet där man hämtar vatten. Hon gör det, tänker jag. Hon lever som människor alltid gjort. Hon dricker blod som tappas från levande getter och begagnar en väldigt grundläggande byteshandel. Sedan kommer stora lastbilar. De lastar av säck efter säck med mjöl. Det visar sig att om kvinnan inte skulle få mjölet som via hjälporganisationer levereras till henne så skulle varken hon eller hennes barn kunna överleva. En kopp mjöl blandas i flera liter vatten för att få något som ser ut som välling. Det är det som är det egentliga målet med mat som hon och hennes barn dagligen stoppar i sig. Hon går trots detta ständigt hungrig. Beroende av stadsbors välvilja. Så långt från min självförsörjande dröm man kan komma. Hennes grannar, de som eldar hennes ved, jobbar med att skjuta utrotningshotade djur, helst primater, som blir uppskattad mat till stadsbor långt därifrån.

Jag sitter kvar här i ett av cirkusens nav, landets näst största stad. Folket på gatan tycks mig livsodugligt. Många är säkert experter på att öppna andras från kina importerade kartonger. Eller experter på att få folk att köpa andras saker, på att få folk att känna mening i att sälja andras saker, på att utbilda folk som ska peppa andra att sälja andras saker eller på att leda en grupp med folk som utbildar andra i konsten att peppa folk till att sälja andras saker. Många vet säkert inte , trots åtta timmar på jobbet, vad de faktiskt bidrar med. Reklam-radio på jobbet och reklam-tv på kvällen. Reklam-skyltar på vägen till jobbet och reklam-skyltar i mataffären. Jobbar extra för att kunna köpa större tv, vår egen reklamskylt som vi släpar in i våra hem. Vi förfasar oss över vad som enligt nyheterna, som visas mellan all reklam, händer i världen. Somliga ger pengar som går till mjöl som går till en kvinna i etiopien. Vad gör vi? Hur påverkar vi som världens enda utpräglade konsument-djur resten av världen? Går det ens att reda ut? Finns det något att vinna på att reda ut det? Skulle vi kunna lägga om vår livsstil, gå tillbaka till våra rötter om vi nu ville det? Nej, det tror jag inte. Skulle jag vilja det? Nej, det tror jag inte. Många verkar hitta någon mening i att hålla liv i så många människor i världen som möjligt. Varför då? För att deras barnbarn ska kunna växa upp i ett "bättre" samhälle där de kan jobba med att sälja platt-tv till folk för att själva kunna köpa platt-tv? Är det något som jag skulle vilja syssla med, att hålla liv i så många som möjligt? Nej, jag tror inte det. Jag föredrar att sitta här som råttan i fällan och fundera över det. Det verkar vara min lott. Meningslöst funderande. Fyller jag någon funktion? Nej, jag tror inte det. Men det gör, när allt kommer kring, inte någon annan heller.