Isolerad - fascinerad - raseriets dag
Utan telefon så saknar jag helt kontakt med omvärlden. Detta har visat sig vara ett lyckokast. Fullkomligt begravd i texter jag hittar, korsläser jag allt som jag kommer över. Hela dagen har olika versioner av Dies Irae från Requiem formligen dundrat genom lägenheten. Här kommer min lista på vilken som är bäst utifrån mitt blygsamma lekmannaperspektiv:
1. Armin Jordans tolkning av Dvoráks version är den som efter åtskilliga lyssningar gör störst intryck. Om jag maxar stereon så får jag någon form av extatisk dödsångest, vilket jag tror var meningen med hela hymnen när den skrevs på medeltiden. De inledande stråkarna sätter genast ribban för hur det bör kännas när en gammaltestamentlig Gud förvandlar vår värld till glödande kol och sedan fördömer levande och döda som felat till att brinna i tid och evighet.
2. Wiener Singverein, Wieanerfilharmonikerna, Hilde Zadek, Margerete Klose, Hilde Rosvaenge, Boris Christoff och Herbert Von Karajans tolkning av Verdis Dies. Den bristfälliga inspelningen tillsammans med en oöverträffad inlevelse från samtliga inblandade och någon form av ständigt dånande tordönstuta skapar en matta av ljud som genast skiljer sig från exempelvis Chicagos orkester och chorus tekniskt överlägsna inspelning.
3. Mozarts tonsättning av den gamla hymnen är den svagaste i min mening. Om man ändå envisas med att lyssna på den så är det Atlantas operaorkester och Chorus uppskruvade version som gäller. Man tror inte att jorden ska gå under och man känner inte samma gudsfruktan som inför Dvoráks eller Verdis tonsättningar men om den framförs rätt så känner man sig i alla fall måttligt stressad.
Klart är i alla fall att om man vill jaga sig själv till galenskap så är det den romersk-katolska kyrkans äldre mässor man ska vända sig till om man vill ha ett soundtrack. När man frenetiskt jagar information om kommunisternas helvetesmaskiner, teosofiska skrifter om karma, Sternligans mord på Folke Bernadotte eller om man bara vill ligga på golvet och bearbeta sin egen ensamhet en stund så finns det inget lika passande.
Efter att de fördömda blivit tystade,
lämnade åt de bittra lågorna,
kalla mig tillsammans med de välsignade
När man samtidigt läser Strindbergs Inferno och Goethes Faust så är allt på topp.
Detta är klassisk musik att köra ihjäl sig till.
1. Armin Jordans tolkning av Dvoráks version är den som efter åtskilliga lyssningar gör störst intryck. Om jag maxar stereon så får jag någon form av extatisk dödsångest, vilket jag tror var meningen med hela hymnen när den skrevs på medeltiden. De inledande stråkarna sätter genast ribban för hur det bör kännas när en gammaltestamentlig Gud förvandlar vår värld till glödande kol och sedan fördömer levande och döda som felat till att brinna i tid och evighet.
2. Wiener Singverein, Wieanerfilharmonikerna, Hilde Zadek, Margerete Klose, Hilde Rosvaenge, Boris Christoff och Herbert Von Karajans tolkning av Verdis Dies. Den bristfälliga inspelningen tillsammans med en oöverträffad inlevelse från samtliga inblandade och någon form av ständigt dånande tordönstuta skapar en matta av ljud som genast skiljer sig från exempelvis Chicagos orkester och chorus tekniskt överlägsna inspelning.
3. Mozarts tonsättning av den gamla hymnen är den svagaste i min mening. Om man ändå envisas med att lyssna på den så är det Atlantas operaorkester och Chorus uppskruvade version som gäller. Man tror inte att jorden ska gå under och man känner inte samma gudsfruktan som inför Dvoráks eller Verdis tonsättningar men om den framförs rätt så känner man sig i alla fall måttligt stressad.
Klart är i alla fall att om man vill jaga sig själv till galenskap så är det den romersk-katolska kyrkans äldre mässor man ska vända sig till om man vill ha ett soundtrack. När man frenetiskt jagar information om kommunisternas helvetesmaskiner, teosofiska skrifter om karma, Sternligans mord på Folke Bernadotte eller om man bara vill ligga på golvet och bearbeta sin egen ensamhet en stund så finns det inget lika passande.
Efter att de fördömda blivit tystade,
lämnade åt de bittra lågorna,
kalla mig tillsammans med de välsignade
När man samtidigt läser Strindbergs Inferno och Goethes Faust så är allt på topp.
Detta är klassisk musik att köra ihjäl sig till.
Kommentarer
Postat av: lilla a
hihi...tordönstuta, veckans ord! prosit!
Trackback
