spaderlord

Framtidstron går i perioder, lite som konjunkturen. När framtidstron var som starkast i början av 1900-talet så skapades futurismen, förmodligen den mest enkelspåriga manifestation av framtidstro som någonsin funnits. Allt gammalt skulle inte bara förkastas, utan handgripligen förstöras för att lämna plats åt en ny värld av maskiner och fart, en värld byggd för den framtida människan som hör oljudet som ljudet av en befriande utveckling. Förknippar vi idag utveckling med frihet? Varför använder vi ordet "utveckling" endast om det föregås av ordet "hållbar"? Någonting har hänt, något har uppdagats om utvecklingen, det är inte längre positivt laddat. I alla fall inte i samma betydelse som Marinetti använde ordet. Idag är utveckling sådant som solpaneler och elbilar, sådant som är tyst och långsamt. Man kanske kan använda ordet skonsam utveckling. Vi är rädda för att kineserna ska "utvecklas". När Kina dras med samma oljebehov som vi, då har "utvecklingen" förstört planeten. Somliga hävdar att vi här i väst, genom "utveckling" redan förstört mer än vad som går att reparera. Jag är för egen del inte oroad över planeten, jag tror den reder sig. Vad vi ska göra med oss själva, hur vi ska motivera vår egen existens, det tror jag är problemet.

Varifrån ska nästa våg av framtidstro komma? Vad skulle vi möjligtvis ha att se fram mot? Vårt välbefinnande kommer defenitivt inte att öka om man räknar fram till och med vår pension. Det är enkel matte att det inte kommer att finnas tillräckligt många unga för att ta hand om de gamla. Inte bara i Sverige, utan i världen, framförallt i Kina som kommer att gå något fasansfullt till mötes redan under vår förmodade livstid, då deras enbarnspolitik kommer att mynna ut i ett gyckel med allt vad äldreomsorg någonsin hetat.

Så, ska vi klamra oss fast vid våra ideal om äldres rätt till ett drägligt liv och därmed krossa våra barnbarn under vår gemensamma tyngd, eller ska vi förkasta vårt eget välbefinnande och/eller vår livslängd för att våra barnbarn ska kunna frodas?

Kommer "den osynliga handen" att rädda oss? Kommer marknadskrafterna förse oss med mer folk, så som den av somliga förväntas sköta om oss på egen hand om den lämnas ostörd och obegränsad? Eller kommer den att krossa pensionärerna för att de inte längre bidrar till samhället?

Vi fås att tro att världsekonomin är en naturkraft, precis lika ofrånkomlig och kompromisslös som tyngdlagen. Vi vet inte längre var våra inrotade, nedärvda traditionalistiska värderingar kommer från. Dubbel ögonbindel, så att säga. Har vi någon aning om någonting, styr vi själva över något alls? Fråga någon om vad människovärdet består i och det givna svaret blir: Alla människor är lika mycket värda. Det är det enda som gemene man har att säga om det. Min naturliga reaktion är: Jaha? Varför? Utan en ideologisk, moralfilosofisk grund att stå på så är vårt överkomplicerade samhälle ett fläskberg på lerfötter. De så kallade värderingar som är förhäskande i vårt lilla grisland finns enbart av hävd, ungefär som Julafton. Ingen vet riktigt varför de finns, hur de kommit till, vad de innebär, hur eller varför de ska efterlevas. Precis som i matte så måste en fullständig redovisning göras av hur problemet är löst. Man kan inte bara säga svaret 523 och tro att man ska få rätt på provet. Påståenden om värderingar utan motivation är lika gångbara som en nysning i fråga om samhällsbygge. Därför låtsas vi att ekonomin är en bångstyrig best som förstör vissa människor och höjer vissa till skyarna på eget bevåg och helt godtyckligt, för att vi ska slippa ansvar för att vi inte lever efter våra värderingar. Vi kompletterar vår okunnighet med ignorans. Barnen som dör i avlägsna världsdelar är lika mycket värda som oss. De dementa pensionärerna som sitter i sin egen avföring på underbemannade boenden är lika mycket värda som Ingvar Kamprad. Jaha? Varför? Hur? Vad innebär det? Är det i pengar räknat?

Marinettis futurism förknippas idag med faschism. Hur skulle vi kunna försvara en ny framtidstro? Vilka av vårt samhälles värderingar skulle vi kunna tänka oss att se över och sedan ge upp, döma ut?

Det enklaste är att göra som idag: Att fullkomligt ignorera ifall vi lever som vi lär. Att låta alla stora "civilisationer" gå under av sin egen orimlighet, liksom många redan gjort genom tiderna. Att låta världens små klickar av "urbefolkning" leva ostört i sina klaner. Om någon frågar mig om vad som kommer fälla just vårt samhällsbygge så kommer jag att svara bristen på motivation för varje enskild individ. När antalet lyckopiller förbrukade i Sverige per dag kommer att överstiga mängden äten potatis per dag sammanlagt med antalet klappade djur per dag så kommer skiten att lösa upp sig själv. När över hälften av sveriges befolkning har fått diagnosen "bipolär sjukdom" så finns det inte tillräckligt många maskrosor att blåsa fröna av. När terapigrupperna blev fler än vävkurserna så borde vi ha reagerat. När vi flyttade från landsbyggden till storstaden så spikade vi igen vår egen kista. När självmordsförsöken bland tonåringar blev fler än de osjälviska handlingarna mellan okända människor så brann redan stadsmurarna. Jag ska starta en fabrik som tillverkar färdigknutna galgknutar och cyanidkapslar.
Självutplåning är den enda egentliga framtidsbranschen. Jag hoppas att vi kommer orka hissa flaggan för att kunna sjunka med den i topp. Att vi kommer att orka gapa och skrika åt andra nationer och kulturer att de har fel, att det är vi som är de upplysta. Att de är barbarer i jämförelse med oss. Att de borde anamma vår sista och mest lättmotiverade värdering: Självföraktet.