spaderlord

Det blir mer och mer tydligt för var dag som går att jag är en sådan som kommer att lagra allt ont som någonsin gjorts mot mig för att sedan skjuta någon spenslig stackare i ryggen för att han av misstag gått före mig i kön till kassan på konsum. Min medvetenhet om detta ger mig dock ett val. Antingen får jag börja släppa ut lite ånga i taget eller så får jag börja lagra den utrustning som krävs för att bli landets mest nitiske massmördare. Nåja, nu är det i ärlighetens namn inte riktigt så illa som jag beskrivit ovan. Som tur är så har jag min sambo som tvingar ur mig all ånga som byggs upp med jämna mellanrum, helt enkelt genom att reta mig tills jag spricker. Detta är ett mödosamt och slitsamt arbete för henne såklart men hon kämpar nitiskt på utan att få så mycket som ett tack. Vardagshjältar, vad skulle vi göra utan dem?