spaderlord

Det jag nu kommer att berätta kommer att för era härdade små öron att låta som en lögn. Men, kära läsare, jag svär på min mors ögon att det är sanning. När jag klev av tricken vid middagstid så möttes jag av en så storslagen syn att jag helt har slutat sörja mitt utdragna krukväxtmord. På väg mot mig med ett helt vardagligt men vindbitet ansiktsuttryck kom en riktig sjöbjörn. Marinblå skepparmössa, matchande dubbelknäppt kaptensrock med guldknappar, grå polisonger och ögon som skådat de sju haven. Det bästa av allt har jag sparat till sist. Han bar på en full låda med whisky.

Denna upplevelse varade säkert bara i några korta ögonblick men fick mig att tänka på listan jag skrivit om tidigare. Den som listar saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Från att ha varit helt tom så har den nu på bara en eftermiddag fyllts med tre punkter. Den första är såklart att jag vid sextio års ålder ska gå till sjöss och bli en riktig sjöbjörn.

Den andra punkten inspirerades av en insändare på NWT.se (Nya Wermlands-Tidningen). Någon hade skickat in insändaren under namnet "Orolig förälder" vilket först fick mig att misstänka att det hela var ett skämt av något slag. Insändaren hade rubriken "Nidingsdåd på förskola" vilket såklart leder tankarna till pedofili och barnamord, men i dagens språkurvattnade tidningar kan ett nidingsdåd uppenbarligen vara ett omkullsparkat staket. Jag undrar vad som krävs för ett nidingsdåd idag, för att nidingen i fråga ska nekas begravning i vigd jord. Förr var det vanligt att självmördare och annat lömskt folk blev begravda vid en avrättningsplats eller dylikt. Med dagens standard så undrar jag om ens ett folkmord är nog för att slippa jorfästning bland avlidna släktingar och vänner. Inte ens Sigvard "Thurneman" Nilsson begravdes i ovigd jord, utan begravdes i stället på en kyrkogård i smyg, så att den hatiska ortsbefolkningen inte skulle märka något.

Mina två sista mål är alltså att begå ett så nesligt nidingsdåd (2) att jag begravs i smyg i ovigd jord (3). Ett stordåd av legendariska mått. Jag känner på mig att det kommer att krävas tålamod, talang och planering av Jönssonligans kaliber. Men med våren kommer nya krafter och friska tag. Bara för några dagar sedan var jag nära att hamna i slagsmål med några tonåriga förortstjejer på spårvagnen för första gången på länge, så det känns som om mitt liv tagit en vänding åt det bättre. Den som väntar på något gott...