PRAKTIKANTEN: Måltidsköttet

Det är med stor tacksamhet jag tillträder PRAKTIKANTENS post utan att för den sakens skull ha den minsta aning om vad som förväntas av mig. Jag minns Påsens ord: "Så länge ditt hjärta är rent och rättfärdigt; så länge din röst förgör ondskan och bringar ljus i mörkret; så länge du är sanningens man så är du min man." Men jag skiter i allt det där. Ärligt talat har jag aldrig läst Påsens blogg och kommer aldrig att göra det heller. Jag tar bara tillfället i akt att för första gången på länge (och det här inser jag kanske lite i senaste laget) få höras, att få synar och märkas. Det är ett kladdigt ställe dit jag tar er och där vattnats det i munnen som när man sakta, sakta sliter benen av en syrsa eller spindel man hittat. Men nog om mig och mer om mitt senaste möte.


Jag vill berätta om hängivenheten själv. Under dryga två månader fascinerades jag av hennes kärlek, beundran och ödmjukhet gentemot måltidsköttet. Hon var till "det röda guldet" så dedikerad så uppslukad att det ibland framstod som helt groteskt. Vid middagsbordet kunde jag ibland se kilovis av läckerheter gå sitt öde tillmötes som när man nollställer en etch-a-sketch. Jag hade inte förstånd att blir rädd, inte i början i alla fall. Den första varningssignalen kom när jag öppnade kökslådorna. Den andra när boskapen började gå omvägar runt kvarteret.


Jag har egentligen ingenting emot läckerheter som köttbullar, prinskorv, falukorv, fläskkorv, pölsa, rimmat fläsk, skinka, spjäll, filéer såväl fläsk, oxe och vilt, så jag var bara glad att jag äntligen träffat någon lika sund som jag. Det var först långt senare jag kunde se min egen sjukdom i hennes. Sittningarna blev längre och längre, kolhydraterna färre och färre, jag började inse vad jag gett mig in i. Jag började tvivla på mina val och på oss. Jag kände inte igen mig själv och bestämde mig för att göra slut. Vad hade jag att förlora egentligen? Den kvällen smakade hon biff, överallt, och när hon kom hörde jag henne råma. Hennes hår luktade foder, huden som mocka. Det sista som hände, hände på dödens golv; den sista synen en lång rödmålad sträng; den sista doften av metall; de sista ljuden från bultpistolen ovanför vänster öra. Jag kände ingen skuld för det som hänt. Jag kände mig snarare som Åke Green.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0