spaderlord

För tillfället gör jag allt jag inte borde. Med bara ett par hundra sidor kvar att läsa i Udolphos mysterier så har jag gått in i vad långdistanslöpare kallar för "väggen". Mina koncentrationssvårigheter gnager på det sjukligas gräns. Istället för att läsa så äter jag nachos med tabasco på och lyssnar på Beethovens nia.
Freude trinken alle Wesen An den Brüsten der Natur, ylar någon av Berlins bättre operasångare utan att jag håller med. I helgen drack jag kanske lite lycka men snarare ur Bacchus mansbröst än ur moder naturs. Helgen är hur som helst över och alla inblandade är vid liv. Man får vara glad för det lilla.

Alla böcker jag har läst det senaste innehåller människor som gråter för ingenting. Jag kommer osökt att tänka på Foo Fighters video till "long road to ruin" där Dave Grohl gråter konstant.  Nu börjar jag bli sugen på  att   förhålla mig på samma sätt till livet, ungefär som en tjugohundratalets Werther. Jag ska gråta när jag ser en solnedgång eller  fin natur, när jag tänker på hur snälla mina vänner är och när jag skäms eller ångrar något eller bara för sakens skull. Moden kommer alltig tillbaka sägs det och jag tycker att det är dags för en nyromantik här i Sverige. Föreställ er vilka fantastiska scener man skulle kunna skapa när man gråter i kön på konsum eller när folk provocerar en på krogen. För att inte tala om  när man går på bokrean eller när man har sex. Om jag börjar med detta så lovar jag att andra kommer att följa i mina fotspår och bemöta alla livets skeden med tårar. Överkänslighetens morgon gryr.