spaderlord

Igår bevittnade jag och Röden något ytterst suspekt när vi skulle inhandla inlagda gurkor och nachos. När vi stod i kön till kassan på Willys så gled våra grannar in med var sin stol. Stolarna var svarta och hade två bågar som ryggstöd, vilket fick oss att associera dem med café-stolar. Förvånade iaktog vi hur grannarna föste in stolarna bakom disk, bredvid kassören, för att sedan gå in genom flipp-flopp-dörrarna till grönsaksavdelningen. Röden lade genast fram förslaget att vi borde sno stolarna i deras frånvaro, eftersom stolarna troligtvis redan var snodda. Jag var inte lika säker. Kanske var det affärens stolar som hade stått utanför och nu hade grannarna bara hjälpt till att ta in dom i skydd undan vandaler och ligister. Kanske var det kassörens stolar som grannarna hade lånat. Röden slog fast att vi var tvugna att ta det säkra före det osäkra men att vi ändå måste göra det enda rätta. Sagt och gjort! Medan jag uppehöll kassören med en fascinerande anekdot om den gamle skojige påven Pius IX och hans epilepsi så smög Röden runt honom och ollade båda stolarna, utstuderat nog med ryggen mot både kassören och kassakön. När vi gick hem så visste vi fortfarande inte vems stolarna var men om det var kassörens eller affärens så har de inte ont av vad de inte vet något av. Vi kände oss båda som Tom Cruise i Mission Impossible och resten av kvällen förlöpte under skratt och skryt om vårt mod och vår uppfinningsrikedom.