Uppfostrad med fel ideal
Om mina föräldrar hade introducerat riktiga förebilder, hållbara moraliska föredömen, då (antar jag) hade jag inte behövt söka efter tolstoj, raised fist, refused, http://tidskriftensubaltern.wordpress.com/, osv. Att påstå att det finns något liknande en fri ande i var man eller en ocivilicerbar kärna, ett kompromisslöst mänskligt aber i vårt innersta: Vi är ingenting. Vi förmår ingenting. Vi kan lära oss saker men vi kan ingenting. Vi är de dumma dockor som naturen designat oss att vara eller det samhälle vi lever i beslutat att vi bör vara. Tror vi något annat så är det utslag av hybris. Vi etablerar en betydelse i vårt samhälle och tror att det har egentlig betydelse. Egentlig. Ingenting betyder någonting. Hybris.
Non-sense
En blogg bestående av överdrifter, citat, alegorier över ett liv levt utan de drivkrafter man normalt ser i vanliga människor. Vad publicera, vad propagera för, vad kämpa mot? Insikten om mina egna åsikters betydelselöshet och min oförmåga att framhålla dem är bevis nog för att bloggen borde läggas ned omedelbart. Den ideologiska skillnaden melan mig och dem jag umgås med är skrattretande. Uppenbarligen. Så länge jag inte tjänar pengar på att blogga fyller det ingen funktion för mig eller någon annan. Uppenbarligen. Upplösningen av bloggen kommer inom kort. Vi ser vad som händer.
Har alltid trott att man kan lita på läsare att se skillnad mellan de delar av bloggen som är mer melrose place och de delar som är uppriktigt menade. Ett riktigt liv i fiktiv, löjlig skepnad. En parodi på det jag känner och tycker men stundtals mycket allvarligt på ett mycket uppriktigt vis. Kanske bör jag bli mer tydligt med vad som är vad. När dagen gryr: The Bronx – Heart Attack American
Det sjuka
Trots de dåliga recensionerna så såg jag ikväll the rhum diary. Allt jag tänkte på var liknelsen med det oändligt antal apor som med ett oändligt antal skrivmaskiner och med oändlig tid till sitt förfogande till slut kommer att skriva shakespeares samlade verk. Hur vi inbillar oss att det finns konstnärliga värden medan allt tyder på att det är vi som är aporna som i oändligt antal i oändlighet ordbajsar fram några enstaka läsvärda texter, tutar fram några lyssningsbara låtar, några sebara kontverk. När den där norrmannen skrev att allt detta är någon form av livsuppehållande reflex som kommer av att vårt abnorma medvetande inte kan hantera insikten om vårt eget meningslösa varande så var han något på spåren. Vi måste ha något för händer för att inte inse att vår egen utplåning är det enda rimliga. Det vi kallar neuroser eller psykoser är kroppen som helt naturligt stöter bort skyddsmekanismerna, skygglapparna som döljer vår egentliga belägenhet (som ras och som individer) från vårt medvetande. Jag tilltalas av the rhum diary för att jag tror att filmens budskap råkar sammanfalla med saker som jag inbillar mig vara vikiga. Illusionen av min egen betydelse och mina åsikters nödvändighet upplevs som bekräftade genom somliga andra människors kreativa utsöndringar. Jag tror mig se min egen spegelbild i somliga författarskap. Tror mig förstå att jag delar vissa sanningar med andra. Känner gemenskap genom att stirra på samma punkt som någon annan tills jag tror mig se något gemensamt viktigt. Kör man bil tillräckligt länge så ser man tids nog saker som rör sig, kryper direkt på bilens vindruta. Lyssnar man tillräckligt länge i total tystnad så tycker man sig höra ljud. Hjärnan är gjord för att lura oss. När den inte lyckas skapa en världsbild där vi är dess meningsfulla centrum så är vi "sjuka". Jag tycker att the rhum diary är en bra film och jag skulle kunna motvera det på si och så vis. Men det betyder väl lika mycket som allt annat. Att vi orkar läsa det aporna skriver är förmodligen det mest sjukliga beteende vi uppvisar. Det visar tydligt på "friska" människors desperation att titta åt alla andra håll än åt det håll som allt egentligen pekar.
