spaderlord

Man slår på radion ibland, mest för att komma ihåg att det finns något utanför lägenheten. Så fort den först låten börjar skvala, med toner och melodier man hört tusen gånger i andra låtar, blir man förbannad och stänger av. Så står man där i köket, återigen själv, lyssnar till droppandet från kranen. Står i badrummet och tittar i spegeln, upptäcker att huden är knottrig, att det blivit kyligt, man tar på sig en skjorta. När man kollat i köksskåpen för tredje eller fjärde gången, utan mål eller mening så sitter man i soffan lite. Droppandet hörs även till soffan. Ingen sorg, ingen leda, inte heller förebråelse eller skam. Det är vad det är. Man borde äta något, tänker man igen. Kaffet man druckit innehåller ingenting utom arom och koffein, vilket man förmodligen inte kan leva av. Men ur soffan kommer man inte. Är det verkligen droppandet från kranen? Är det inte klockan som tickar? Det spelar ingen som helst roll. Om sekunderna är längre eller kortare än intervallet mellan ljuden man uppfattar. Någon sade eller skrev att något bara är slöseri med tid om man tycker att det är slöseri med tid. Det må vara sant, men när man inte bryr sig då? Det tar som sagt fyra minuter att koka ett ägg...