Ett fattigt vrak i dyningarna efter helgens spritstorm
Det är rubriken jag önskar att jag gjort mig förtjänt av. En mer sanningsenlig rubrik skulle vara: "Tråkig föredetting har slagit rot i soffan". Eller "Helgen: Ett bad och två öl med pannkakor".
I rosens namn har fått vika för Gösta berlings saga. Inte för att den första var tråkig, utan för att den andra relaterar lite till det jag borde läsa. De liknar varandra lite i tempo, tycker jag. Det händer inget i onödan. Det tycker jag om. Det kan jag relatera till.
Jag var precis inne på en blogg som en kommentar var länkad till. Hon hade en lista på säkert tjugo punkter med saker som hon ville ha gjort innan hon dör eller något sådant. Inga småsaker heller. Min egen parasiterande bandmaskstillvaro blev än mer uppenbar. Större saker som mål och mening undflyr. Stordåd uteblir. Har jag några styrkor eller förmågor så har de inte gjort sig hörda. På gott och ont.
Dagens stora skyar är morgondagens tårar som Tom säger.
När jag var och simmade med PRAKTIKANTEN så pratade vi lite löst om den avsaknad av sorg som skulle infinna sig efter samtliga människors hädangång. Om alla går bort så är inte det sorgligt. Det enda sorgliga med att en människa går in i mörkret är att det finns människor kvar som sörjer. Sommaren 1347 så började en av de sorgligaste avsnitten av europas historia. En fjärdedel av europas befolkning strök med och på vissa ställen försvann tre femtedelar av människorna i den grisigaste av sjukdomar. Detta måste vara ett bra klimat för att maximera sorgen hos befolkningen. Så många är borta att alla har flera att sörja men tillräckligt många är kvar för att sorgen ska vara kvantitativt enorm. Jag undrar om man är mest ledsen över att ens nära och kära gått hädan eller om man är mest glad över att ha klarat sig. Detta var bara första vågen av pest. Den återkom fem gånger.
Om jag satte mig ner och gjorde en lista över saker som jag skulle vilja uppnå och sedan sätta ut att göra detta, skulle denna strävan berika mitt liv? Skulle jag på vägen lära mig saker om mig själv och andra och dessutom med lite tur få tillfälle att lägga till något i mitt CV? Eller skulle jag bara understryka meningslösheten i alla försök till bildning och uppskattning? När målet är nått, skulle jag känna att jag har gjort något och känna tillfredställelse däröver eller skulle åsynen av den oförändrade helhetsbilden stampa in tänderna på mig och lämna mig döende? Jag tar inga chanser. Det blir ingen lista.
I rosens namn har fått vika för Gösta berlings saga. Inte för att den första var tråkig, utan för att den andra relaterar lite till det jag borde läsa. De liknar varandra lite i tempo, tycker jag. Det händer inget i onödan. Det tycker jag om. Det kan jag relatera till.
Jag var precis inne på en blogg som en kommentar var länkad till. Hon hade en lista på säkert tjugo punkter med saker som hon ville ha gjort innan hon dör eller något sådant. Inga småsaker heller. Min egen parasiterande bandmaskstillvaro blev än mer uppenbar. Större saker som mål och mening undflyr. Stordåd uteblir. Har jag några styrkor eller förmågor så har de inte gjort sig hörda. På gott och ont.
Dagens stora skyar är morgondagens tårar som Tom säger.
När jag var och simmade med PRAKTIKANTEN så pratade vi lite löst om den avsaknad av sorg som skulle infinna sig efter samtliga människors hädangång. Om alla går bort så är inte det sorgligt. Det enda sorgliga med att en människa går in i mörkret är att det finns människor kvar som sörjer. Sommaren 1347 så började en av de sorgligaste avsnitten av europas historia. En fjärdedel av europas befolkning strök med och på vissa ställen försvann tre femtedelar av människorna i den grisigaste av sjukdomar. Detta måste vara ett bra klimat för att maximera sorgen hos befolkningen. Så många är borta att alla har flera att sörja men tillräckligt många är kvar för att sorgen ska vara kvantitativt enorm. Jag undrar om man är mest ledsen över att ens nära och kära gått hädan eller om man är mest glad över att ha klarat sig. Detta var bara första vågen av pest. Den återkom fem gånger.
Om jag satte mig ner och gjorde en lista över saker som jag skulle vilja uppnå och sedan sätta ut att göra detta, skulle denna strävan berika mitt liv? Skulle jag på vägen lära mig saker om mig själv och andra och dessutom med lite tur få tillfälle att lägga till något i mitt CV? Eller skulle jag bara understryka meningslösheten i alla försök till bildning och uppskattning? När målet är nått, skulle jag känna att jag har gjort något och känna tillfredställelse däröver eller skulle åsynen av den oförändrade helhetsbilden stampa in tänderna på mig och lämna mig döende? Jag tar inga chanser. Det blir ingen lista.
Kommentarer
Postat av: varanen
du är ju åtminstone väldigt bra på att uppdatera din blogg.
Trackback
