spaderlord

Dagens analys av mina exkrementer skiljer sig inte från andra dagars. Jag får ingen ingen klarhet i något som rör min person. Imorgon: Julafton.

Min sista utväg: Ett förkristligande av hela min person. En god start: Ett bra tips

Recept:

Börja med ett grovt strävt bröd. Bred på ett tjockt lager smör. Skär ett par tjocka skivor hopplöshet och lägg dem på smöret. Smält hundra gram självförakt och pensla hela mackan. Skölj och rensa en knippe oro och en handfull ångest, finhacka båda och strö detta på en ny skiva bröd som du lägger på toppen av allt annat gött. In med hela faderullan i en smörgåsgrill i två minuter och avnjut med ett stort glas julmust. Låt inte utseendet skrämma er, detta kan bli en ny favorit på Julbordet.

Humor fyller såklart flera funktioner. Somliga anser att helan och halvan, Jim Carry och all annan ramla-på-rumpan-humor är den enda roliga humorform som någonsin funnits. Stefan och Krister, P3s mammas nya kille med flera anser att det är kul med dialekter och folk som pratar på ett "roligt" sätt, det räcker för dem. Jag för min del anser att inget av ovanstående exempel är värdigt för en ras som lyckats kravla sig upp ur dyn för att sedan under miljarder år slåss med näbbar och klor för att överleva och slutligen blivit samhällsbyggare med ett kritiskt tänkande som slår allt annat i naturen. Att alla dessa år av kamp för självutveckling mynnar ut i vuxna som stoppar vadd i munnen för att låta inavlade eller en yrkeskår som livnär sig på att låtsas snubbla över saker är i bästa fall förvånande.

Jag lämnar dörren öppen för möjligheten att jag har blivit gammal och därför inte förstår vad som är bra samt att jag helt tappat greppet om vad som är humor alls. Jag tror att Nile City och PippiRull är de sista bra humorprogrammen som gjorts och att det idag inte finns något liknande. Den analys som Nile city gjorde av startgropen för det nyliberala sverige som vi ser idag med entreprenörskap och privatiseringar står väldigt ensamt på sveriges humorprispall. De som genererar den bästa humorn i dagsläget är tyvärr den sittande regeringen. Det är en svart, otäck, cynisk humor och till på köpet på vår bekostnad och den kan vara en anledning till att alternativ saknas. Att skoja med humor är inte så roligt som man kan tro.

Imorse såg jag Anders Borg ångra beslut tagna förra året om höjningen av a-kasseavgiften. Skrattet liksom gurglade försiktigt i halsen på mig där jag satt med kaffkoppen i min slitna morgonrock. Det var inget gapskratt men ett allvarligt, sorgset skratt. Jag undrar hur publikfriande det skulle vara i dagsläget att prata om att tvinga ut alla "slöfockar" i arbete, nu när 10% av sveriges befolkning har blivit "slöfockar", "simulanter" och "jobbsmitare". Detta är såklart bara ett exempel av många. En regering som har en tydlig ideologi men som trots det tar beslut i alla möjliga spretiga riktningar, även mot sin egen uttalade ståndpunkt är farligt roligt. Framför allt när beslutsfattarna är tvugna att se konsekvenserna av sin egen dumhet och är ärliga nog att undra vad fan de håller på med. Det ska bli spännande att se vad som händer med den nya lagen som kommer att tillåta företag att utpressa privatpersoner. Det kan bli humorhistoria på typiskt tvåtusentalsmanér.

Cioran skrev att förnuftet är en hora som överlever genom att efterlikna samt genom att vara mångsidig och skamlös (ursäkta den ogenomtänkta översättningen). Hur ska man kunna med att skriva något som helst, när allt redan skrivits så jävla bra tidigare?

Nu med så mycket tid till förfogande så har jag bestämt mig för att skriva en bok. Jag har inte direkt börjat skriva än, men jag har börjat läsa om hur man bör skriva. Ars Poetica är allt man någonsin kan behöva för detta. Den har några år på nacken (skrevs 14 f.Kr.) och är egentligen ett brev som handlar om poesi men jag avskräcks inte av sådana petitesser.

"Det som diktas för att behaga bör komma
verkligheten nära, så att din pjäs inte behöver
begära att tros i det orimliga; så att du ej efter
måltiden drar ut barnet levande ur den
barnaätande Lamias buk."

Ett råd så gott som något, tycks det mig.

"Och de sju änglarna med de sju basunerna
gjorde sig redo att blåsa i dem.Den förste blåste
i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med
blod och slog ner på jorden och en tredjedel av
jorden brändes av och en tredjedel av träden
brann upp och allt grönt gräs brann upp."

Utanför hör jag basunerna. Ingenting brinner, inget blod flyter, inte heller gräshoppor stora som hästar med människoansikten syns till. Efter ett samtal med Varanen så inser jag att jag inte kan se floderna bli till blod från min lilla studentlya. Vi enas om att ett gaslarm som testas ofta och på tider man inte känner till är lika effektivt i en nödsituation som att stoppa en tidvattenvåg med ett kaveldun.

"De andra människorna, de som inte dödades
av dessa plågor, omvände sig ändå inte från
sina händers verk: från att tillbe demoner och
gudabilder av guld, silver, brons, sten och trä
som varken kan se eller höra eller gå.
Och de omvände sig inte från sitt mördande
eller sin trolldom eller sin otukt eller sina stölder."

Varanen är nu på plankande fot på väg hit för en kopp java och en gul blend. Vi som överlevt omvänder oss ändå inte från våra händers verk. Vi tävlade lite i vem som varit ute minst de senaste två veckorna. Jag vann en knapp seger då jag endast varit ute för att slänga soporna. Men nu kommer i alla fall en dag då jag känner mig motiverad att ta på mig kläder. Det var inte igår.

Vad gör jag på dagarna? När jag bodde i Linköping en Jul så fick jag för mig att ha en egen adventskalender. Jag drack en flaska starkvinsglögg om dagen från första till tjugofjärde december. Vissa dagar var det strävt men jag tvingade mig själv vidare i detta självpåtagna julhjältedåd. I tretton dagar smakade glöggen sämre och sämre. Efter det så smakade den bättre och bättre. På julafton satt jag och grät i soffan hemma hos Mormor utan synbar anledning. Jag hade äntligen uträttat något och verkligen fullföljt. Jag var både lycklig och ledsen. Vad gör man när man nått sina mål, när man är komplett?

Käre Namnlös, träskfotbollen kommer från norrland och jag har redan fixat en tolk. Uppdrag för alla inblandade: Kör hela Jägarprogrammet utan vikter en gång efter middag varje dag fram till Jul. Spara spriten till finalen i mars. Sov på golvet, det härdar. Mvh, Kapten.

Vad är skillnaden mellan att handla utifrån sin övertygelse, som förmodligen kommer ändras så länge man lever och lär (om man inte är en dogmatiskt uppfostrad religiös krympling) och å andra sidan bara göra sina val på måfå utan eftertanke? Resultatet kan mycket väl bli detsamma och skillnaden verkar endast föreligga i intentionen. Ingenting tyder heller på att saker är som de tycks oss vara och att vi oftare än inte har fel uppfattning eller en begränsad kunskap om premisserna för vilka val vi än ställs inför. För att slippa gå igenom det mödosamma arbete som det innebär att skaffa sig en åsikt om saker i stort så borde vi helt kunna ignorera allt vad moral, eftertänksamhet och välgrundade åsikter heter. Tolkningsmöjligheterna som vi står inför är otvivelaktigt oändliga. Att ge upp verkar vara det enda rimliga. Att någon kan säga att något är mer fel eller rätt än något annat ter sig skrattretande. Somliga har hävdat att människan föds med en ofrånkomlig drift att tolka, inordna, att förstå. Om det är så så är vi i sanning ett mycket sorgligt djur. Att springa i hamsterhjul är mer fruktbart och uppbyggligt. Om vi alla skulle enas om att bränna all samlad "kunskap" som finns i skrift och sedan vägra att skriva ny så är detta av ringa betydelse för människans fortsatta härjningar. Det finns inga kunskaper att tillägna sig. Det finns bara skenbara val. Det finns inga konsekvenser. För vi kan inte se sammanhanget om det finns något. Dagens råd: Ge upp!

Utan att egentligen ha tillfrågat någon så har jag startat en träskfotbollsklubb. Jag har inte fått in några anmälningar än men vissa av mina läsare är givna medlemmar. Träskfotboll är inte någon vintersport men vi måste börja planera inför vårens eskapader. Alla måste vara i topform och ha bra skor. Anmälningar lämnas här på bloggen som till våren kommer att bli Träskfotbollsklubben Mudboys Uniteds Semi-Seniorers officiella blogg. Vi kommer att träna varhelst det finns träsk. Vi kommer att resa i buss till olika kända träsk för att spöa andra träskfotbollslag. Vår tid är kommen träskbröder. Om damernas intresse räcker till så kan även ett damträskfotbollslag komma på fråga. En mycket nära släkting är redan redo att hoppa in som lagkapten för ett sådant lag utifall att damanmälningarna blir många nog. Hon har dessutom ett eget träsk. Det enda man behöver för att platsa är en god grundkondition och en tjurig vinnarskalle. Ett lag består av en målvakt, fem spelare och obegränsat med avbytare. Låt anmälningarna strömma in!

"Vi kommer ta hela jävla sporten till en ny nivå" - TMUSS lagkapten.


Det har för övrigt kommit många förfrågningar om vad som egentligen hände i helgen och varför jag inte skrivit om det. Man kan sammanfatta det på samma sätt som man sammanfattar snömannen: Det enda som finns är suddiga foton och opålitliga vittnesuppgifter. Vad som är verkligt, det finns det ingen som vet.

Det blir mer och mer tydligt för var dag som går att jag är en sådan som kommer att lagra allt ont som någonsin gjorts mot mig för att sedan skjuta någon spenslig stackare i ryggen för att han av misstag gått före mig i kön till kassan på konsum. Min medvetenhet om detta ger mig dock ett val. Antingen får jag börja släppa ut lite ånga i taget eller så får jag börja lagra den utrustning som krävs för att bli landets mest nitiske massmördare. Nåja, nu är det i ärlighetens namn inte riktigt så illa som jag beskrivit ovan. Som tur är så har jag min sambo som tvingar ur mig all ånga som byggs upp med jämna mellanrum, helt enkelt genom att reta mig tills jag spricker. Detta är ett mödosamt och slitsamt arbete för henne såklart men hon kämpar nitiskt på utan att få så mycket som ett tack. Vardagshjältar, vad skulle vi göra utan dem?

Ömsom vin ömsom vatten, ölen har äntligen blivit hitburen. På grund av en stundande "tjejkväll" så är jag förvisad från lägenheten. Min första plan var att tjura som ett barn och vägra gå härifrån för att sedan ligga som "ett komiskt apdjur som med skygglappar för ögonen och lock för öronen tumlar runt i sin egen spillning samtidigt som det hävdar att det har något viktigt att berätta. " Nu kom Axel och räddade kvällen med ett förslag om att basta, bada, äta middag och dricka berömd öl så det verkar som om allt ordnar sig till sist. Ett oväntat värdigt avslut på en vecka som varit som att göra samhällstjänst i Sodom. Så fort jag hunnit ur duschen och svidat om till min ultrafashionabla kvällsrädsutstyrsel, tillrättavisat mitt stressmonster till älskling och druckit en öl till så är kvällen en given succé. Bop beep beep Bop beep beep YEAH!

Do not tell me
I am source of your knock-up
The mud elephant wading through the sea
Leaves no tracks

-William Chain



Sittandes lyssnandes till "Ramses II is dead, my love" av The Fugs. Funderandes på att istället vara spelandes ukke.
Skrammel bärandes bärs till mig nu. Kort sammanfattandes av veckan:

femtiosex timmar på jobbet.
tjugofem timmar sömn.
tolvhundra spänn i böter.
noll bärs druckna.
arton kilo grisfitta rakt i ansiktet varje dag.
en kontorssnubbe hotad till livet.

När jag stod och lutade mig i soluppgången imorse så kom jag mig att tänka på en underbar sak som hände en kär vän för ett par år sedan. Han hade varit i skolan och på vägen hem hade han handlat lite mat för dagen. Dagen innan hade varit en torsdag, som idag, och bakfyllan gjorde sig fortfarande påmind trots att det var eftermiddag. När han låser upp dörren till sin lägenhet så ligger det en massiv dimma i alla rum och det stinker av fransos. Detta var i juletider så han hade en skål med nötter ståendes på rumsbordet. Denna var nu tom på nötter men full med fimpar efter filterlösa Pall Mall-cigaretter. Flera av dem rök fortfarande och ringar efter glas med fruktbrännvin på bordet var fortfarande fuktiga. Dammiga fotspår gjorda av ett par mönsterfria, spetsiga skor med klack (kanske från boots) gick kors och tvärs genom lägenheten. Min vän förstod ingenting. Små saker kan göra så mycket för en vanlig människas liv.

Efter en superb måltid på kvarterskrogen med min före detta praktikant så är jag salongsberusad för sjunde dagen i rad. Allt tyder på att jag håller på att repa mig från den kroatiska bältrosen som Skrammels bror smittade mig med. Istället har jag fått en kross-skada på akeln efter gårdagens borrbravader. Det ser ut som hundra sugmärken (se nedan). Mina ukke-skills slog nya rekord för fem minuter sedan när jag lyckades spela sunken walz utan att det lät konstigt alls. Dagen har varit den bästa på länge, trots att jag åter igen varit ensam i garaget och lyssnat på Tom Waits. Som den lättpåverkade lagspelare jag är så blir jag lätt påverkad av Toms cyniska texter vilket gör mig på oföskämt bra humör. Arne Ankas kompis  hade en teori om att svenskars cyniska inställning får oss att känna oss överlägsna samtidigt som det befriar oss från känslan av skuld över att vi ignorerar våra moraliska förpliktelser mot våra medmänniskor. Detta är såklart dagens och gårdagens sanning, så frossa i er cyniskhet kära läsare, det gör er gott. Här kommer en lista på saker som Tom inte litar på:

1. Kvinnor som gråter.
2. Försäljare som lovar något.
3. Tjuvar som säger att de tänker betala.
4. Advokater som bryr sig.
5. Ormar som sover.
6. Fyllon som ber.

Detta kan verka cyniskt, men det kan också verka som att det är en bra sak att Chandler i Vänner skriver sina egna skämt. Bedrägligt. Det är en liten lista över de få saker vi kan sammanfatta som sunt förnuft.

Inbrottet jag tidigare nämnde var en katastrof. Inte för mig, förutom att det innebar att jag fick bära ett halvt ton cement, men de som brutit sig in hade glömt ett ciggpaket men inte fått med sig något av värde. Jag hämtade min tändare i jackan och plockade upp paketet med cigg. Ut ramlar cigg i tre olika utföranden, en halv spruta och en plastbit med ett ingraverat bankomatkortsnummer. En sån plastbit som man tar bort från ett papper som man får när man får nytt visakort från nordea. Jag rökte två av de fläckiga ciggen och funderade på att flytta från hisingen.

Nu ska jag på en spelning med "Punch and Judy" och träffa en gammal jobbarkompis.

Vaknade med en plan.

1. Äta frukost med Skrammel
2. Billiard
3. Fika med miss Monaco
4. Dricka ett par öl i goda vänners lag

Bossen riner och berättar att det varit inbrott. Nu ska jag ut till världen ände och bära tunga grejor. Nu önskar jag bara två saker. Att jag kunnat ta med mig "Gimme Shelter" till laget och att jag varit bättre på att köra truck full. Det blir sällan som man tänkt sig.

Stora glas och cigaretter. Var ute igår. Jobbade fjorton timmar idag. Öppnade en vinare, drack halva framför "Hraffnin flygur". Somnade vid "Tungur knivur" och vaknade nu. Drack resten av vinet och började blogga. Jag börjar inse att trots att mitt nya jobb gör mig till mer av en man så gör det mig till mindre av en människa. Gary Busey drog en gång kokain från sin hund. Djingis Khan är den ende mongol som inte är rädd för åskan. Indianer i sydamerika får sina egna penisar intryckta i kroppen tills de blir galna. Pär Nuder har fått en bok publicerad. Timbuktu och Dregen har gjort en låt ihop. När jag åt pasta förut så satte jag i halsen och spydde lite. Mina bedrifter och egenskaper är inte sämre än andras. Ingen har påstått det. Nej, håll käften då. Va?

Igår begav jag och min sämre hälft oss till naturhistoriska. Vi hade fått en felaktig bild av att en intressant utställning av välgjorda vaxdockor skulle husera där. Detta var fel och vad värre var: Istället var det en samling stendårar där med sina stenar. Vi gick igenom den avdelningen på uppskattningsvis tio sekunder. Sedan var det bara de vanliga vidriga grejorna kvar att se: Den äckliga bäbisen med två huvuden i en burk med formalin, en uppstoppad opossum med sina uppstoppade barn fastsydda på kroppen och ett konserverat öga från en stor fisk med en blodigel av något slag fortfarande fast på iris. Som ett barn sprang jag in och ut ur rummen och glodde på alla härliga djur som skjutits eller självdött för att sedan fyllas med sågspån och skelögon. Naturen är i sanning ett under.

På vägen dit träffade vi Pettan, Varanen och Fylle-Ola. De berättade några underhållande anekdoter för oss och jag misstänker att de kan ha varit aningen förfriskade. De var på väg för att besöka en grav av något slag.

Nu ska jag åka till ett borrgarage och fetta in saker. Varför inte?