spaderlord

Det är söndag och jag har spenderat halva förmiddagen med att vela mellan hjärndödande TV-surfande och hjärndöd stiltje framför datormaskinen. Mina val är ringa och de verkar bli färre samtidigt som jag bara blir äldre och äldre för varje sekund som går. Varför satte jag klockan på 10:00 och varför gick jag upp när den ringde? Varför låg jag inte kvar och lät sömnens söta kur ta hand om även den här söndagen? Jag vet inte. Förr trodde jag att tiden var min vän men jag inte så säker längre. Främst med tanke på dess långa och djupa spår i mitt ansikte. Jag tar en dusch för att fördriva tiden, jag dricker kaffe och diskar, men snart befinner jag mig återigen framför TV:n.

Men, så händer något mirakulösa, häpnadsväckande och fantastiskt. Tummen tvekar över >>-knappen, stannar på TV4 och på reprisen av "Let's dance" vid ljuden av ljuv musik. Det jag hör är första elastiska triolriffen från I want you back tamt framfört av en brokig TV4-orkester framför en röd och lila dekor. Mitt på golvet står Mat-Tina och tar sina första staplande stegen in i TV-historien. Numret hon framför tillsammans med sin skönhetsopererade och platinablonda partner varar inte längre än en minut men under denna minut förvandlas min söndag. Denna minut fyller igen hållet i mitt bröst med stora klumpar karibiskt ljus och värme.

När det är över märker jag att jag slutat andas, och fastän ljusen, skratten och musiken dämpats sitter jag fortfarande med ett brett leende över läpparna. Mina händer skakar, resten av kroppen är orörlig och jag har slutat blinka. Jag är helt låst. Jag känner att vad som helst kan få hända för vad som än kommer min väg, står ändå på toppen av världen.