Varanen, den felande länken

Föreställ er en människa som måste ta på alla skåpsluckor innan han kan gå ut genom dörren. En människa som låser tre gånger tre gånger och skriker "sista gången nu" när han vrider om nyckeln för sista gången. En människa som köpte en dvärg från en rysk cirkus som han har lärt franska med hjälp av en piska och plopp. En människa som nu bor tillsammans med ovan nämnda dvärg och som i eftermiddags skar upp ansiktet på knapparna på sin spis när han på fyllan fösökte slå henne med en stekpanna. En människa som saknar empati men gråter om han ser en sälunge på TV. En människa som försvarar alla sina handlingar med citat av Darwin. En människa som lyssnar på Prince men ser upp till Pete Doherty. Min Far har sagt om denna människa "Men ärligt talat, är han inte lite störd på riktigt". En människa som med största sannoliket och för allas bästa är "one of a kind". En människa som sluddrar när han är nykter men pratar som Horace Engdal när han druckit en back öl. En människa som har förolämpat fler människor är Hitler, Saddam och Ghandi. En människa som skallat sångaren i Money Brother för att de hade på sig likadana jeans. En människa som följer Smallville och har lärt sig alla Melrose Place-avsnitt utantill. En människa som hävdar att han är den enda människa som har en fullkomlig moral.
Det är min bästa vän: VARANEN

Gråt som den unge Werther

För tillfället gör jag allt jag inte borde. Med bara ett par hundra sidor kvar att läsa i Udolphos mysterier så har jag gått in i vad långdistanslöpare kallar för "väggen". Mina koncentrationssvårigheter gnager på det sjukligas gräns. Istället för att läsa så äter jag nachos med tabasco på och lyssnar på Beethovens nia.
Freude trinken alle Wesen An den Brüsten der Natur, ylar någon av Berlins bättre operasångare utan att jag håller med. I helgen drack jag kanske lite lycka men snarare ur Bacchus mansbröst än ur moder naturs. Helgen är hur som helst över och alla inblandade är vid liv. Man får vara glad för det lilla.

Alla böcker jag har läst det senaste innehåller människor som gråter för ingenting. Jag kommer osökt att tänka på Foo Fighters video till "long road to ruin" där Dave Grohl gråter konstant.  Nu börjar jag bli sugen på  att   förhålla mig på samma sätt till livet, ungefär som en tjugohundratalets Werther. Jag ska gråta när jag ser en solnedgång eller  fin natur, när jag tänker på hur snälla mina vänner är och när jag skäms eller ångrar något eller bara för sakens skull. Moden kommer alltig tillbaka sägs det och jag tycker att det är dags för en nyromantik här i Sverige. Föreställ er vilka fantastiska scener man skulle kunna skapa när man gråter i kön på konsum eller när folk provocerar en på krogen. För att inte tala om  när man går på bokrean eller när man har sex. Om jag börjar med detta så lovar jag att andra kommer att följa i mina fotspår och bemöta alla livets skeden med tårar. Överkänslighetens morgon gryr.

Rättelse: Döm inte PRAKTIKANTEN

Att minnas är en börda som även den löses upp eller grumlas av sprit. Ordet katastrof är högst subjektivt. Om man försöker misslyckas på riktigt så misslyckas man sällan. Ingen kan lastas för något som inte har hänt. PRAKTIKANTEN förtjänar ett hedersomnämnande. Vissa kvällar är enbart till för att gå till historien.

________________________________________________

image22

Sjöbjörns-niding i ovigd jord

Det jag nu kommer att berätta kommer att för era härdade små öron att låta som en lögn. Men, kära läsare, jag svär på min mors ögon att det är sanning. När jag klev av tricken vid middagstid så möttes jag av en så storslagen syn att jag helt har slutat sörja mitt utdragna krukväxtmord. På väg mot mig med ett helt vardagligt men vindbitet ansiktsuttryck kom en riktig sjöbjörn. Marinblå skepparmössa, matchande dubbelknäppt kaptensrock med guldknappar, grå polisonger och ögon som skådat de sju haven. Det bästa av allt har jag sparat till sist. Han bar på en full låda med whisky.

Denna upplevelse varade säkert bara i några korta ögonblick men fick mig att tänka på listan jag skrivit om tidigare. Den som listar saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Från att ha varit helt tom så har den nu på bara en eftermiddag fyllts med tre punkter. Den första är såklart att jag vid sextio års ålder ska gå till sjöss och bli en riktig sjöbjörn.

Den andra punkten inspirerades av en insändare på NWT.se (Nya Wermlands-Tidningen). Någon hade skickat in insändaren under namnet "Orolig förälder" vilket först fick mig att misstänka att det hela var ett skämt av något slag. Insändaren hade rubriken "Nidingsdåd på förskola" vilket såklart leder tankarna till pedofili och barnamord, men i dagens språkurvattnade tidningar kan ett nidingsdåd uppenbarligen vara ett omkullsparkat staket. Jag undrar vad som krävs för ett nidingsdåd idag, för att nidingen i fråga ska nekas begravning i vigd jord. Förr var det vanligt att självmördare och annat lömskt folk blev begravda vid en avrättningsplats eller dylikt. Med dagens standard så undrar jag om ens ett folkmord är nog för att slippa jorfästning bland avlidna släktingar och vänner. Inte ens Sigvard "Thurneman" Nilsson begravdes i ovigd jord, utan begravdes i stället på en kyrkogård i smyg, så att den hatiska ortsbefolkningen inte skulle märka något.

Mina två sista mål är alltså att begå ett så nesligt nidingsdåd (2) att jag begravs i smyg i ovigd jord (3). Ett stordåd av legendariska mått. Jag känner på mig att det kommer att krävas tålamod, talang och planering av Jönssonligans kaliber. Men med våren kommer nya krafter och friska tag. Bara för några dagar sedan var jag nära att hamna i slagsmål med några tonåriga förortstjejer på spårvagnen för första gången på länge, så det känns som om mitt liv tagit en vänding åt det bättre. Den som väntar på något gott...

Nedåt, bakåt

Ett nytt intresse har uppslukat all min tid sedan jag sist skrev. Ett ganska skamfilat och misshandlat bonsaiträd pockar konstant på min uppmärksamhet. Var jag än är och vad jag än gör så är trädet allt jag tänker på. Hanteringen är mycket intrikat och mitt maniska förhållningssätt till den lilla kvisten är förmodligen det som kommer att bli dess undergång. Idag har jag planterat om den, beskurit rötter såväl som grenar och vattnat den flera gånger. Att skaffa grus och blanda det blomjord tog säker t en timma bara det, så det går åt mycket tid. Inte tillräckligt mycket dock. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att plantera om den imorgon igen men jag är tvungen att vänta något år. Att beskära den varje dag är inte heller rätt. Jag läste en serieruta en gång där det stod något i stil med: Att koka ett ägg tar fem minuter. Men vad gör man när man inte kokar ägg?

PRAKTIKANTEN: Formar, formad

Idag näg jag vaknade (jag sover i ett litet rum med fönster ut mot gatan, vanligtvis mörklagt och iskallt) hörde jag fågelsång. Jag kan inget om fåglar, men jag vet att dom blir fler på våren. Det slog mig att fåglarna kanske valt just idag att komma tillbaka och sjunga, och i så fall har fåglarna valt bra. Det är nämligen min födelsedag. Jag önskar mig en basketboll och ett munspel.

Idag har jag varit ute två gånger. Först vid lunch, sen nu. Jag gick till Stadsdelsnämnden frågade mig: Har folk inga jobb? Det är fullt av människor överallt och jag tycker inte det kan kvalificeras som ett jobb att gå på trottoaren eller sitta och läsa tidningen. Jag tycker synd om dessa människor, men som jag sa till Påsen när vi var och simmade. Det finns många människor här i världen, och jag kan inte spendera dagarna med att tycka synd om varenda en.

Slutligen vill jag ta upp fenomenet med folk som har kalsonger i duschen. Ni har ingenting att skämmas för; min egen hårväxt är mycket generös och jag har aldrig hukat mig för överheten. Stå på er! Det gynnar alla.

Ny frisyr

I går kväll så låg jag vaken länge och läste litteraturen inför dagens skolgång. När jag vaknade var jag minst sagt sliten. Jag går i vanliga fall inte upp vid sju. Plankandes mot universitetet var jag inte på sämre humör än vanligt. Väl inne i klassrummet visade det sig snart att jag läst nästa veckas material. I tre timmar fick jag sitta och lyssna på diskussioner om böcker jag knappt kan namnet på. Det visade sig också att morgondagens lektion var flyttad till måndagen som gått. På väg ut från skolan så sken solen i mitt trötta ansikte och det såg ut att bli en fin dag. Denna förhoppning grusades omedelbart. När jag skulle tända en överbliven cigarrstump så drog en frisk bris förbi som fick mig att sätta fyr på högra ögats ögonbryn och ögonfransar samt en ansenlig del av luggen. Energiskt slående mig själv i huvudet för att släcka den fräsande elden bestämde jag mig för att inte göra något mer alls idag. Nu sitter jag i soffan med The call of Cthulhu väntandes på läsning bredvid datorn och rummet fyllt av en bedövande stank av nyeldat hår. Det enda positiva är att jag slipper gå ut imorgon och att jag redan hade så ovårdat hår att jag bara ser marginellt fulare ut efter tändsticksolyckan. Jag kommer inte ihåg varför jag ens försöker.

Sveriges Compton

"Vi är Göteborgare. Vi snusar, dricker brännvin och bryter fingrarna när vi slår varandra på käften."

Ett fattigt vrak i dyningarna efter helgens spritstorm

Det är rubriken jag önskar att jag gjort mig förtjänt av. En mer sanningsenlig rubrik skulle vara: "Tråkig föredetting har slagit rot i soffan". Eller "Helgen: Ett bad och två öl med pannkakor".

I rosens namn har fått vika för Gösta berlings saga. Inte för att den första var tråkig, utan för att den andra relaterar lite till det jag borde läsa. De liknar varandra lite i tempo, tycker jag. Det händer inget i onödan. Det tycker jag om. Det kan jag relatera till.

Jag var precis inne på en blogg som en kommentar var länkad till. Hon hade en lista på säkert tjugo punkter med saker som hon ville ha gjort innan hon dör eller något sådant. Inga småsaker heller. Min egen parasiterande bandmaskstillvaro blev än mer uppenbar. Större saker som mål och mening undflyr. Stordåd uteblir. Har jag några styrkor eller förmågor så har de inte gjort sig hörda. På gott och ont.
Dagens stora skyar är morgondagens tårar som Tom säger.

När jag var och simmade med PRAKTIKANTEN så pratade vi lite löst om den avsaknad av sorg som skulle infinna sig efter samtliga människors hädangång. Om alla går bort så är inte det sorgligt. Det enda sorgliga med att en människa går in i mörkret är att det finns människor kvar som sörjer. Sommaren 1347 så började en av de sorgligaste avsnitten av europas historia. En fjärdedel av europas befolkning strök med och på vissa ställen försvann tre femtedelar av människorna i den grisigaste av sjukdomar. Detta måste vara ett bra klimat för att maximera sorgen hos befolkningen. Så många är borta att alla har flera att sörja men tillräckligt många är kvar för att sorgen ska vara kvantitativt enorm. Jag undrar om man är mest ledsen över att ens nära och kära gått hädan eller om man är mest glad över att ha klarat sig. Detta var bara första vågen av pest. Den återkom fem gånger.

Om jag satte mig ner och gjorde en lista över saker som jag skulle vilja uppnå och sedan sätta ut att göra detta, skulle denna strävan berika mitt liv? Skulle jag på vägen lära mig saker om mig själv och andra och dessutom med lite tur få tillfälle att lägga till något i mitt CV? Eller skulle jag bara understryka meningslösheten i alla försök till bildning och uppskattning? När målet är nått, skulle jag känna att jag har gjort något och känna tillfredställelse däröver eller skulle åsynen av den oförändrade helhetsbilden stampa in tänderna på mig och lämna mig döende? Jag tar inga chanser. Det blir ingen lista.

Världens bästa film!

När man har sett tillräckligt mycket film så krävs det en hel del för att få en att sitta och hoppa i soffan av upphetsning. Jag har precis sett en film som är så bra att jag aldrig sett något liknande. Den har spänning, monster, superhjältar, kampsport och en underbar story. "The Super Inframan" från 1975.

image12

I ett rasande tempo avverkas allt som kan vara bra med film. Det börjar med mystiska jordbävningar som visar sig vara några konstiga monster som kommer upp ur jorden bredvid en forskningsstation. Forskarna förklarar att det rimligaste är att det är istids-människor som har blivit begravda men som överlevt och utvecklats och nu känner att det inte är nödvändigt att vara under jord längre. De har dessutom anpassat sig till att leva under jord genom att utveckla borrar eller ormar istället för händer, horn som skjuter laser och förmågan att förvandla sig till drakar. Alla har sina egenheter. Min favorit är nog "Mutant drill" som syns på bilderna nedan. Framför allt när han åker båt med professorn. Det är lite underligt att se honom sitta ner och ta det lungt.



För att lösa problemet med monstrena/istidmänniskorna så skapar de Super Inframan. Hans enda svaghet är att han går på solenergi (miljövänligt) så att han blir kraftlös om det är molnigt. Han klarar sig dock fint under jord av någon anledning. Super Inframan och de andra forskarna från forskningsstationen, som uppenbarligen är skitgrymma på kampsport, kör motorcycklar och har likadana dräkter, slåss sedan oavbrutet mot monstrena resten av filmen, förutom när de bygger nya handskar som elektrifieras med inte mindre än 10 000 miljoner watt per cm. Det är inga småsiffror direkt.



Jag misstänker att den som översatt filmen inte har engelska som modersmål, vilket bara gör filmen ännu bättre. Om man använder uttryck som "on the contrary" i fel sammanhang så kan det bli nästan hur bra som helst. Eller som i exemplet nedan: Vilken kinesisk Inframan!



Musiken är extremt peppig och tempot skyhögt i en och en halv timme. Jag var tvungen att lägga mig ner när jag sett klart filmen för den var extremt överväldigande. Skrattkramperna avlöste förvåning och förvirring om vartannat. Ett färgglatt ägg kommer rullande och exploderar. Ut ur explosionen kommer ett hårigt monster med ansiktet inne i sin egen mun som låter som en liten gullig ponny. Ingenting är som det ska och allt är möjligt. Det är förmodligen en allegori.

Jag kan inte komma på något med denna film som skulle kunna klagas på. Den får fem påsar av fem möjliga. På IMDB så står det att det är den första filmen från Shaw Brothers som hade ett manus, vilket genast får mig att vilja se deras tidigare verk. Jag hoppas innerligt att det kommer göras så här bra film i Sverige i framtiden. Peter Stormare som Super Inframan och Helena Bergström som Witch-eye med ögon i handflatorna. Peter Haber kan få vara det håriga monstret som Super Inframan spränger i tusen bitar med sina reketskor. Om "tre solar" har fått göras i sverige, varför inte detta. Kanske med samma regissör?

PRAKTIKANTEN: Tack Tina

Det är söndag och jag har spenderat halva förmiddagen med att vela mellan hjärndödande TV-surfande och hjärndöd stiltje framför datormaskinen. Mina val är ringa och de verkar bli färre samtidigt som jag bara blir äldre och äldre för varje sekund som går. Varför satte jag klockan på 10:00 och varför gick jag upp när den ringde? Varför låg jag inte kvar och lät sömnens söta kur ta hand om även den här söndagen? Jag vet inte. Förr trodde jag att tiden var min vän men jag inte så säker längre. Främst med tanke på dess långa och djupa spår i mitt ansikte. Jag tar en dusch för att fördriva tiden, jag dricker kaffe och diskar, men snart befinner jag mig återigen framför TV:n.

Men, så händer något mirakulösa, häpnadsväckande och fantastiskt. Tummen tvekar över >>-knappen, stannar på TV4 och på reprisen av "Let's dance" vid ljuden av ljuv musik. Det jag hör är första elastiska triolriffen från I want you back tamt framfört av en brokig TV4-orkester framför en röd och lila dekor. Mitt på golvet står Mat-Tina och tar sina första staplande stegen in i TV-historien. Numret hon framför tillsammans med sin skönhetsopererade och platinablonda partner varar inte längre än en minut men under denna minut förvandlas min söndag. Denna minut fyller igen hållet i mitt bröst med stora klumpar karibiskt ljus och värme.

När det är över märker jag att jag slutat andas, och fastän ljusen, skratten och musiken dämpats sitter jag fortfarande med ett brett leende över läpparna. Mina händer skakar, resten av kroppen är orörlig och jag har slutat blinka. Jag är helt låst. Jag känner att vad som helst kan få hända för vad som än kommer min väg, står ändå på toppen av världen.


Varanen - John Holmes, samma person?

Döm om min förvåning när jag hittade en bild på Varanen på nätet och det senare visar sig var den gamla  hjälten John  Holmes.  Likheten är slående, även om Varanens mustasch är mer lik Strinbergs. Döm själva.image11

Kroppsligt såväl som själsligt är jag något av en krympling

Min längtan till sommar och sol, när man kan sitta utomhus och bärsa, börjar tillta. Det kan omöjligt vara bra att sitta inne så mycket som jag gör. Jag försökte mig på lite motion igår. Det visade sig att inte ens simning är något som min sargade, misskötta kropp klarar av. Det ska visst vara en av de träningsformer som är mest skonsam mot leder och muskler. Jag kommer förmodligen att få hänga på något rehabliteringscenter med ett gäng pensionärer och köra händerna i varm sand eller något för att bli mig själv igen. Att operera knäna är nog också oundvikligt. Eller så satsar jag på att bli sjukpensionär. Bara tanken på att sitta hemma resten av mitt liv är som ännu en spik i mitt goda humörs kista. Å andra sidan så kommer jag att ha tid att läsa alla böcker jag vill. Lovecrafts och Nietzsches samlade verk står högst på min önskelista. Det hade inte varit så dumt att läsa in sig på "cold reading" heller. Det är kunskapen om hur man blåser idioter som tror att deras släktingars själar svävar omkring i vår värld. Som han med mustaschen på tv4+. Jag kommer inte ihåg vem som sade att dumma människor inte förtjänar att ha kvar sina pengar men det är väl lite av tanken med "cold reading". Det kan dryga ut en taskig sjukpension.

Bakfyllan börjar plana ut något nu och ölsuget börjar göra sig påmint igen. Om det inte hade varit så grisigt väder så hade jag gått ut och rökt en cigarr. Nu kommer det istället inte att hända någonting. Så fort min ekonomi har hämtat sig så ska jag gå och köpa några flaskor Vat 69 för att slippa vara nykter ett par veckor. Det är såklart ljug. Som vanligt så kommer jag bränna alla mina pengar på böcker eller något annat dumt.

Grannarna ovanför bygger någonting. Det hammras och sågas oavbrutet hela dagarna. Min nyfikenhet på vad som byggs tilltar för varje dag. Är det möbler? Eller en lådbil kanske? En lik-kista eller ett armborst? En Alfons Åberg-helikopter, en flotte, en fiol eller en bubbelpool? Möjligheterna är oändliga. Min favoritteori är att ekonomen som bor där har skjutit sin flickvän med ett armborst, byggt en kista som han gjutit in hennes lik i och som han planerar att dumpa i hamnen. Nästan lika bra är om de bygger en bur för att kunna ha vilda järvar i lägenheten. Fast han ser inte ut som en djurälskare direkt. Mer som en hustrumördare. Han har mörka insjunkna ögon, höga, knotiga kindben, en lång spetsig haka och en hitler-bena. Han är lång, smal och pratar för sig själv när han går i trapphuset. Han verkar farlig och sjuk. Hans flickvän har jag inte sett på länge. Det kanske kommer bilder på henne i tidningen när de hittat henne i hamnen.


I den bästa av världar

Givetvis så håller jag med min praktikant om hans åsikter i vårdfrågan. Jag tycker dock inte att sjukvården behöver privatiseras. Jag är övertygad om att sjukvården vi har idag är mer än kvalificerad att neka rökare, tjockisar och forbollsspelare vård. Alla former av skador eller sjukdomar som man är ansvarig för själv, får man plåstra om själv. Ett gränsfall skulle kunna vara människor som blivit våltagna och på så vis fått A.I.D.S.
De kanske kan få några gratis råd eller nåt. Om de inte har klätt sig slampigt.
Då får de skylla sig själva.

Ni har säkert hört talas om att omröstningen om världens mest självgoda människa är färdig. Rösträkningen pågår för fullt och allt pekar på att Bono kommer ta hem segern i år igen. I den senaste väljarundersökningen så låg han fyra procentenheter över Alex Schulman. Det bådar ändå gott att svenskarna börjar ta sig till dessa nivåer av onyanserat självälskande. Ett tips till Alex är att skaffa likadana solglasögon som Bono har och adoptera en massa svarta ungar och skryta med det i tv-sofforna. Det räcker inte med att vara pantad, ställa upp i alla diskussionsprogram som finns och låtsas att ens idiotåsikter tas på allvar av riktiga människor. Inte i internationella samanhang. Lycka till nästa år Alex.

Till slut vill jag bara instämma i kören med bloggare som är förbannade på att tjänsten legat nere för underhåll  mellan tre och fyra. Jag tycker inte om när saker inte funkar. Jag blir typ skitarg. Allting ska  funka hela tiden. Saker som inte funkar ibland är skit. Ibland funkar inte tv:n heller. Då blir jag asförbannad. Det här är det som berör mig mest just nu. Jag tror att jag ska sitta uppe till fem för att kunna skriva ett meddelande om att jag är så arg för att jag inte har kunnat skriva några blogginlägg på en timme mitt i natten. Jävla idiotbloggare.


PRAKTIKANTEN: Arbetarrökare fy skäms

Hej. Jag slutade nyligen röka och alla ni som prövat vet hur lätt det är. Jag försöker inte vara ironisk, det är verkligen lätt om man bara vågar bestämma sig. Det slog mig ungefär samtidigt att det med hjälp av modern medicinsk forskning och lite röta går att gäcka cancerdöden ganska många år om man vill fortsätta ägna sig åt rökarens nedriga vana. Valet att göra så behöver alltså inte stå en så dyrt men kan däremot stå resten av befolkningen dyrare. Med detta vänder jag mig uppmanande till alla er rökare som fortfarande röker. Jag undrar om det verkligen är meningen att jag, och alla andra icke-rökare, ska plocka upp er nota när det verkligen gäller. Det rör sig förmodligen om ganska många miljarder i sjukvårdskostnader bara för att ni inte varit lika starka som jag. Er bristande disciplin och massiva mentala svaghet är en boja för nationalekonomin! Jag vill därför uppmana alla ickerökare att fortsätta rösta blått så vi kan sälja ut varenda gren av sjukvården. På så sätt slipper vi det ok av arbetarrökare som långsamt förstör samhällets och vår privata ekonomi.


Robot-nostalgi

I bakvattnet efter den stora bio-succén "Transformers" så dök det så klart upp en flodvåg av leksaksrobotar i varje leksaksaffär. Transformers var populära redan när jag var liten och då fanns det också leksaksrobotar, fast inspirerade av den tecknade serien. De var dyra men av bra kvalitet, så jag har nog kvar några på vinden hos mina föräldrar. Mina föräldrar ville dock inte köpa den som var alla barns favorit (jag antar att den var för dyr) men alla mina vänner hade den. Det var de godas ledare, "Optimus prime". Den har kommit ut i en ny, mer fancy version nu som säkert är ännu dyrare och tillverkad av billig, tunn plast av barnarbetare i Korea. Så här är mitt tips till alla barn: Köp den gamla versionen på e-bay för några hundralappar. Det kan hända att den gått upp lite i pris, men den förvandlar sig inte till någon löjlig lastbil heller. Här är den, alla barns önskedröm:


Veckans macka: Cthulhu-mackan

Ni som redan är bekanta med Cthulhu har säkert redan smakat godbiten men jag har frossat i mig ett halt tjog idag, så jag lämmnar receptet ändå.

Ingredienser:

Vitt bröd
Pickles
Ost
Salt
Peppar
(Lök)

Spritsa pickles på vitt bröd. Stek den med pålägget nedåt i smör, väldigt kort tid på väldigt hög värme. Sleva upp mackan på en tallrik och släng på några skivor stark, smulig ost. För er som vill ha lite extra sting, så kan jag föreslå en skiva lök på osten. Salta, peppra och servera.

Skrammels syster och hennes nyblivna fästman påstår sig vara på semester i Sydamerika. Jag betvivlar detta på goda grunder. Till att börja med så låter det som om de gör sina egna störnningsljud med munnen när man pratar med dem i telefon. De hävdar också att Sydamerika består mest av öken, vilket låter som en uppenbar nödlögn. När jag var inne och tittade i deras resedagbok idag så har de lagt upp bilden nedan.

Att det skulle finnas ett sånt här djur i Sydamerika finner jag minst sagt osannolikt. Den likar ju mest en flodhäst och det finns inte ens i närheten av där de är. Jag misstänker också att de har mixtrat med bilden på något sätt. Det mest troliga är att de är kvar i Sverige men vill stila sig med sin världsvana. Jag köper det hur som helst inte.
Om de "kommer hem" med solariebränna och dansk sprit så kommer jag ta upp det här med dem.
Det får finnas gränser för hur man får ljuga och bedra.

Silverstål. De e stenhårt

I vanliga fall så brukar jag se det som min plikt att spotta given häst i mun, som man säger. Att vältra sig i sina egna misantropiska eller antropocentristiska åsikter kan möjligen vara skadligt i längden, för både mig och mina kära läsare. Så, för att lätta upp stämningen tänker jag haka på en typisk blogg-företeelse: Listan. För att den ska utgöra en motpol till allt annat jag skriver så tänker jag lista saker som jag faktiskt är nöjd med. Håll till godo!

1. Min nye PRAKTIKANTs förträfflighet. Det första inlägget är en fröjd för ögat såväl som själen.

2. Skrammel. Den ironiskt nog enda boten mot min misogyni.

3. Varanidae in eternum. "Han äter vrede till frukost..."

Det var skönt att ha en PRAKTIKANT nu när jag varit på utflykt till min födelseort för att åse en jordfästning. När jag varit inaktiv har HAN varit aktiv. Mycket praktiskt. Jag ser mycket fram mot HANS nästa framträdande ur det privata mörker som normalt innesluter HONOM.

Min förvåning visste inga gränser när jag såg att jag hade gjort ett inlägg; "Påsen klappar händer" efter att jag gjort en av mina numera sällsynta räder i centrala delar av staden. Det saknas några som helst spår i mitt minne av att jag har skrivit detta. Det är skönt att se att jag kan stava hjälpligt trots att jag inmundigat den gamla etanolen, även om jag kan urskilja lite självmotsägelser och självömkan i klottret. Ett löfte till mig själv att inte radera något jag skrivit (utan mindre än ett domstolsbeslut i brevlådan) hindrar mig från att förstöra otyget. Det skulle ha kunnat vara mycket värre, så jag funderar på att ändra mitt lösenord till något jag omöjligen kan komma ihåg när jag druckit.

Om någon har något att föreslå som intressant svensk lektyr som är från tiden mellan 1800-1820 så släng in ett tips. Kom ihåg: Håll er ifrån TV:n. Bilden är den olärdes skrift.


PRAKTIKANTEN: Måltidsköttet

Det är med stor tacksamhet jag tillträder PRAKTIKANTENS post utan att för den sakens skull ha den minsta aning om vad som förväntas av mig. Jag minns Påsens ord: "Så länge ditt hjärta är rent och rättfärdigt; så länge din röst förgör ondskan och bringar ljus i mörkret; så länge du är sanningens man så är du min man." Men jag skiter i allt det där. Ärligt talat har jag aldrig läst Påsens blogg och kommer aldrig att göra det heller. Jag tar bara tillfället i akt att för första gången på länge (och det här inser jag kanske lite i senaste laget) få höras, att få synar och märkas. Det är ett kladdigt ställe dit jag tar er och där vattnats det i munnen som när man sakta, sakta sliter benen av en syrsa eller spindel man hittat. Men nog om mig och mer om mitt senaste möte.


Jag vill berätta om hängivenheten själv. Under dryga två månader fascinerades jag av hennes kärlek, beundran och ödmjukhet gentemot måltidsköttet. Hon var till "det röda guldet" så dedikerad så uppslukad att det ibland framstod som helt groteskt. Vid middagsbordet kunde jag ibland se kilovis av läckerheter gå sitt öde tillmötes som när man nollställer en etch-a-sketch. Jag hade inte förstånd att blir rädd, inte i början i alla fall. Den första varningssignalen kom när jag öppnade kökslådorna. Den andra när boskapen började gå omvägar runt kvarteret.


Jag har egentligen ingenting emot läckerheter som köttbullar, prinskorv, falukorv, fläskkorv, pölsa, rimmat fläsk, skinka, spjäll, filéer såväl fläsk, oxe och vilt, så jag var bara glad att jag äntligen träffat någon lika sund som jag. Det var först långt senare jag kunde se min egen sjukdom i hennes. Sittningarna blev längre och längre, kolhydraterna färre och färre, jag började inse vad jag gett mig in i. Jag började tvivla på mina val och på oss. Jag kände inte igen mig själv och bestämde mig för att göra slut. Vad hade jag att förlora egentligen? Den kvällen smakade hon biff, överallt, och när hon kom hörde jag henne råma. Hennes hår luktade foder, huden som mocka. Det sista som hände, hände på dödens golv; den sista synen en lång rödmålad sträng; den sista doften av metall; de sista ljuden från bultpistolen ovanför vänster öra. Jag kände ingen skuld för det som hänt. Jag kände mig snarare som Åke Green.


Påsen klappar händer

Nu har jag äntligen fått en praktikant. Han kommer tillföra texter när han känner för det. Jag är osäker på hur det här kommer att påverka bloggen, men jag är övertygad om att vi kan enas om att den knappast kan bli sämre. Jag är glad över detta och jag rekomenderar er, kära läsare att vara det med mig.

När jag aprak ramlade in på pustervik ikväll så sprang jag på en av mina bättre klasskamrater. Hon antydde att det kanske kunde vara så att min blogg kan framstå som lite cynisk och bitter. Jag tar givetvis detta som en komplimang. Det är ett tecken på att man har ett par friska ögon, skulle jag vilja påstå. När jag slutar att vara cynisk och bitter så vet ni att jag planerat ett datum för min hädangång.

För tillfället så skjuter jag lite på det och lyssnar med blöta ögon på "All The Pretty Little Horses" med Calexico. Jag utgår från att ni, kära läsare, redan är väl inlyssnade på detta underbara band. Om jag drar förhastade slutsatser så råder jag er att snälla genast lyssna på allt Calexico gjort.

Dagens citat: "Mäh, de e la typ porr, de e bara åh, å ja bra va? ä sen bara vaerehär? å jag kom in å såg å bara va? herregud edä bara äh vadå? " - En blond, underutvecklad illiterat om konsten som det snackats så mycket om det senaste. Min åsikt om dessa underbara bilder: Om det inte är konst när en skallig tjej håller i en hästkuk, vad är då konst? Kristdemokraternas fördömande tyder på att jag borde älska det.

Nu ska jag göra ett tappert försök att sova. Om mina tårkanaler inte torkat ihop vid tolv års ålder så hade jag gråtit mig till sömns. När allt är hopplöst så uppskattar man det lilla. Sov gott, kära läsare.

Lätta ankar från soffan

När man legat inomhus och läst en längre period så blir allt man företar sig i verkliga världen som ett äventyr. När jag nyss slet mig från soffan och gick tvärs över backaplan för att inhandla tio Sofiero, så fick det halvdana värdret mig att överväga att vara nykter. Med vägsaltstänkta mustascher spatserade jag förbannad in på systemet, nynnandes på Der fliegende Holländer. När kassörskan bad mig om 106kr så kom jag på mig själv med att dra upp läpparna och visa mina cigarrgulnade gaddar i ren avsky. Hemvägen var inte bättre. Att hålla tänddon brinnande någon längre stund var fullkomligt omöjligt och cigarrlös gick jag framåtlutad tillbaka mot mitt gryt. När ölinköp ter sig som ett sjöslag i min begränsade värld av upplevelser så vet jag att jag borde vidga mina vyer. Dags att ära Varanen och hans inneboende med ett besök.

Mina fula ungar

Efter att ha sovit i drygt tolv timmar så vaknade jag kallsvettig och visste inte var jag var. Min första tanke var: "Var är mina fula ungar?". Det är lustigt, för jag kommer inte ihåg att jag drömt om något sådant. Jag kommer ihåg att jag red på en enhörning och att allt var frid och fröjd. Jag matade enhörningen med glass och sedan åkte vi gokart och gick hem och sov. Smulan bara skrattade. (detta inlägg är inte censurerat)



Kristna skrämmer mig!

Efter att ha kryssat på måfå genom Sveriges kristna bloggar så vet jag inte om jag någonsin kommer kunna sova igen. Jag har fått lära mig allt om hur naturligt det är att tala i tungor och hata kvinnor. Det är konstigt att inte fler manliga präster är öppet hosexuella med tanke på vidden av deras kvinnoförakt.

Jag var hela tiden tvungen att nypa mig i armen för att inse att jag var kvar i 2000-talet. Det finns ganska konservativa åsikter därute och jag tror att jag har fått en inblick i något som jag hade varit mycket lyckligare om jag inte sett. Jag orkar inte ens skriva något om det här. Jag känner mig djupt oroad. Här är två utmärkta adresser som borde kollas upp av alla: en jättbra artikel och en jättesnygg blogg.

Tack för ikväll, kära läsare. Nu är det dags att be aftonbön.


RSS 2.0