spaderlord

Att alls kunna förmedla det som försiggår inuti är ingen självklarhet. De intrikata mekanismer som vi utvecklat i detta syfte  tar hänsyn till ytterst små detaljer i våra medmänniskors uttryck för att kunna skapa sig en förståelse av det som ska förmedlas. Ett litet ryck med huvudet, några knappt märkbara muskler som drar ihop sig runt ögonen, ett ögonkast utan egentligt mål för att släppa ögonkontakten, ett långsamt tillbakalutande av överkroppen, signaler om skepsis. Att vi ens har ett språk är förträffligt men mycket osannolikt. Vi kan inte bara göra oss förstådda genom ord, det har efterhand blivit uppenbart för oss denna kommunikation är det viktigaste vi har, varefter vi har fokuserat merparten av all energi, vår koncentration och vår utveckling på att odla denna konst in absurdum. Kan en vanlig människa ens leva utan denna kommunikation längre? Hur blir något så vitalt men samtidigt så konstigt något sjävklart? Jag undrar varför jag bryr mig om att skriva detta. Att försöka förmedla något som varken är personligt för en själv eller bidrar med en ny syn på en företeelse som man delar med andra torde vara bortkastad tid.

Känslan av att konstant titta mig över axeln har börjat slita på mig. Jag tror inte att jag är förföljd, det är inte vad jag menar, jag är bara skeptisk till allt jag själv tänker. Så fort jag tror mig ha skapat mig en åsikt om något så ifrågasätter jag det i många, många led. En beskrivning skulle kunna se ut som följer:

Kvinnor är bättre på att se helheter än män.
Är inte det en fördom att tro att det finns faktiska skillnader mellan kön i sådana frågor?
Är det inte idiotiskt att diskvalificera sina tankar för att de skulle kunna vara fördomsfulla?
Fattar jag inte att en fördom per definition måste vara osanning?
Vad fan vet jag om det, är det ens så?
Varför ska jag överanalysera allt jag råkar tänka? Det var bara en tanke.
Försöker jag avsäga mig min skuld genom att släta över min idioti?
Idiot, vad betyder det, är inte det en sjuttonhundratalsbenämning på svagbegåvade och handikappade?
Ännu mer fördomar alltså, det var som jag tänkte från början alltså, jag är en del av problemet!
Problem och problem, vem är jag att döma? Folk får väl ha vilka åsikter de vill. det är väl en mänsklig rättighet?
Inte för nazister och kvinnoförtryckare i och för sig, som tycker att kvinnor är annorlunda än män och kallar handikappade för idioter.

och så vidare.

Hur ska man kunna sova när det väsnas så i huvudet på det viset?
Väsnas det i huvudet, jag borde nog söka hjälp.
Jo det vore just snyggt, lägga över mina problem på någon annan, precis som jag alltid gör.
Ser jag ner på folk som går i terapi nu också?
Nej, men det här kan jag lösa själv. Lösa? Vad behöver lösas?
Och vad är det för jävla hybris, det har jag ju aldrig kunnat förut.
Hybris, vad är det för ord, vem använder det nu för tiden, vilken jävla ordbög jag är.
Ordbög alltså? Homosexuell heter det väl?
Jag är alltså ordhomosexuell? Jo, det här är vad jag kallar problemlösning alltså?
Varför ska jag rätta mig själv hela tiden, det gör väl ingen annan?
Vad vet jag om det?
Sluta nu.


Skrivet för att senare raderas på grund av skräck för att vara sinnessjuk som skriver så här dumt, vem fan gör så?
Dessutom är det undermåligt vad gäller litterär kvalitet, vilket fråntar det existensberättigande.
Att avskräcka läsare från vidare läsning av sin blogg verkar knappast konstruktivt.
Var vänlig ignorera ovanstående tillsvidare.
Förf. Anm.