spaderlord

Nya landvinningar görs dagligen i konsten att suga musten ur de sämst ställda. De halvt ihjälsvultna lockas med jobb, pengar eller mat att komma till vårt empatistörda land för att vi ska kunna våldföra oss på deras sista krafter. Var dag bygger utlänningar hus, de plockar bär och sätter kakel. När de är klara eller tvingas att sluta jobba på grund av näringsbrist så loskas de i munnen av de grisfittor som lurat hit dem och de får gå till fots hem till det land de kom från.

När jag för en stund sedan sållade mig igenom dagens mediaflöde på jakt efter något värt att ta intryck av så råkade jag på något tämligen upprörande. I Nordegren i P1 satt Horrace Engdahl och förhävde sig över sin senaste aforismsamling i samma andetag som han dömde ut samtliga bloggare på grund av lösligheten i deras språk och tanke. Visserligen kan jag nog till viss del instämma i Horraceses kritik: Varken jag, Kissie eller Blondinbella har utgett oss för att vara vårt århundrades litterära mästerkatter, vårt språk kan nog stundtals vara nog så lösligt och våra tankar är snabbt sammanfattade utan eftertanke på grund av de prestationskrav som likt damoklessvärd hängts över oss av våra läsare. Interpunktion, styckeindelning och grammatik är inte våra starka sidor. Vi föredrar att lägga ut en bild på dagens outfit istället för att finslipa det där språkliga lilla إضافي.

Att hävda att allt skrivet är fiktion är inte orimligt, det är inte en tes eller ett tankeexperiment, det är ett faktum. Skillnaden mellan en text som påstås vara fiktiv och text som sägs vara baserad på verkliga händelser är just det; att man påstår det ena eller det andra om den. Var biografi är lika fiktiv och var historieskildring lika påhittad som viken roman som helst. Allt som jag hävdar om min egen person är en efterkonstruktion av löst sammanfogade, på inget vis verkliga minnesbilder som om och om igen ändrar form i mitt medvetande. Detta gäller givetvis inte endast mig själv utan även alla andra. Många bevis för att vi inte ens kan uppfatta det vi ser för stunden så som det egentligen ser ut har framförts av alla möjliga och omöjliga människor genom tiderna, vår uppfattning om vår egen fria vilja bevisas dagligen vara en fiktion skapad av vårt bångstyriga medvetande. Olika biografier om samma människor visar sig ständigt framhålla två motsägande bilder av samma person och samma människa kan skriva två självbiografier efter varandra som visar på två motsatta upplevelser av jaget och jagets upplevelser. Alla lika sanningsenliga. Jan Guillous böcker innhåller lika mycket sanning som William S. Burroughses. Att hävda att man ens sitter inne med en liten gnutta sanning som man vill förmedla till sin omvärld genom skrivande är futilt, löjeväckande, hybris, dålig självkännedom, självbedrägeri, man skapar en fantasmagori utan någon som helst relation till något verkligt. Att skriva är varken meninslöst eller onödigt men tanken på ett verk som en beskrivning av verkligheten är absurd. När författare väl insett detta (även om alla inte inser detta) så brukar deras böckers kvalitet höjas omätbart. Det ges utrymme för språk och vackra bilder som tidigare fått stå tillbaka för deras önskan att skriva (skenbart) i enlighet med deras bild av vad som faktiskt hänt eller händer i verkligheten. Släpp litteraturen loss och låt alla verklighetsbeskrivandets påhittade bojor flyga och fara.