Björn Ranelid

Jodu, Varanen. Jag gästade en föreläsning med din hjälte/idol Björn Ranelid. Det var på bokdagarna i Mellerud. Det var strålande väder, jag hade fyllt svinskinnet med cigarrer och köpt så mycket begagnade böcker jag kunde. Det doftade pannkakor när jag satt och bolmade på en bänk bredvid slussen. Människor av alla de sorter satt på filtar eller på bara backen och åt matsäck. Stundtals svepte en doft av rökt fisk in, som för att leka med pannkaksätarna. Allt var på topp. Sedan begav jag mig in i föreläsningssalen. Björns föreläsning var något i särklass trots att det stundtals svårt att höra vad han sade över alla suktande ljud som tanterna i lokalen utstötte. Det var något eget, något man inte upplever så många gånger i sitt liv, somliga kanske alldrig gör det. Det var som att luften i rummet fick en annan karaktär, som om föreläsningen pågick inuti en enorm, genomskinlig kyrkklocka. Verkligheten förvrängdes och hjärnan gav liksom vika. Det blev till slut svårt att andas, kanske för att tanterna förbrukat allt syre genom sina flämtningar och bifallande stön, kanske för att Björn besitter övermänskliga krafter, kanske för att jag var nära att få en panikångestattack. När jag kom därifrån så hade det slagit lock för båda öronen och jag blödde näsblod. Jag kunde inte komma ihåg vad han pratat om, jag visste knappt var jag var. På vägen hem så var jag nära att krocka två gånger. Vad var det som hade hänt? Jag kände mig som en vampyr som gått för nära en kyrka, som en snigel som någon hällt salt på. Det är fortfarande svårt att sätta ord på upplevelsen. Är det så det känns att bli frälst? Eller stötte min kropp bort upplevelsen i panik, som ett inopererat organ med fel blodtyp? Jag fick tillbaka luktsinnet två veckor efter föreläsningen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0