spaderlord

Det ska inte klagas över vädret, inte den svenska sommarens karga yttre, den korta period då vi borde få våra vitaminer från solen. Det som istället ska celebreras är den effekt vårt karga klimat har på oss nordbor. Vi nöjer oss förmodligen med mindre. Att ligga i solen och lapa livets goda är ingen möjlighet för oss utan mindre än en flygbiljett och ekonomiskt oberoende. I alla fall undertecknad hittar något annat, det man inte pratar om, den karga, stillasittande kontemplationens njutning. När jag inte överöses av menlöst babbel från radio och tv utan får sitta och lyssna på vad som händer i mitt eget huvud så nöjer jag mig oftast trots allt. Jag kommer knappt ihåg vad som hänt i sommar. Jobb och bilåkande är det som tycks dominera mina förehavanden. När jag ligger för döden så kommer man kanske att komma ihåg allt det tråkiga man gjort för att det tagit upp så stor del av ens levnadstid. Man kommer tänka tillbaka och se bilåkandet, tv-tittandet, det monotona arbetet. Jag kommer trots det att ligga nöjd. Jag har inte förväntat mig stordåd och överaskningar och sedan har jag dessutom sänkt förväntningarna för varje år. Livet blev lika meningslöst som man trodde. Sedan dör man likgiltig, men nöjd. Till skillnad från sådana som herr Armani som kom att stå på världens topp i sin ungdom och skratta, bada i sol, pengar, småpojkar och gillande för att sedan långsamt tappa allt intresse för att leva. Känna att allt blir ensamare, kallare, mindre förlåtande och varje år som går slipar ner ens korta liv med sina slöa tänder tills man känner sig död innan man är sextio och man helt enkelt härdar ut de sista åren i stor besvikelse med en känsla av att man blivit lurad på livets egentliga värden. Den svenska sommaren lovar inget den inte kommer att hålla. Den är vad den är, som mitt liv.


Vila i frid, Armani. Själsligen död sedan flera år tillbaka.