spaderlord

Idag slog det mig att de dagar jag genomlider nu faktiskt hade kunnat spenderas på att göra något jag tycker om. Att säga att dagarna inte kommer igen är riktigt tantklyschigt platittyd-skitsnack men det var nog det som slog mig. Sedan kom jag på att jag inte heller ser fram mot något så att tiden går spelar ingen större roll. Det känns som att jag befinner mig i ett vakuum för alla dagar är de samma men tiden måste alltjämt vara linjär och konstant. Imorse gick jag upp kvart över fyra istället för halv fem, åt en leverpastejsmörgås, kom tio minuter sent till jobbet igen, körde truck, undvek mina nuvarande arbets"kamrater" som slår alla tiders bottenrekord sedan den tatuerade killen blev sjuk, åt två leverpastejsmackor på första rasten, körde mer truck, rökte en cigg på andra rasten, kom tillbaka från jobbet helt förstörd och somnade i soffan, vaknade och såg på "Camp Lazlo" på tv, somnade igen, zappade tills nu, har fortfarande inte orkat äta middag. Summa summarum har jag skaffat lite pengar men inget mer. Den knappa sömnen gör att jag får minnesluckor, koncentrationssvårigheter och huvudvärk. Jag förtvinar själsligt då jag inte ens orkar öppna en bok. Igår gick "Dödsdansen" av Strindberg på svt (vilket förmodligen är det bästa på tv sedan förra julen) men jag kunde bara se halva för jag var tvungen att sova. Min utflykt till mitt hem i helgen resulterade i åttahundra kronor i böter och en ihållande hemlängtan efter återkomsten. Att träffa alla trevliga och att göra något trevligt kontrasterar starkt mot hur jag har det på veckorna. Nu ska jag lägga mig för kvällen. Att sova drömlöst är som att dö en stund.